John Rzeznik- I'm still here

Ibland slutar jag andas för att få veta att jag lever. Man glömmer bort såna saker så lätt. Att andas. Oftast undrar jag om mitt hjärta verkligen slår. För man hör liksom inte. Om man inte koncentrerar sig. Sist jag hörde två hjärtan slå i samma takt var alldeles för länge sen. Ibland hör jag fortfarande ekot. Du-dunk. Du-dunk. Det är fint och även om jag inte kommer höra det igen så finns det där. Precis som ord man hört på något vis alltid stannar kvar i öronen. Och blickar. Det är sånt som betyder något som man minns.. Allt det fina. Man glömmer oftast alla onödiga saker. Därför är det dumt att slösa energi på sånt som egentligen inte betyder något. Och på sånt som kan skada. Kom ihåg det.

Jag läste någonstans att varje hjärta slår 250 miljoner slag, men inte mer. Man har alltså 250 miljoner slag på sig att leva sitt liv och uppleva allt det där man vill uppleva. Undra hur många slag jag har kvar, undra om de räcker. Om jag hinner med allt. Och hur många slag jag får slå tillsammans med någon, och hur många slag som det kommer eka om. Vilka som kommer spenderas under stjärnhimlar och vilka som dröms bort. Ibland vill man inte somna, för man är för rädd för att släppa taget. Om verkligheten. Det är på nätterna, när månen speglas i fönsterrutan och luften är kall som man är sårbar. Det är då man faller.

Men jag skall inte falla. Jag skall samla mina hjärtslag och slå mig fri. Frihet är viktigt. Hopp med. Oftast vill man inte våga hoppas när framtiden ligger för nära. Jag oroar mig. För att inte räcka till, för att inte våga tro, för att vara för korkad, för dum, för fel. Oftast oroar man sig i onödan, men det vet man inte förrens det är försent. Det finns viktigare saker att lägga sina hjärtslag på än att oroa sig.

Leva, till exempel.


And I want a moment to be real
Want to touch things I don't feel
Want to hold on and feel I belong
And how can the world want me to change?
They're the ones they stay the same
They don't know me
'Cause I'm not here

Damien Rice-Canonball

När jag vaknade idag regnade det ute. Himlen var grå och fönstrena blöta, hösten påtaglig och värmen borta. Ibland undrar jag varför det finns väder. Inte rent vetenskapligt utan varför. För humöret skiftar så otroligt mycket beroende på vädret. När det är soligt och somrigt med grönt gräs och långa, ljusa nätter, då är jag lycklig och glad. Men när det byts ut emot mörka dagar, mörka nätter, mörka mornar och alldeles för blött väder? Jag vet inte. Just nu försöker jag komma på hur jag mår. Det enda jag vet, det är att jag saknar något.

När man känner sig halv, ser andra det då? Kan andra se hur man tar sig för hjärtat och håller fast för att det inte skall falla i sär? Ser människor alla osynliga tårar som rinner ner för ansiktet, och ser de hur går sönder mer och mer för varje steg man tar? Ibland undrar jag om de är blinda. Man kan skrika rösten ur halsen mitt på gatan utan att någon ser. Vill de inte se, eller vill man inte bli sedd? Jag vet faktiskt inte. Någon sa en gång "Det enda man vet, är att man inte vet". Någon har rätt.

Om jag går tillräckligt långt emot stjärnorna borde jag komma hem till dig. Jag undrar om jag skulle hitta, om mina fötter skulle veta vägen. Finns det ens någon väg? Någon väg till kärlek. Finns det kärlek överhuvudtaget? Övertyga mig. Övertala mig. Hjälp mig. Dina ögon sitter fortfarande fast på min näthinna och alla saker jag skriver är brev som aldrig blir skickade. Jag har tusentals monologer i huvudet som jag aldrig får säga. Men allt är illusioner i slutändan. Och allt sitter i mitt huvud.

Men om du faller, fall för mig. Det behövs ibland. Någon, någon vem som helst egentligen. Eller egentligen inte. Men jag vet att jag behöver sova säkert. När jag åker bil sitter jag alltid och håller tummarna. Inte medvetet, inte för att jag vill önska något. Jag bara gör det. Det finns ingen förklaring till varför, men det kanske är av bristen på något annat att hålla i. Jag vet inte. Men jag vet att inget varit mer realistiskt än det som inte finns. Du fångade en dröm åt mig och gav den liv, sen föll den till marken och slogs i tusen bitar. Jag sparade en skärva och tittar på den varje natt.
Men jag ler iallafall åt minnet.

Stones taught me to fly
Love, it taught me to lie
Life, it taught me to die
So it's not hard to fall
When you float like a cannonball

There's still a little bit of your song in my ear
There's still a little bit of your words I long to hear
You step a little closer to me
So close that I can't see what's going on

Anthony & the Johnsons- Fistful of love

Jag har tryckt på shuffle, och sveps mellan minnen och glömda drömmar. Räknar takterna i låtar jag trodde jag glömt och nynnar med i melodin på andra jag borde ha glömt. Samtidigt som refrängerna börjar ljuda slås jag av att jag kan varje ord. Man glömmer aldrig. Det finns känslor man kan dölja och minnen man kan förtränga, men man glömmer dem aldrig. Ibland hatar jag det faktumet, faktumet att jag inte kommer ifrån det förflutna.
Men just nu, i just detta ögonblicket, älskar jag det.

Det är mörkt ute, och jag har tänt julstjärnan i fönstret. Den har suttit där hela året. Jag tycker det är mysigt, och det är finare att ha en stjärna än en vanlig lampa. Den tröstar lite på nätterna när mörkret blir för påträngande och man slås undan i ett hörn. Den gör nätterna lite lättare, lite kortare och lite ljusare. Alla borde ha en stjärna i fönstret, alltid. Det hjälper när man vrider sig av och an, det hjälper när man känner att man tappar greppet. En enda ljuspunkt att koncentrera sig på kan lysa upp hela livet.

