We are scientists- After hours

Jag ramlar hem över gator och torg, snubblar fram över samma kullerstenar som mina fötter har gått över hela mitt liv. Tar bussen åt nått håll, jag minns inte längre vart. Hittills har jag åkt både till öst, väst, norr och hisingen. Jag har satt mina fotsteg överallt, och verkar aldrig nånsin nå fram. Bär med mig mina kartonger till varje nytt ställe, och lyckas aldrig plocka upp alla innan det är dags att dra vidare. Nu har jag knappt fyra veckor kvar här. Sen vet jag inte vart jag kommer hamna, vilken buss jag kommer ta eller vilka kartonger som kommer stå ouppackade.

Vi försökte verkligen. Jag vet att vi gjorde det. Men allt gick itu, och det är snart ett år sedan den där dagen när du stod i hallen och slog sönder allt med hammare. Fast det är en lögn, vi hade ju redan slagit sönder det tillsammans, flera gånger om. Och som jag har gråtit. Jag har gråtit så mycket att jag inte ens vet vad det är jag gråter över. Det var längesedan nu, längesedan jag faktiskt grät över oss. Nu gråter jag mest över en förlorad dröm, över smärtan, över att jag fortfarande har ett kliande ärr som inte kan låta mig slå en signal. Fråga hur det är. Berätta vad jag gör, fråga vad du gör, berätta att jag är glad för din skull.

Det där ärret. Jag har så många ärr, över hela mig. Mest utanpå men jag känner att det är så mycket mer som inte syns. Det har varit flera händer jag hållit i sen den där dagen i Maj, men jag har inte låtit någon komma tillräckligt nära. Istället är jag hon den där som alla känner, men nästan ingen känner. Hon som ordnar kalas, flirtar med alla, är glad, rätt smart och hetsdansar till Håkan. Men jag är också hon som skriver flera handskrivna brev i månaden, som samlar på gamla fotografier, vinylskivor och nästan enbart köper ekologiska saker. Som försvarar mina vänner tills sista droppen, som har telefonen på dygnet runt (utifall), som gör blandband, fotograferar och skriver dikter. Som valstugearbetat, volontärat, som alltid kommer ihåg födelsedagar och som aldrig någonsin slutar vara din vän. Om jag blir din, är jag där för alltid.

Och jag vet att det finns flera som jag inte pratat med på alldeles för länge. Att du är en utav dem. Att det är hemskt hur man kan slänga bort sin allra bästa vän. Hur vi slängde bort varandra. Och hur fruktansvärt ont allting har gjort. Smärtan är nästan det enda som funnits kvar. Men det här är det sista jag kommer skriva om dig. Den här boken som varit öppen och fladdrat fram och tillbaka, den stängs nu. Det här blir det sista kapitlet som skrivs. Jag hoppas att vi hittar tillbaka till varandra, som riktigt fina vänner. För jag har inte riktigt känt mig hel sen vi stängde dörren den där dagen i Juni och aldrig mer sågs. Och jag tror att du känner likadant, någonstans.

Det är snart sommar, och jag har redan rusat barfota fram i gräset genom Slottskogen. Vi har gått utan tröja genom stan och stått klockan 05 och funderat på om man inte vågar bada ändå. Det kanske inte är dags än, sommaren kanske inte riktigt har nått hit. Hur det kommer bli står fortfarande oskrivet; jag har ingenstans att bo (än) och inget jobb (än). Men jag har så många fina vänner, fina konserter, nya bekanta och stora drömmar. Och jag har så mycket hopp.
Det här är ett sedan länge skrivet avslut.
Och en knappt påbörjad fortsättning.

We're finally drunk enough that we're finally soaking up
The hours that everyone else throws away
And if we have to go now, I guess there's always hope
Tomorrow night will be more of the same

This night is winding down now but time means nothing
As always at this hour time means nothing
One final, final round 'cause time means nothing