Jeff Buckley - Hallelujah

Vart man än vänder blicken finns det stjärnor såhär års. Jag tittar i alla fönster och affärer och dörrar och det är stjärnor, stjärnor överallt. Men jag tittar även på gatorna och på tågen och på bussar och i väntkurer. Och det finns minst lika många stjärnor där som det finns i fönstren. Vart jag än vänder mig är ni där.

Ibland när man går runt på stan i jakt på absolut ingenting kan man gå förbi någon, och helt plötsligt ser man personen. Det är så vanligt att man tittar utan att faktiskt se. Och när man gör det, så blir man så fascinerad. Jag fastnar i ögon och undrar vart personen är på väg. Vad hon drömmer om, vart han vill vara egentligen, vem som möter dem när de kommer hem.

Jag har mött dem alla. Han som sålde sina drömmar för sina föräldrars skull. Hon som lägger alla pengar hon har på sitt utseende utan att veta vem hon är. Han som levt hela sitt liv på väg någonstans och nu kommit fram till slutet. Det är bara att möta en blick för att känna igen dem. Att titta lite extra på personen som råkade stöta emot din axel. Lämna den där femman i någons hand och möta leendet. Vad kostar det? Vem betalar? Det kostar nog inte mest för dig iallafall. Och om det gör det? Vad spelar det för roll.

Det finns så många saker jag vill göra. Förändra människors liv. Göra skillnad. Försöka göra någonting bättre än vad det är- när jag vet att det kan vara det. Jag har mina idéer om framtiden, om möjligheterna, om valen. Det enda jag kan önska är att jag har möjlighet att genomföra dem.

Jag såg en film helt nyligen. Den var inte speciellt bra, men ändå inte dålig. Jag tittade lite i ögonvrån när jag satt och läste, och helt plötsligt kom det. Något, vad som helst som kunde få mig att ändra synpunkt. Filmen var fortfarande inte den bästa jag sätt, men citatet var precis vad jag behövde höra.

"Det enklaste sättet att få en dröm att gå i uppfyllelse,
det är att vakna"

God jul.

Well there was a time when you let me know
What's really going on below
But now you never show that to me, do you?
I remember when I moved in you
And the Holy Dove was moving too
And every breath we drew was hallelujah

Hallelujah, hallelujah
Hallelujah, hallelujah

Israel Kamakawiwo Ole'- Somewhere over the rainbow

Höst, höst, höst och hela världen skälver i en kavalkad av färger. Alla sveper jackan hårdare runt sig, men jag behåller mina flippflopp på. Jag vill behålla lite sommar så länge jag kan. Hösten är vacker och himlen gör sig nog bäst i kontrast till allt rött och gult och grönt som samsas i träden. Man undrar hur människor kan överleva utan årstider. Vad vet de egentligen om skönhet?

Det luktar äppelpaj i hela huset och jag har spillt kanel över hela klänningen. Men den är brun ändå så det enda som märks är lukten. Jul, jul, jul. Gröt och apelsiner med nejlikor i och paketinslagning med lack och etiketter med tomtar på. Jag har redan köpt min första present, och den är bäst. Såklart. Alla mina presenter är bäst. Sen om de som får dem tycker annorlunda, då har de fel. Alla presenter är ju bäst, enbart för att de är presenter. Personen har ju köpt/gjort den med tanke på dig.

Vi hamnade på en bar i helgen, lite otippat sådär. Det luktade öl och var fullt av skratt och ballonger. Engelska blandades med svenska och alla pratade i mun på varandra. Mer sånt, tack. Det är allt det där oplanerade och oförberedda som blir bäst. Alla som säger något annat, de ljuger. Och trots att jag spillde öl på både mig själv och andra så var det okej. Det luktar bara minnen just nu.

Fullmånen lyser klart utanför, och jag skall göra mig en kopp té och krypa upp i fotöljen. Det kanske är dags att låta mina flippflopp vila snart, och kura in sig i raggsockar och stickade tröjor. Det är trots allt sommar snart ändå. Och vilken sommar det skall bli.

Where trouble melts like lemon drops
high above the chimney top
that's where you'll find me
Oh, Somewhere over the rainbow
way up high
and the dream that you dare to,
why, oh why can't I?

Well I see trees of green and
red roses too,
I'll watch them bloom for me and you
and I think to myself
what a wonderful world

Damien Rice- Cold Water

Egentligen. Egentligen borde vi lämna allt. Följa vinden, kasta oss ut och hoppas på det bästa.
Egentligen.
Egentligen.
Egentligen.