Alla ballader, alla serenader. Vem är de skrivna till? Vem är det som alla ord blivit nedpräntade för, vem är det som väckt alla känslor av längtan, av lust, av lidelsefull kärlek? Jag undrar vem hon är. Jag undrar vem han är. Jag undrar om de fick varandra tillslut, om de förstod. Eller om det var ett kärleksbrev som skickades alldeles för sent. Det blir ofta så. Man skriver ner tusental rader, men skickar inte en enda. Om det är av svaghet, av besvikelse eller hopplöshet vet jag inte. Men jag vet att de borde ha skickats. Att varje ord borde ha lästs om och om igen och varje sida borde blivit fulla av fingeravtryck och torkade tårar.

Ibland har vi glömt bort det viktigaste av allt.
Det handlar inte om hur många namn du har i telefonlistan, hur mycket pengar du har på ditt konto eller hur många fester du besökt. Det handlar inte om hur stor din garderob är, vilket jobb du har eller hur många länder du varit i. Det handlar inte om hur många händer du har skakat, hur många skor du har eller vem som skrattade sist.
Det handlar om något mer än så, det handlar om något livsnödvändigt, något som kan framkalla andnöd och hjärtklappningar. Det handlar om antalet nätter du ligger vaken med ett ansikte i huvudet, hur många gånger du slagit in siffrorna på telefonen men inte lyft luren och det handlar om att tro.
Det handlar om det enklaste, och det svåraste av allt.
Det handlar om kärlek.

I was lying in my bed last night staring
at a ceiling full of stars
when it suddenly hit me
I just have to let you know how I feel
we live together in a photograph of time
I look into your eyes
and the seas open up to me
I tell you I love you
and I always will

Veronica Maggio- Månskensregn

Mitt liv har satts på paus och jag börjar krypa på väggarna. Jag har hållt mitt löfte men alla vägar jag har passerat, alla blickar jag har sänkt mina ögon för, alla munnar jag har tystnat. Det har varit svårt, men det som varit svårast är nog att blunda för sig själv. Tysta sin egen mun, hindra sina egna fötter. Men ibland klarar man mer än vad man vet.
Ibland är man starkare än man tror.

Jag längtar efter vintern. Jag verkligen längtar efter de första snöflingorna som singlar ner från himlen, att skrapa med skorna i täcket som lagt sig över vägar, gräsmattor och buskar och att få rulla runt och göra snöänglar. Det finns inget så mysigt som att springa runt i snön och sen komma in med snö innanför jackan, blöta skor och borttappade vantar och dricka varm choklad. Gud vad jag längtar! Det skall bli timmar av thé och filmer, böcker som skall läsas under filtar och tusentals tillfällen utomhus. Ge mig, ge mig nu!

Det har varit jobbigt med en ledsen Olivia. Att försöka trösta utan att kunna säga något tröstande är svårt. Jag försöker lägga plåster på de ytliga såren, torka mascaratårar och krama så hårt jag bara kan, men jag når inte in. Att försöka förklara för henne att hon är den finaste jag har, och att han inte är värd hennes tårar går liksom inte. Jag vet hur hon har det med, så att säga att hon bara skall glömma går inte. Det har aldrig gått. Men det skär i hela mig varje gång jag hör hennes spruckna röst i telefon. Och vetskapen om att jag inte kan laga den krossar mig.

För ängel, du är det finaste jag har. Alla våra minnen, allt från misslyckade fester i skogar utanför gråbo till skrattattacker när vi spelat spel eller kollat på filmer ("linnéa, spela fram till det roliga! spela fram till pandabjörnen!"). Vi är bäst helt enkelt. Du och jag, jag och du. Jag vet att jag är snurrig och att jag alltid glömmer bort saker, och jag vet att jag aldrig riktigt kommer förstå vissa saker. Men det finns inget jag över huvudtaget utan du. Det funkar liksom inte. Någonsin.

Det luktar jordgubbsglass. Eller det luktar nog inte det, men jag känner att vi har jordgubbsglass, och min mage säger att jag vill ha det. Jag har några böcker som väntar på att jag skall läsa dem och en skiva som spelas på repeat varje kväll. Det enda som fattas i vinter är egentligen någon. Någon som kan vara med. Sånt är fint. Men det duger bra själv just nu, faktiskt. Det är mys att snurra in sig i täcken, och jag kan alltid försöka inbilla mig att det snöar ute. Och funkar inte det så drar jag ner rullgardinen.
Den är iallafall helt vit.


Vaken i månskensregn
Vridandes i sin säng
Nätterna känns igen
Morgonen kommer sen
Vaken i månskensregn

Brukar hon fundera, om det är för sent
Hon andas ut och blundar
Undrar om han vet

Lisa Miskovsky-Foxholes

Det regnar inte tårar från himlen. Inte än. Det regnar inga brustna hjärtan eller trasiga drömmar. Det regnar faktiskt inte alls. Det är soligt, och solstrålarna värmer kittlandes på näsan. Jag tror nästan jag fått några fräknar, det ser iallafall ut så om jag kisar. Man ser det man vill, inget annat.

Det är skönt att vara vid liv nu. Jag trodde jag skulle få höstångest av rädsla för att vandra in i vintern ensam. Men just nu står jag säker och virvlar runt i livet bland alla rörelser och infernon. Saker sker, rör sig och tycks forma sig efter mina händer. Jag har hela världen i min hand. Det svarta i mitten av mina ögon är vägen till verkligheten. Min pupill. Min verklighet. Och den är fin. Den blir finare allt eftersom. Ja, det är skönt att var vid liv nu.

