Lifehouse-Everything

Jag sitter vaken, klistrar in bilder i paint.
Försöker hitta bilder på alla killar jag gillat de senaste åren.
Bara för att jämnföra.
Någon sa att man alltid gillar en viss typ killar,
men ärligt talat så ser jag ingen likhet mellan nån av dem.
Eller jo.
Två av dem var popare.

Åh, min lugg är kort nu.
Mamma klippte den igår.
Lite ovant, för den hänger lite i ögonen ibland.
Men jag antar att det ger sig.
Jag kan iallafall ha den som snedlugg fortfarande.
FAST alla säger att jag ser ut som en korean.
Tacktack.

Det liksom känns. Djupt inne.
Dunk-dunk.
Det bildas vägskäl i mig.
Många, och svåra.
Jag vet inte riktigt åt vilket håll jag skall gå.
Helst hade jag viljat höra det bara, så enkelt.
"Ta min hand, jag följer dig, vi skall åt samma håll".
Men ingen säger det.

Det knakar i min rygg, jag har suttit för snett.
Men jag träffade Pernilla idag, så jag mår bra.
Pernilla får mig att andas lugnt.
Trots att vi blir uppätna av knotten vid sjön.
De bet mig bakom örat igen, fattar inte varför.
Jag hatar det!
(men hon är värd alla knottbett i världen, så jag klarar mig)

Tyst.
Natten blir dag igen,
Morgonen reser sig ur mörkret.
Jag borde sova. Och jag borde läsa.
Jag borde resa. Och jag borde stanna
Jag borde äta. Och jag borde vara mätt.
Jag borde nöja mig. Och jag borde be om mer.
Jag borde byta låt.
Men jag orkar inte.

You calm the storms
You give me rest
You hold me in your hands
You won’t let me fall
You steal my heart and you take my breath away
Would you take me in
Would you take me deeper now
’cause you’re all I want
You are all I need
You are everything,
everything