Vad är en annan synonym för kärlek? Vad står det i en innehållsförteckning på livet? Vad innehåller en saga? Vad består egentligen drömmar av, och hur långt är det till himlen? Det är så många, många saker som saknar svar. Och egentligen, egentligen har vi alla.

Jag vill bara fånga in alla saker och skriva en bok, göra en film, skapa något. Något som känns och inte ligger lika platt som allt annat. Något som kan förändra utan att vara en förändring i sig. Men hur gör man, när man sitter fast utan kedjor? Det finns ju inget att bryta sig ur, men samtidigt ingenstans att gå. Livet är för kort för tveksamma bestlut. Livet är för kort för framtidstänkande. Livet är för kort för allt annat än nu, egentligen.

Det är inte värt att tänka fram. Tänka på vart man är om tio år. Allt förändras så snabbt. Jag kan vakna en dag och drömma om att bli skådespelare, en annan dag vill jag bli minröjare. Så vad vet man egentligen om imorgon. Det föränderliga, förödande och väldigt förrådande imorgon.

Varje natt då du somnar säljer du dig åt morgondagen. Du förlitar dig på att allt kommer vara som du lämnade det, på att dina ögon kommer möta samma dag imorgon. Men vad är du att bestämma hurvida saker och ting är rätt eller fel? Vem är det som bestämmer vad rätt är, och framför allt vad fel är?

Det finns så många felaktiga bestlut som i slutändan visade sig vara rätt, och så många rättvisa saker som egentligen inte alls är speciellt rätt. Att nöja sig med det man har, är det rätt? Är det inte fel att inte kämpa för att få det bättre, för att komma längre, för att få chansen att smaka på den där segern man aldrig tagit? Jag vet faktiskt inte.

Men egentligen spelar det ingen roll vad jag vet, eller vad jag inte vet.

Det enda som faktisk spelar roll är vad du vet.

Vad du drömmer om.

För om inte du drömmer, vem skall då göra det åt dig?

Don't you know I love you
And I always have
Hallelujah

Will you come with me?
Cold, cold water surrounds me now
And all I've got is your hand

Lord, can you hear me now?
Lord, can you hear me now?

Kent- 747

Det är natt nu. Solen har somnat för länge sedan och ute lyser stjärnorna för tomma själar. Min är inte tom, men den är alldeles för tom för att kallas hel. Så jag beundrar dem. Det är lite som i Lejonkungen. Jag har lust att ignorera alla professorer och vetenskapsmän och deras prat om solar långt borta. Jag tror som Simba. Jag tror att det är de forna kungarna, i alla deras bemärkelser, som tittar ner på oss.

Det är något fint med att titta på Disneyfilmer. Jag älskar att krypa ner i en soffa full med täcken och kuddar, göra rostmacka och oboy och trycka på play. Och där, helt oberoende av tidens gång, dyker Peter Pan upp. Pocahontas, Lejonkungen, Aristocats, Robin Hood och alla andra filmer. Och jag känner mig så himla, himla liten. Det känns fortfarande som om hela växa-upp proceduren var ett skämt. Jag är lite längre, men jag är lika liten ändå.

Och ni är det finaste jag vet. Och jag vet att du vet att jag vet att du vet. Men egentligen spelar det ingen roll. Det har hänt så mycket i sommar. Så mycket, och ändå ingenting. Jag flyr saker för drömmar som inte finns. Men vem säger att de inte går i uppfyllelse? Vem säger att jag inte är som Pinocchio? Det är lite som vinden, man vet aldrig när den vänder. Fast jag tror det är dags nu.

Vi kan ju hålla uppe varandra. Luta oss och kämpa och låtsas. Prova vingar som varit invecklade för länge. Man måste våga för att vinna, och det är nog dags att försöka vinna. Vi kan kasta oss ut i världen och se vad som händer. Det värsta som kan hända, vad är det? Snarare att vi stannar kvar än att vi faller. Och hellre leva med lite skrubbsår, än att inte leva alls.
Eller hur?

Du är värd att dö för
Ni kan skratta om Ni vill
Håna oss
Vi rör oss
Ni står still

Jag håller mig vid liv
Du håller mig vid liv
Du håller mig vid liv

Håkan Hellström - Kom igen Lena

Härom natten sprang jag genom regn och rusk och vind över en stenig trottoar, på flykt ifrån en ringklocka. Det blåste och paraplyet vändes ut och in och kastade tillbaka allt vatten det fångat men ändå var det ren magi. Nådde tåget lite för blöt och gick av lite för torr, men ändå med ett stort leende på läpparna och sånger i öronen. Ibland är vattenpölshopp och tårtlämnande mitt i natten precis det man behöver. Trots vätan. Trots vinden. Kanske till och med just på grund av det.