Det slog mig att tiden går snabbare än jag tänkt. Jag hinner inte med. Jag hinner inte med att börja sakna förän det är för sent. Och jag hinner inte med att vända mig om förän du är borta. Jag hatar att förlora saker. Vänner, kunskap, drömmar, längtan, kärlek. Det är sånna saker man inte skall förlora. Man skall vårda dem ömt. Det är skatterna som finns i livet. Det allra finaste som finns. Det är slutet på regnbågen. Det är det du måste finna.

Ibland kan jag falla. Böja mig för känslor och tankar och krav. Sjunka ihop av alldeles för lite utrymme och alldeles för mycket känslor. Jag skulle ljuga om jag inte erkände att jag ångrar saker. Många saker. Saker jag gjort, saker jag inte gjort och saker jag borde ha gjort. Det är som en ond cirkel på många sätt, och man drar ner sig själv hela tiden. Det hade varit så enkelt, om jag bara kunde vika mig. Erkänna att jag är svag, och inte leka stark hela tiden. Men vem väljer den enkla vägen här i livet? Ingen av dem som borde det, dessvärre.

Ge mig kärlek.
Kom och spring bort nätterna med mig.
Andas lycka och värm mig med din röst.
Sippra liv ur dina lungor.
Kom och befria mig från ensamheten.
Det är bara med dig runt min själ den försvinner.

Close your eyes,
take me back into that doorway
Close your mind,
when your smile shone through
the flame of your lighter
Close your eyes,
as I look down on you
wipe the rain of my brow
Close your mind, let me lose you again

Billie the vision and the dancers-Summercat

Jag har varit så otroligt glad de senaste dagarna, utan direkt anledning. Jag har nynnat, skuttat runt och sjungit, dansat galet på borden, skrattat så att jag gråtit, pratat konstant hela tiden och mått allmänt underbart. Så här glad har jag inte varit på länge. Tacktacktack. Inte ens när vi förlorade valet och rött blev blått, trots att jag höll tummarna så hårt jag kunde, blev det några sura miner. Mitt leende kunde inte suddas ut och när alla ser ledsna ut fortsätter jag bara le. Framtiden är ett senare problem, detta är nutiden.

Och nutiden är fin. Riktigt fin. Vädret är fortfarande soligt och dagarna fortfarande ljusa, värmen dröjer fortfaranade kvar och néorna springer barfota till brevlådan varje dag. Jag fasar lite för när graderna kryper ner och vindarna blir hårdare, men jag är för glad för att bli ledsen. Det känns som om någon hällt sjutton koppar varm oboy i mig och värmen aldrig slutar värma. Det är skönt och spralligt och smittar. Jag är en sån som smittar av mig. Är jag ledsen smittar det av sig, är jag glad smittar det av sig. Och just nu är jag en smittohärd i allra högsta grad.

När jag gick på stan idag slog det mig hur skönt Göteborg är. Hur fint det är. Jag har mina favoritaffärer, de där fiken man alltid stannar vid och tittar in igenom glasrutan, klubbarna man dricker glädje och dansar lycka på och människorna som för länge sen blivit delar av mig. Egentligen borde jag vara nöjd och se fram emot allt som finns här. Så nära. Och det gör jag faktiskt med. För första gången på länge känner jag att det skall bli skönt, och väldigt roligt med en vinter till. Här. Med alla jag älskar.

Jordgubbsglass får mig att få sommarkänslor. Pirrande, bubblande sommarkänslor. Att sitta och äta glass ur lådan, framför fönstret på nätterna till tonerna av Gyllene Tider är så underskattat. Det är så otroligt somrigt och glädjande att jag får kramp i mina kinder för att jag sitter och ler hela tiden. Man viftar lite smått på fötterna och nynnar tyst samtidigt som man vickar på huvudet. Sekunderna senare kan man störtdyka ner i havet av täcken och kuddar jag dragit in i mitt rum, och snurra runt ett tag bara för att börja skratta åt just ingenting.
Prova.
Det är underbart.

I kissed you good bye at the airport.
I held you so close to me.
I said ’So here we are now and I can’t stop from crying Lilly’.
And you said ’Hey hey hoo, you know this is the way to go
You will forget about me when I’m on that plane.
Forget about me when I’m on that plane.’

Tonight tonight tonight tonight
I wanna be with you
Tonight tonight tonight tonight
I wanna be with you tonight

Kent-December

Jag borde ha lärt mig vid detta laget. Jag borde lärt mig allt det där. Det som gör ont. Och att ingenting varar. Att ingenting är evigt. Och att ett trasigt hjärta är ett sorgligt sätt att starta något nytt på. Så jag låter det vara trasigt. Precis som vanligt. Som alltid.

Man skall inte skriva när man är ledsen. Risken är för stor att känslorna tar överhanden och man inte har en aning om vad texten kommer bli. Men jag tar risken. För just nu trycker allt som ligger under huden. Allt som måste ut. Förr eller senare. Jag kanske inte skriver det här, men jag måste skriva. Låta pennan flyga och fylla ark efter ark. Med utkletat bläck och torkade tårar. Eller nästan vad som helst.

Jag hatar att jag bryr mig. Och jag hatar att du inte bryr dig. Jag hatar tanken på att detta kan förstöra mer än vad allt redan är. Men jag klarar inte av att ha allt som det är. Jag är ledsen. Ledsen för att jag vet att det är mina egna fötter jag snavar över. Och att det är mitt eget hjärta jag krossar. Jag har sagt det tusen och åter tusen gånger. Jag krossar hellre mitt hjärta själv än låter någon annan göra det.

Någon frågade mig en sak. "Men tänk om du gör det i onödan? Tänk om det inte behövs?". Tänk om. Det är något jag inte ens vågar riskera. För jag vet hur det känns. Att ligga där på marken med allting framför. Alla känslor, alla tankar, alla hopp, alla drömmar. Och se dem blir sönderslagna. Och tro mig, det smärtar inte på en sekund så mycket som det gör att se tomheten i någons ögon. Höra frosten i någons röst. Det är mer än vad jag klarar av.

