Håkan Hellström- Dom där jag kommer från

Jag sitter gömd bakom fönster och väggar medan snön yr utanför. Drar filten högt upp till öronen och sipprar te för att försöka värma mina frusna tår. Det är vinter nu, och kylan färgar återigen näsa och öron röda. Senast vintern kom spenderade jag timmar med att baka, pyssla och läsa om miljön. I år spenderar jag minst lika mycket tid med att sova och arbeta. Fast pysslandet får plats någonstans däremellan, för ränderna går aldrig ur. Aldrig helt.

Ibland måste man nog tappa bort sig själv för att hitta hem. För att hitta rätt. Det kanske tar tid, men å andra sidan har man egentligen all tid i världen. Jag hittar bitar av mig själv lite här och var, bitar som jag inte visste fanns. Och upptäcker saker jag glömt bort för länge sedan. När tider förändras så förändras också många åsikter, tankar och mål man tidigare haft. Man slår in på en annan stig. Den kanske inte är bättre eller sämre, men den är din. Och förr eller senare hamnar du alltid rätt.

Jag fick ett brev på posten idag, från en hand med darrig stil och svag kropp. Från någon som jag trodde hade glömt bort mig, och jag passat på att glömma i gengäld. Det är lätt att tappa människor på vägen, att inte riktigt hinna med att ha eller ge tid. Skillnaden mellan människor som passerar och människor som fastnar, det är att den sistnämnda gruppen återkommer. Oavsett. Man kanske går om varandra på olika stigar eller rusar förbi varandra i jakt på något nytt. Men förr eller senare så möts man ändå, och jag hoppas att så är fallet. Att vi möts någongång. Kanske på en spårvagn någonstans.

För det är så lätt att glömma bort allt fint, allt vackert och allt betydelsefullt när hjärtat rasar och livet faller isär. Det är känslor som faller och tar över och allting känns alldeles för jobbigt för att man skall orka med. Men så länge man hittar sig själv i röran och inte glömmer bort att hålla fast vid det som var på riktigt, så är det okej. Vi kanske inte håller i varandras händer, men vi står bakom varandra ändå.

När vinden blåser alldeles nära marken rör sig pudersnön sökande över asfalten. Det ser ut som en irrande själ, som letar efter något att hålla i. Ibland kan jag känna mig precis likadan. Att jag letar. När det jag letar efter inte står att finna någon annanstans än i mig själv. Men på vägen har jag hittat många fina saker och fina människor, som jag kanske inte håller i men som jag verkligen håller av. Det är förunderligt hur konstiga situationer som kan föra människor samman, vänner, bekanta och främlingar, och som kan leda till något större. Kärleken må vara stor.

Men för mig så är ni störst av allt.

Filosofiskt missnöjd, ekonomiskt bortskämd

Det finns en första plats som inte går att nå

För ingen tror att dom är nåt där jag kommer ifrån

Alla försöker bli av med leran från Göta älven

som satt sig på själen och på självförtroendet i varje tjomme

Jag tror jag älskar dom där jag kommer ifrån

Jag tror jag älskar dom där jag kommer ifrån

JJ- Let go

När november har tagit steget in i almanackan och livet finns det knappt ett enda löv kvar ute på träden. Det röda som blev oranget blev gult och försvann. Kvar står kala, ensam grenar och skriker efter våren. Jag vandrar hösten hemåt och hamnar i Tollered mer ofta än sällan. Göteborg känns lite för kvavt, lite för blåsigt och lite för kallt just nu. Trots gummistövlar, dunjacka och andra nödvändiga attribut för västanvinden trivs vi inte särskilt bra ihop. Det är en årstidsbestämd romans, där jag älskar så mycket att det gör ont men ibland får för mycket kyla tillbaka för att jag skall orka med. Så jag flyr ett ögonblick.

En sån rastlös rotlöshet som jag burit runt på de senaste tre åren har jag aldrig tidigare upplevt. Det har varit kastvindar som fört mig fram och tillbaka i samma riktning, upp och ner och runt omkring. Jag har burit med mig mitt hjärta och mina pinaler till platser som aldrig varit mina, från platser jag aldrig kallat hem. Det gör ont att inte veta vart man hör hemma. Att ständigt känna ett pickande i hjärtat som påminner om den begränsade tiden man har. Som skapar oron som ligger runt dig som ejderdun och nålar på samma gång. Och nu sitter jag i ett hus som inte är mitt, bakom väggar som aldrig varit mina. Det är inte långt kvar nu, innan de sista rötterna försvinner.

En gång skrev en flicka inte helt olik mig: du är vinden och mitt liv har mojnat. Så kom, blås mig hel. Som jag önskade storm. Något som tog mig långt bort, på äventyr, vart som helst. Det var längesedan, flickan har blivt äldre, håret har blivit längre och vindarna som har farit runt i mitt liv har inte visat någon nåd. Nu vill jag mest ha lugn igen. Tid att samla ihop mig själv, mina tankar och mitt liv. Tid att få reda på vad jag vill, och jaga efter det. På mina villkor. Jag går runt som i ett eko genom alla rum och finner inte ro någonstans. Jag hoppas mest på att det skall finna mig.

Men det är okej. Jag kan vänta. Världen är stor och jag har knappast drömmar, hopp och planer för att fylla ens hälften av den. Om inte allt för länge stundar julen och de kala träden och blåsiga vindarna ersätts med en mjukare, ljusare idyll. Tills dess kan jag hålla ut med té, varma kramar och mjuka halsdukar. Och vi kan ju vandra tillsammans igenom stormen om inget annat hjälper.

Och vem vet. Ibland kommer det en chans. En person. Ett tillfälle. När allting kan ske, och allting kan hända. En möjlighet för bra för att få gå obemärkt förbi.

Ta den.

Ta chansen.

Jag lovar att hålla dig i handen hela vägen dit.

All I've left is my soul

Fall left me with this winter so cold

Take me away

Like an overdose on heroin

Baby, we were born to fun

Or maybe to sleep in the sun

A place where new waves come in

A place you'll be here