Idag är det torrare men tommare, och över gräset ligger kvarglömda regndroppar. Det visslar lite i hörnen och vindspelen spelar för en tom publik. En katt springer med bjällra över gräsmattan och jagar trollsländor och ett rådjur har placerat sig på första parkett för kvällens skådespel. Jag vet inte vad som bjuds, och jag vet inte när det börjar, men jag vill inte missa det för allt i världen.

Midsommar närmar sig med stormsteg. Att plocka sju olika blommor från sju olika hagar och hoppa över sju gärdsgårdar och sju brunnar, det är så svårt nu för tiden. Alla blommor försvinner, alla hagar ätes upp och gärsgårdarna revs innan brunnarna byggdes om. Men man får improvisera bäst man kan i hopp om att förtrollningen inte är bruten.
Hopp, hopp, hopp.

Egentligen spelar det ingen roll, för jag drömmer hela nätterna ändå. Mina nätter är så fyllda av liv och rörelse att jag vaknar utmattad och måste tänka efter för att komma på om det bara var en dröm.

& Jag tänker fortfarande.

Sluta dröm om det ljuva livet
(vi kommer aldrig va med om det)
Och be aldrig mer om ursäkt
(för sakerna du aldrig gjorde)
Men det äter upp dig när du ligger i din säng
Åh gud det gör så ont att nått
så nära kan va så långt bort

Du-tu-ru-tu-ru
Du-tu-ru-tu-ru
Wo-oh!

Bernard Fanning - Wish you well

Jag tog bussen hem genom sockervadds moln och violetta skyar, den verkade aldrig nå slutstationen och jag ville aldrig hoppa av. Det var tomt men ändå fullt av liv, av folk, av mig och varje gång bussen svängde sjönk jag än mer ner i min stol. Mitt säkerhetsbälte var på men inte störande och rösterna bakom mig ljöd precis lagom mycket för att inte störa min musik. Jag lyssnade på genialiska texter och hänförande melodier och när jag hoppade av vid slutstationen dansade jag hela vägen hem.

Hade det inte varit så tyst ute hade det kunnat vara dag, så ljust var det. Fast jag var glad över att vara själv för det är speciellt när man kan göra vad man vill utan några ögon på sig. Jag ville göra allt på en och samma gång; stå på händer, göra kullebyttor, klättra upp i lyktstolpen och trilla ner för en backe för att känna hur det känns. Så att jag nästa gång jag går förbi en backe blir glad över att jag inte trillade ner. Det är sånt som är enkel glädje. Att glädjas för allt man sluppit och allt man gjort.

Mötte alldeles för många minderåriga människor som frågade om saker de inte borde känna till idag. Jag blir trött och ledsen och upprörd när det är på det viset, när människor hamnat fel när de kan komma så rätt. Jag vet att det bor idéer i varje hjärta som pumpade där borta, och att de hade kunnat briljera och överraska bara genom att försöka.
Men de försöker inte ens. Det är det som gör ont.

Att ge upp innan man ens börjat.

Peter nanar i sin säng och jag hör hans andetag i bakgrunden, hans andetag och fläkten som gnisslar lite i varje varv den snurrar. Jag skall alldeles strax duscha bort kvällens historier och sedan krypa ner i en säng som styr siktet emot drömmarna.

Kanske drömmer jag om sånger och himlar och nyckelpigor.
Kanske drömmer jag om svart och galler och krig.

Kanske drömmer jag inte alls.
Vem vet.
Imorgon är ju en annan dag.

Heart attacked by fear and doubt
won't be long till the truth comes out
first impressions never last
Lover's bonds they hold so fast
Restless future burning bright
The past is holding on so tight
Never heard the warning bell

And I just want to wish you well
I just want to wish you well

Bruce Springsteen-Thunder road

Jag vandrar natten hem, den slumrar och gryningen tar över. Horisonten är nästan vaken när jag närmar mig Nääs och jag känner att livet är inte så tokigt ändå. Jag har så många fel men så många rätt och när det luktar vår och hav och storm i löven tänker jag på dig. Det är inte alltid så lätt när man har fel utan att ha en enda chans att gissa rätt. Men det är rätt fint att våga när man har allt att förlora.

Jag sliter löv från ett träd på vägen genom Tollered, passerar åar som flyter under mina fötter och egentligen vill jag följa med. Kasta iväg mina kläder och min väska och mitt liv och hoppa i och se vart jag hamnar. Vinden sliter och drar i mig så jag blåser bort innan jag hinner ta av mig skorna. Men jag antar att det kommer mer chanser.