Och jag landar alltid på fötterna.
Ibland måste man tillåta sig att falla,
för att kunna resa sig upp på nytt.
Och jag vägrar leva ett liv på knä.


September, och jag fattar ett svårt beslut
min nedräkning börjar nu
där allt en gång tog slut

Och du får bli mitt spöke om du vill
snälla, vänd inte ryggen till igen
snälla, möt min blick en allra sista gång
innan du lämnar min kropp
som blivit för trång

There is a war between us-Tiger lou

Jag är inte bra på att låtsas.
Förlåt mig, förlåt mig för min svaghet. För att jag inte kan hålla skenet uppe lika bra som dig. Och för att mina ögon tåras för lätt. För det gör dem. Jag borde egentligen inte låtsas om det, men det är nog oundvikligt. Men tro inte att jag alltid gråter av sorg; verkligen inte. Mina ögon är bra på att överraska mig i de mest magont-orsakande skrattattacker. Fast det är fint, att ligga på golvet och rulla runt av glädje. Det händer oftast med en Olivia rullandes bredvid, förstås.

Fast jag menade något annat. Än vad jag slutade på. För jag har alltid varit imponerad av de som kan låtsas-le och skratta falsk-klingande skratt. Det är imponerande hur någon kan låtsas vara glad. För ett riktigt skratt är finast. Och riktiga leenden kan lysa upp dagar, veckor, månader. Mer sådant. Mer sanning och mer uppåtkrökta mungipor. Just nu, när hösten närmar sig och bladen börjar skifta i gult, behövs det mer än någonsin.

För jag känner vintern komma. Jag tänker inte låtsas om det, men att gå barfota om nätterna eller strosa runt i stan i bara linne lockar inte längre. Vindarna blir isbitande och ger mig gåshud, och trots att jag försöker protestera talar mina armar sitt tydliga språk; sommaren är på väg bort. När jag gick hem här om natten räckte inte min sommarjacka till för att skydda mig, utan kylan smet in i alla sömmar och linningar. Det innebär att jag måste köpa en ny. Och köpa en ny jacka är aldrig ett bra tecken, det är inte som att köpa en ny klänning. Snarare som att köpa fem och ta på sig alla samtidigt. Varmt, otympligt och tråkigt.

Jag vill inte mer. Snälla, spara lite sol September ut och låt mig lapa sol och dra grässtrån med tårna några dagar till. Jag behöver lite tid kvar för att använda alla mina solglasögon och solkrämen, solkrämen! Den måste ju ta slut, och jag har nästan en hel tub kvar. Så ge mig sol. Det gör inget om det inte går att få sol över hela tollered, jag kan klara mig med lite på våran gräsmatta. Lite sådär lagom som man kan ta med sig. I ett snöre. Jag hade nöjt mig med det.

Drömmar är fina. Och önskningar. När en stjärna faller, så får man önska sig något. Jag såg ett stjärnfall för kanske en vecka sen, ungefär. Det var fint, det var borta, det var bra. Ibland är inte hemma bäst; vid stjärnfallstillfällen är inte hemma bäst. Men jag var inte hemma, jag var borta när stjärnan föll. Då önskade jag mig något, slöt ögonen hårt och höll tummarna och lät önskingen flyga iväg från mina läppar; ljudlöst. Och jag hoppas. Och hoppas. Och hoppas.

Förresten. Ni vet, allt det där med att älska över vintergator och stjärnhimlar, längta sig känslostormar bort och fingertoppsnärhet precis bredvid?
Allt det där är fint.
Och när det kommer; låt det inte försvinna.
Låt det inte slinka mellan fingrarna på er eller bara glida förbi.
För sån kärlek är för fin för att tappas bort.

There is a war between us
I wanna build you something
there is a force that binds us
and you know how it feels
so you learn to forget
and you learn at the end
that it's best to pretend
is this the end?

Ed Harcourt-She fell into my arms

Jag börjar bli rastlös. Mina vingar vill släppas ut och mina fötter vill lyfta från marken.
Det kittlar lite i magen av tillbakahållet skratt. Jag känner hur det småbubblar och hur läpparna kröks upp i ett leende lite sporadiskt då och då.
Det känns bra.
Bra, men rastlöst.

Egentligen har jag inte tid att sitta här. Här och skriva ner alla snurriga tankar och spontan-idéer. Men ibland måste man ta sig tid. För tiden av lugn är viktigare än tiden av stress.
Och jag stressar hellre än tar bort de där extra minuterna av total vila jag unnar mig.
Tiden räcker alltid till, även om det inte alltid blir som man har tänkt sig.

Ibland har jag lust att skriva ner alla fina saker som mina vänner skriver till mig. Allt från de små "tack", "puss", "du är söt" till mer komplicerade saker som "linnéa du är det finaste jag vet". Men jag glömmer det alltid. Ibland lyckas jag spara något i ett dagboksinlägg någonstans, men jag missar ofta själva helheten. Hur allt kommit fram. Det är synd, för jag skulle behöva en hel låda med sånt att läsa vissa dagar. De där dagarna när jag känner mig totalt värdelöst och inte kan inse hur någon ens ägnar mig ett ögonkast. Tack och lov för att de dagarna inte är så många.

Just den här sommaren har det varit få av de där dagarna. Jag har njutit och skrattat och haft kul på tusen olika sätt utan att tvivla på att jag är tillåten att ha det eller ej. Och ingen annan har gjort det heller. För vi är bäst. I våran unika enskildhet är vi bäst, men i våran oslagbara gemenskap är vi gigantiska. Vi är fantastiska. Tack, tack alla ni stjärnor för att ni finns här med mig. Och för att ni varje dag gör livet värt att leva. Det går inte att förklara hur mycket ni gör mig. Hur mycket av mig som är er. Men utan er vore jag värdelös.

Det finns drömmar och det finns hopp. Och önskningar, vi får inte glömma önskningar. De som smyger sig på i drömmarna precis innan man vaknar. Just den skall ni fånga. Att leva utan att våga ge efter för det man drömmer om och söker efter fungerar inte. Det är just de där små sakerna som man samlar på sig under vardagen som gör livet värt att leva. För ni vet; de säger att man blir vacker om man följer sina drömmar.
& Jag tvekar inte ett dugg på det.

Sen kommer vi till slutet. Där allt skall knytas samman. Egentligen tror jag att jag gjorde en rosett med förra stycket. Men något saknas. En koppling till rubriken, till texten. Och den självklara kopplingen kanske ni vet. Där inne. Men ändå.

Kärlek. Allt går tillbaka till kärlek på ett eller annat vis. Jag är en så känslostyrd person, att jag kan göra allt för dem jag älskar. Även om jag inte vågar. Man samlar upp till och med den sista gnutta mod man trodde försvunnit för länge sedan när det gäller kärlek. Så gör det.
Att våga älska är något av det svåraste man kan ge sig in på. Och det behövs mycket mod. Men det finns så mycket man kan vinna att man inte har råd att vara utan.
Så samla mod.
Använd.
Lev.
Älska.

Well there's a thousand things I shouldn't do
But if I do them
I should do them with you
So wont you fall into my arms again
And hold me for the world may end

And if you need to kiss me
You'll most definitely miss me
When im gone

Håkan Hellström-Klubbland

Det var länge sedan sist nu. Jag vet inte om det beror på brist på tid eller brist på tankar.
Kanske inget av det. Men jag vet ändå att jag suttit och tänkt att jag skall skriva, men fingrarna inte hittat rätt väg över tangentbordet. Det är en villoväg genom alldeles för många möjligheter och för lite som är bestämt.

Det känns att något är annorlunda. I magen, i huvudet, i hjärtat, i verkligheten. Annorlunda är bra, på många sätt, och ibland är det det som behövs för att man skall ta det där steget över gränsen. Jag vet inte om det kommer, men kanske snart.

Mitt liv är uppdelat i sektioner och jag ger den namn efter personerna som speglat dem. Jag borde göra ett arkiv och skriva ner allt, så jag kan titta tillbaka på det någon gång. På allt, och skratta åt alla misstag jag begått, alla fel jag gjort och alla tårar som föll utan nytta. Det är konstigt när man redan nu undrar hur man kunde känna som man gjorde för en månad sedan. Det känns så overkligt och osannolikt. Men jag är väldigt bra på att bli involverad i allt.

För jag vet att jag är intensiv. Att det alltid är allt eller inget, att saker är svarta eller vita. Det är nästan alltid så, och jag hatar att det är så, men så är det. Det är fakta och det är bra på sitt sätt, för jag är alltid allting helhjärtat. Är jag glad så är jag glad, är jag lycklig så är jag lycklig. Och just nu är jag mest glad. Det är skratt och roligt, jag spenderar tid med människor jag älskar och allt känns rätt så bra faktiskt.

Jag är kreativ nu. Jag skriver och målar och nynnar fram melodier. Ibland skulle jag vilja lära mig spela ett instrument. Väldigt ofta, faktiskt. Peter sa att han kan lära mig spela gitarr, och det vore bra, så jag kan försöka få fram låtar till texter och så. Det är svårt att förklara en melodi man hör i huvudet för någon som inte förstår. Och det är inte många som gör det.

Jag slutar här.
Innan allt blir för indraget och utdraget och jag börjar skriva ner ord jag stängt munnen framför, eller besöka tangenter jag gjort förbjudna.
Det räcker nu.
Det räcker.

Det har blivit svårt att älska
När all kärlek lett till besvikelse
Oh compadres
Lever till på gränsen till förintelse
Oh compadres
Ni trodde man kunde svika kärlek
Men det kan man inte

Hello Saferide- I can't believe it's not love

Mamma påpekade precis att det är sova-dags så jag sa "ja mamma" och satte på en ny låt.
Jag är kär. Jag är kär. Jag är kär.

Jag älskar Hello Saferide.
Jag älskar Annikas underbart förtrollande röst, och man känner igen sig i hennes texter om tusen sorters kärlekar.
Till en vän. Till en pojkvän. Till en flickvän. Till någon man tittar på i smyg. Till någon man aldrig träffat. Till någon man träffar varje dag. Till sin bror. Till sin syster.
Det finns all sorters kärlek insnurrad i tretton låtar.
På fredag, den 4:e augusti spelar hon på Göteborgskalaset.

Jag lånade "Borta med vinden" idag utav mormor, när vi var där en stund. Jag älskar den filmen. Det är en sån där klassisk film som jag kan titta på om och om och om igen, trots att den är tre och en halv timma lång. Scarlett O'Hara och jag är lika envisa, iallafall om man skall tro farfar.

Mina fötter värker sedan mitt infall att promenera till kyrkan igår. Eller idag. Beroende på hur man ser det. Fast det var fint, och det var mysigt, och jag kände mig sådär duktig när jag kom hem. Jag gjorde flera goda gärningar på en gång liksom.
Det borde man göra oftare.
Sen kom jag hem och duschade, och somnade trött men glad på sängen, med fönstret öppet och fåglarna hade lugnat ner sig lite. Det var skönt, och min säng var för en gångs skull mjuk.

Jag läste precis om Emmabodafestivalen. Det är rätt bra band som skall dit, och det är rätt tragiskt att jag åkte hem förra året. Men dels lyssnade jag inte lika mycket på sådan musik som jag lyssnar på nu (tyvärr) och dels så var jag förbannat trött på alla wannabe-popfjortisar som låg fulla i ett dike kl fyra på morgonen. Att Linnéa var väldigt ledsen gjorde det inte bättre. Så jag lämnade Emmaboda för att åka på Plasticity på Kompaniet. Synthbar. Och det var ju roligt, jag hittade ju någon att spendera kvällen med, trots att jag fick diverse skavsår. Menmen.