En nyckelpiga satt på ett löv jag fångade, och det är inte rätt tid att vakna att lyfta att flyga så jag jagar efter löv att sätta tillbaka den på. Man hittar aldrig det jag söker men jag letar inte ändå. Passerar en ek som vaggar sig till sömns och placerar nyckelpigan inuti på ett löv. Jag hoppas att jag inte störde.

Går hem med din röst i mina öron och det spelar ingen roll om du är tre hundra mil eller en meter bort när alla avstånd betyder samma sak. Det är inte så att jag klagar men det hade varit så mycket lättare om jag var nån annan. Jag blir aldrig tillräckligt fin, aldrig tillräckligt liten, aldrig tillräckligt stark, aldrig tillräckligt modig, aldrig tillräckligt klok, aldrig tillräckligt lagom. Jag vill ju bara räcka till för dig.

Du har tolv tusen anledningar till att inte känna mig men det enda jag känner är dig så vad spelar det för roll.
Vad spelar det för roll.
Vad spelar det för roll.
Vad spelar det för roll.

Roy Orbison singing for the lonely
Hey that's me and I want you only
Don't turn me home again
I just can't face myself alone again
Don't run back inside darling
You know just what I'm here for
So you're scared and you're thinking
That maybe we ain't that young anymore

Show a little faith, there's magic in the night
You ain't a beauty, but hey you're alright
Oh and that's alright with me

Death Cab for Cutie-A lack of color

Om ungefär femtio minuter kommer den första fågeln att börja sjunga utanför mitt fönster. Jag hör den varje tidig morgon, just nur solens första strålar nuddar himlen. Tänker att jag önskar att jag precis vaknat så att jag kunde gå ut och hålla den sällskap. Ibland är det skönt att bara vara.

Du är en melodi och jag nynnar dig till sömns. Enkelt, livet är enkelt. Men samtidigt svårare än något annat. En väg hem kan vara fel väg, trots att man hamnar utan för sin dörr. Ibland ligger inte hem där det borde vara. Ibland är inte hem en fast punkt, utan en fast människa. Kanske en fast känsla. Det borde vara enkelt att hitta hem, men det är svårare än någonsin.

Jag fick en fråga om vad som gör mig glad och när jag är som lyckligast. Det var samma svar på båda frågorna. Ni gör mig glad, när jag är med er är jag som lyckligast. Jag tvivlar på att en bråkdel av er som är involverade i skapandet av min glädje och lycka kommer läsa detta. Men jag skriver det ändå. Det är ni som gör mig lycklig.

Det är April nu, och imorgon fyller jag år. Det är 21 timmar kvar tills jag är tjugo år. Jag har haft ångest och tvekat så länge hurvida jag skall fira eller inte. Det är så mycket som talar emot och så många speglar som säger ifrån. Jag vill skrika tillbaka men de talar sitt tydliga språk, och de talar så högt. Jag har ingen chans. Inte ens idag vet jag vad jag vill eller om jag orkar. Om jag kommer blunda bort tårar eller skratta mig hes.

Ibland är en kram det finaste man kan få.
Ibland är en kram precis det man behöver.
Ibland är en kram det enda man inte kan få.
Ibland är nu.

But I know it's too late,
and I should have
given you a reason to stay
given you a reason to stay;
given you a reason to stay;
given you a reason to stay

This is fact not fiction for the first time in years

SÄKERT!- Vi kommer att dö samtidigt

"Och när skall du bli vuxen då?"
Mamma ställde frågan när vi låg invirade i täcken i min säng, hon sjuk och jag vanligt trött och säng-kär. En mycket bra fråga för övrigt. Och som alla bra frågor har den inget svar. Jag är tom på svar och full av frågor. Ibland hade det kunnat vara så himla enkelt. "Imorgon. Direkt imorgon blir jag vuxen". Men jag blir inte det, det vet jag. Fast varför skulle jag egentligen. Varför skulle jag.

Jag läste en krönika av någon som borde vara vuxen men som inte var det. Han skrev att alla tror att man blivit vuxen när man blivit några och trettio. Men det blir man inte. Man är precis likadan som förut, fast man måste låtsas vara vuxen. Jag tänker inte låtsas vara vuxen. Jag är som jag är både på ont och gott. Fast jag vill låtsas att det är mest gott. Sött & Gott, såklart.