Jag kom också på att jag faktiskt såg Slagsmålsklubben där förra året. Jag hade glömt det. Det var några artister jag såg, och det var Elias and the Wizzkids, Häxor och Porr, Slagsmålsklubben och Niccokick. Sen var det nån mer, men jag tror jag förträngt det, eller så ja. Jag råkade ju bli rätt onykter precis vid tiden då vi skulle sova, och borstade tänderna lite överallt. Med en lilleskutt tandborste+tandkräm, såklart. Rosa är grejen.

Det finns många saker som lockar just nu. Väldigt många. Och jag vet inte vad jag skall ta mig till, vad jag skall göra, vad jag skall hoppa över och vad jag skall vänta med. Men det innebär mest att det hela är som vanligt. Just nu skall jag iallafall gå till mitt rum och försöka få någon ordning på vilken buss jag skall ta imorgon. Och kanske kolla ut vilka kläder jag skall ha, så jag slipper gå upp för tidigt. Jag skall ju fika med Hannah. Om jag går ut på kvällen imorgon återstår att se, men nej. Vodka blir det inte, fredagen har satt sina spår.

Can I sleep on your shoulder?
Whisper sweet words in my ear
Can we go out together?
Can we make out and pretend it’s all there?
Cause you know,
I’ve been waiting for
something that hasn’t come through
But it might come along soon
And until that, you will do
I can’t believe it’s not love!
It's not love, it's not love
It's not love, it's not love?

Bright eyes- First day of my life

Jag har feber. Jag känner det i hela kroppen, och med feber kommer alla idiotiska tankar som jag bara vill kväva och stoppa ner i ett hål någonstans långt borta bara för att aldrig aldrig någonsin se dem igen.
Det jobbiga är att jag genom att kväva dem kväver mig själv.

Ibland tycks livet så långt borta. Framtiden och framtidsplaner suddas ihop till en dimma av ingenting. Jag vill inte fastna nånstans. Varför vet jag inte riktigt, men jag vill inte ha några hinder ivägen för vad som kan komma. Om ett år, vart är jag då? Jag vill inte vara kvar här, för hur mycket jag än älskar Tollered så är det en vändplats. Jag har liksom nått slutet på resan, och kanske börjar den igen om några år. Många år. När jag inte är ensam.
Lika ensam som nu.

& Pernilla, vi pratade ju om Sthlm. Mamma och jag pratade om Sthlm, Camilla och jag gjorde det, och fler där till. Men just nu känns det så långt bort. Alla ställen känns så långt bort. Stockholm är bara en timma bort egentligen, en timma och fyra hundra kronor. Men det känns som 300 mil bort. Igen. 300 mil men bara en tanke bort.
Fan. Jag hatar det. Jag hatar att allt är så långt bort, att alla är så långt bort.

Moa hamnar i Skövde, precis som Emma, Ingela hamnar i Malmö, Natha vet jag inte vart hon tar vägen, Johan är fortfarande i Australien och ja. Jag har ingen aning vart Pernilla tar vägen. Ingen alls. Frågan är om det spelar någon roll. Jag känner mig (b)låst. Och jag känner mig trött. På förhoppningar och regnbågar, som alltid.

Det är som slutet på en resa. En underbar refräng som slutade tvärt. För snabbt, de sista raderna var inte renskrivna innan musiken tystnade. Och jag föll. Ibland så slår det mig att jag bara kan stänga av allt. Precis som mamma säger. Jag borde nog göra det egentligen. Släppa det. Kanske åker jag ner till Kroatien senare. Morfar är ju där.

Fast, Håkan på Grönan tänkte jag se. Vi får se hur det blir. Sen den 22:a September på Liseberg med. Vilket kommer bli sjukt bra, känner jag på mig. I och för sig är det nästan omöjligt att se en dålig spelning med Håkan. Det finns liksom inte. Så jag har lite saker att se fram emot. Och som jag sagt tidigare; det ger sig.
Allt ger sig i slutändan, även om det tar ett tag att komma dit.

Yours is the first face that I saw.
I think I was blind before I met you.
I don't know where I am.
I don't know where I've been.
But I know where I want to go.

So I thought I'd let you know,
These things take forever,
I especially am slow.
But I realized that I need you,
And I wondered if I could come home.
...and I wondered if I could come home.

Kent-Gravitation

Jag fick otroligt ont i magen precis. Det kändes som om någon slog mig hårt, hårt, hårt. Jag tappade nästan andan. Sen mådde jag illa och jag har inte ätit något på typ 8 timmar ungefär. Kanske därför.

Jag har gjort klart planschen till Lillebror. Han kom ner och kollade, och även om jag inte ansträngde mig jättemycket blev den helt okej. Bättre än hans iallafall. (Som om det vore en merit). Just det: Grattis på födelsedagen, Lillebror<3


Det är synd, men jag är problem allt som oftast. För mig, för andra, för alla. Ungefär. Fast de flesta människor är nog problem till stor del. Jag är bara lite större, antar jag. Det känns inte konstigt egentligen. Lycka är få förunnat. Jag och Oskar pratade precis om det. Att det där med lycka är farligt. När man är olycklig kan iallafall inget blir värre.
Så är det.

Men jag hatar det. Jag hatar att jag, trots att jag lovade mig själv att inte falla över samma snara igen, redan ligger där. Jag är irriterad på att någon som jag aldrig träffat vet mer om mig än många andra, och att jag ibland tänker på personen oftare än vad jag tänker på många av mina vänner. Allt är inte alltid som man vill, speciellt inte om det har med känslor att göra.

Och jag är ledsen. Det är klart jag är ledsen. Jag vill inte att det skall bli så att någon blir ledsen. Verkligen inte. Och om någon måste det, så låt det vara jag. Låt det vara jag...

Jag står här frusen fast äntligen stilla
Som gravitationen som nåt vasst
Jag ska aldrig gör dig illa igen
Du fastnar perfekt i min polaroid
Du blinkar förskräckt
när jag ställer mig bredvid
Du ryggar tillbaks
när min hand
just ska röra
vid din...

Men det är så det ska vara
Det är så vi vill ha det nu
Det är så det ska vara
Som en perfekt och underbar lag
Perfekt och oförstörbar som jag...

Lifehouse-Everything

Jag sitter vaken, klistrar in bilder i paint.
Försöker hitta bilder på alla killar jag gillat de senaste åren.
Bara för att jämnföra.
Någon sa att man alltid gillar en viss typ killar,
men ärligt talat så ser jag ingen likhet mellan nån av dem.
Eller jo.
Två av dem var popare.

Åh, min lugg är kort nu.
Mamma klippte den igår.
Lite ovant, för den hänger lite i ögonen ibland.
Men jag antar att det ger sig.
Jag kan iallafall ha den som snedlugg fortfarande.
FAST alla säger att jag ser ut som en korean.
Tacktack.

Det liksom känns. Djupt inne.
Dunk-dunk.
Det bildas vägskäl i mig.
Många, och svåra.
Jag vet inte riktigt åt vilket håll jag skall gå.
Helst hade jag viljat höra det bara, så enkelt.
"Ta min hand, jag följer dig, vi skall åt samma håll".
Men ingen säger det.

Det knakar i min rygg, jag har suttit för snett.
Men jag träffade Pernilla idag, så jag mår bra.
Pernilla får mig att andas lugnt.
Trots att vi blir uppätna av knotten vid sjön.
De bet mig bakom örat igen, fattar inte varför.
Jag hatar det!
(men hon är värd alla knottbett i världen, så jag klarar mig)

Tyst.
Natten blir dag igen,
Morgonen reser sig ur mörkret.
Jag borde sova. Och jag borde läsa.
Jag borde resa. Och jag borde stanna
Jag borde äta. Och jag borde vara mätt.
Jag borde nöja mig. Och jag borde be om mer.
Jag borde byta låt.
Men jag orkar inte.

You calm the storms
You give me rest
You hold me in your hands
You won’t let me fall
You steal my heart and you take my breath away
Would you take me in
Would you take me deeper now
’cause you’re all I want
You are all I need
You are everything,
everything

Lasse Lindh-Svenska Hjärtan

& Jag lyssnar på repeat efter jakt på något. Något viktigt.
En ledtråd i hur jag skall lösa alla problem jag tampas med.
Det är inget svårt egentligen, det finns bara två vägar att välja.
Men man skall våga röra fötterna med.


Kärlek. All denna kärlek utan svar, all denna kärlek som kastas bort åt mitt håll, ditt håll och allas håll.
Ingen älskar någon, alla älskar alla. Jag får ingen klarhet.

SMS piper till, ord jag inte vill ha kommer, men de jag söker kommer aldrig. Problem.
Hur jag än vrider och vänder mig är det ett himla trassel av överflödiga tankar och omsnurrade känslor. Jag måste ordna till det. Utomlands. Bort, bort, bort. Kanske flyttar vi till Sthlm snart. Vi pratar ju om det varje dag nästan, jag och mamma. Och här, vad har jag här till hösten, som jag inte kan ha där?

Olivia. Sandra. Pernilla. Anna. Och så vidare och så vidare.
Självklart kan ingen ersätta dem, någonsin. Men någon kan bli nästan lika viktig? Jo. Och dem förlorar jag aldrig. De kan komma dit, jag kan komma hit.
Vi möts ju alltid, kärleken och jag.

Framtid.
Dåtid.
Nutid.
Tid.
Tid är något jag har i överflöd nu.
Eller, jag tycks tro det iallafall. Det känns som allt går så sakta.
Dagar passerar. Jag sover bort dem. Vad sover jag inte bort? Minnet, viljan, hoppet.
Men ibland är det så.

Nattliv är det bästa livet.

Jag ger dig inte min morgon
och inte min dag
du får nått så mycket bättre
du får hela jävla jag


(-jag vet att den är sönderciterad, men ibland måste man bara.)

Håkan Hellström-Båda sidor nu.
jag blir alldeles tom och full på samma gång. tom på innehåll och full av längtan. det känns så definitivt nu. så hårt. studenten. jag har gjort det.
jag har passerat gränsen. jag är gammal. jag är fri. jag är arbetslös. jag är förvirrad. jag är tom. jag är drömfylld. jag är borttappad.

det där med kärlek. det är ett problem. jag är halv av mig själv, och även om jag vill ignorera faktum så finns det där likt väl. jag förändras mycket. som alla gör. jag blir inte kär lika lätt. jag tycker om människor, men jag blir inte kär. på gott och ont. förut var det bara jag som blev sårad, nu sårar jag människor.

msnprat på nätterna till klockan sex på morgonen är underskattat. mer sånt. mer diskussioner om ingenting som leder till allt och mer midnattspromenader under stjärnorna (iallafall planer på). kom och promenera vintergatan med mig, och fyll sommarnätterna med hopp.
kom och tänd stjärnhimmeln.

ibland behöver man en smäll på käften för att komma i rätt balans. även jag. på peace and love festivalen får jag förmodligen energi i mina vener igen, och kraft nog att klara hösten. hösten som är fylld av ingenting. vad skall jag göra? det känns så tungt att inte veta. frihet är dubbelt. glädje över att inte ha några tvång, men ångest över att inte veta vad man skall göra.

men;

Kom sommarnätter under stjärnor kom,
med ensamheter dagen om
och om du behöver den finns aldrig gryningen
har sett hur kärlek vunnit.
Försvunnit och förlorat,
och du lämnar de skrattande när du gått
och om du brydde dig säg inte till mig
ge inte bort dig själv.