Mina naglar är jättekorta och har ett svart lite slitet nagellack på sig. Om jag hade varit vuxen hade jag haft välpolerade naglar med klanderfritt målat nagellack i någon trist beige nyans. Alla gamla människor som sitter och tittar föraktfullt på mig genom halvmåneformade glasögon och illa sminkade ögon stör mig. Bara för att de gav upp och föll offer för bingolotto och Svensson-mentaliteten tänker inte jag göra det. Man kan bli äldre utan att bli tråkig. Man kan skaffa barn utan att bli gammal. Man kan vara vuxen men fortsätta leva.

Jag antar att jag kommer gå folk på nerverna och flamsa runt tills jag dör. Springa runt i ösregnet på sommaren bara för att det är så skönt att känna regnet. Fånga fjärilar, ha krig med vattenpistoler och ballonger, måla julkort, få skrubbsår på knäna och skratta. Mest skratta. Fast jag är rädd. Jag är jätterädd för att jag måste bli vuxen på riktigt, med alla premiepensioner och bankbesök, för att nån skall ta mig på allvar. Liksom på riktigt.

Det känns i magen. Ibland saknar jag att prata i telefon. Fortfarande. Ibland saknar jag min bästa vän. Människor som varit har försvunnit på något vis, trots att de egentligen finns kvar på samma ställe. Men utan räckhåll för mig. Och de som är inom räckhåll är egentligen distanserade. Allt är så dubbelt.
Men mest av allt är det tomt

Andas, jag kan inte andas
För det låter så pinsamt kvavt
där jag står brevid dig
För trött för att dölja,
det måste vara uppenbart
Kom inte närmre,
snälla kom närmre

Snälla kom närmre, snälla kom närmre, kom närmre...

Åsa Jinder & Cajsa Stina Åkerström- Av längtan till dig

Nytt år, nya drömmar, nya hopp.
Det finns en ny historia som väntar på att skrivas, ett nytt äventyr och en helt ny verklighet som vill levas. Det är fullt med möjligheter och ett nytt år skrivs på pappret samtidigt som det gamla stoppas undan. Ingen minns gårdagen, det är framtiden som skall visa vägen för allt nytt. Och jag är glad för det, jag är glad att vi byter årtal och kalenderår. Tvåtusensex är inget år jag kommer spara nära hjärtat. Det var helt enkelt inte värt det.

En student, fyra romanser, tre förlorade vänner och sju nya. Vissa saker kan man inte fly från, och det vill jag inte heller. Det finns saker som skedde som var livsavgörande på flera sätt. Studenten förändrade mig inuti och på papper, skolplikten är utsuddad och mina tolv år i skolan avklarade. Om än inte med glans, så med glädje. Trots all trötthet som bodde kvar i mina ögon den andra juni så var det med glädje i bröstet och leende läppar jag blickade ut för skolan, klassen och lärarna en sista gång. Aldrig mer skall jag ligga sömnlös inför prov, redovisningar eller inlämningar. Aldrig mer.

Friheten som följer med avslut är överväldigande. Jag har inte behandlat den så som jag skulle ha gjort, jag har inte tagit tillvara på det senaste halvåret av tid jag haft. Den har flugit iväg och jag står fortfarande kvar på samma punkt. Ändock känner jag mig starkare än i somras. Men det är dubbelt, för jag står fortfarande med samma fråga i huvudet. Vad skall jag bli, vad skall jag göra? Det är svaret jag saknar, och söker. Förhoppningsvis tar det nya året med sig det, och låter en ny stig bana väg under mina fötter.

Än har jag inte gjort allt jag vill, och än är inte min impulsivitet slut. Det finns fortfarande lika stora lockelser i Stockholm som i Tokyo. Hjärtat slår fortfarande dubbla slag när jag pratar om Indien, Italien, Island och Irland. De fyra I:en skall jag besöka någon dag, men om det är om tre månader eller sjutton år, det återstår att se.

Natten har krypit in över himlen och stjärnorna blickar kalla ner på det nya året. Jag har ingen aning vad som komma skall, eller vad gudarna har planerat för oss under den kommande tiden. Men jag hoppas det är något fint, något glädjande och något lyckosamt. Fyll året med musik, värme, skratt, kärlek och vänskap. Låt sagorna bli verklighet och drömmarna bli uppfyllda. Jag hoppas, jag hoppas. Och vem vet, kanske får jag rätt.

Kanske blir det här året, år tvåtusensju, det bästa i mitt liv.
Vi får se.

Det var enkelt och vackert
du sa att du väntat mig
Jag kunde ana att det fanns
en himmel på jorden
jag såg den
Och du bad mig att leva mitt liv
alltid nära dig
Jag följde dina steg och allt jag
någonsin drömt om fanns där för mig

Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig
För jag trodde att du fanns och väntade mig
Alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött
För att möta den vackraste människa jag någonsin mött