Jag har sett kärlek från båda sidor nu
från och ge och ta
och ändå ser jag bara kärleksillusioner
och nu minns jag
jag förstår inte kärlek,
inte det minsta.

Imogen Heap-Hide and seek
Vackraste låten just nu är alldeles förtrollande skör. Jag sätter på högsta volym och låter mig svepas med över ljudvågorna och drömmolnen som skapas i de spröda styckena, när rösten låter som något man drömt. Ibland är saker så vackra att det känns alldeles varmt inombords och man känner sig lugn. Helt lugn.

Dagen idag har inte varit lugn. Hektiskt, stressande. Den har sugit musten ur mig. Jag har inte orkat äta, inte orkat dricka. Inte hunnit. Så nu törstar jag. Jag dricker och dricker men är fortfarande törstig. Irriterande. Imorgon. Jag vågar knappt tänka på det. Ett hus skall städas. Allt skall köpas. Planeras. Hur skall alla få plats? Hur skall jag orka. Klara av det. Jag misslyckades ju. Jag tog inte studenten. Jag har inte studentbetyg, jag har inte högskolebehörighet. Jag är ett fusk. Och det känns.

Jag vet inte hur det kommer gå. Hur jag kommer må. Det känns som om den dagen kommer bli den sista. Det känns verkligen så. Ibland känner jag mig så halv och så svag att jag inte har lust med något. Jag vill ta en biljett härifrån. Vart som helst, bara inte här.

Pappa och jag bråkade idag. Igen. Jag klarar inte av det. Jag orkar inte med det. Det gör så ont varje gång och det slutar alltid i tårar. Ibland kan man älska någon även om man kan leva med den. Och så är det. Jag älskar honom så mycket som det bara går, men jag klarar inte av att vara under samma tak som honom. och det har jag aldrig gjort.

Kris. så mycket tankar så lite ord. Så många saker man inte kan omsätta i skrift. Panikartade utbrott i tårar och hulkningar när man kramar en kudde så hårt att det gör ont i händerna. Huvudet gömt i ett hörne och ögonen stängda. Bröstet fullt med hopplöshet och oduglighet. Jag vet. Jag vet. Jag vet. Jag vet.


Ransom notes keep falling out your mouth.
Mid-sweet talk, newspaper word cut-outs.
Speak no feeling, no I don't believe you.
You don't care a bit.
You don't care a bit.
You don't care a bit.
You don't care a bit.
You don't care a bit.
You don't care a bit.
You don't care a bit.

Åh allt är så intensivt. Denna sista veckan innan studenten.
Jag tar studenten. Herregud, jag är gammal. Jag har inte fattat det än.
Jag känner mig inte som nitton år. Jag känner mig som sexton, max sjutton.
Men nitton? Det är inte jag.
Fast jag vet inte. Det är mycket som är jag fast ändå inte. Hel, tex. När blir man hel? På riktigt.
Jag vet inte. Kanske om en vecka. Kanske om femton år. Kanske aldrig. Man kan bara hoppas.
Och det gör jag.


Åt samma håll- Lars Winnerbäck, spelas på repeat hela tiden. Jag älskar den. Speciellt
"hon var allt, hon var sin, hon var den vackraste person jag hade träffat någonsin".
Ah. Vackert. Jag skall försöka vara hemma i juli. När han spelar på trädgårn. Senast: Hultsfred. Det var underbart, det var magi.
Upprepning, tack.

Mamma o pappa o peter har fått "trygghetsundersökningar" ifrån Polisen. Konstiga frågor om vad som händer.
Här i tollered händer inget alls. Det finns ingen skadegörelse, inga brott, inget händer. kanske därför jag längtar här ifrån titt som tätt. ibland behöver man förändringar.
(inget händer här, men det gör ingenting om dina händer är här)

Bort. Utomlands skall jag. Alltid. Att befinna sig på samma plats för länge är jobbigt. Man klarar inte av det hela tiden. Jag behöver nya platser och annan luft i lungorna. Det är så syrefattigt här nu. jag vet inte ens vad jag vill. Jag vet inte vad jag vill vara om ett halv år. Jag har inga planer, bara drömmar. Jag vågar så lite.

Jag är så himla rädd för att bli bedömd egentligen. Jag försöker låtsas att jag inte bryr mig om nått, och ibland stämmer det. Ibland är jag oslagbar. Men en blick, ett ord, kan få mig ner på fall. Tårar, så alldeles för många tårar. Jag vet inte ens varför jag gråter över någon på det viset. Men att inte duga, det känns hårt.
Och det är sanningen.

Den bästa avslutningen någonsin är egentligen en början, ett mitten och ja; ett avslut.
hjärterdams sista sång.

men vid vägen längs bäcken som sakta ledde hem
där är himlen lite närmre för mig
där har tiden gjort en hållplats för oss och allt som hänt
dit kan jag gå och sakna dig
dit kan jag gå och sakna dig

Pratar med Johan på msn,
han är i Australien
och jag saknar honom en massa.
Jag saknar så många, så himla många som jag vill se nu, kunna prata med;
kunna känna.
Det är jobbigt.
Kanske åker jag och hälsar på honom i Australien snart. I Augusti. Eller så.
Jag vill jag vill jag vill!
Mm.

....

Jag kan drömma om dina ögon ibland.
Ditt leende som aldrig blommade ut.
Dina alldeles för vackra ord som viskades.
Ibland tror jag det är verklighet.
Men det är det aldrig.
Jag saknade dig länge, men nu är det inte saknad mer.
Det är något annat, för, jag vill inte träffa dig.
Jag kan inte förutse min reaktion.
Och jag vill inte att du skall se att jag är likadan som sist.
Verkligen inte.

Fan.
Jag tar uppenbarligen varje chans att känna något.
Att känna allt, kanske jag skall säga.
Längtan.
Saknad.
Kärlek.

De känslorna hänger ihop oftast.
Tyvärr.





Jag måste börja leva.
På riktigt.