John Rzeznik- I'm still here

Ibland slutar jag andas för att få veta att jag lever. Man glömmer bort såna saker så lätt. Att andas. Oftast undrar jag om mitt hjärta verkligen slår. För man hör liksom inte. Om man inte koncentrerar sig. Sist jag hörde två hjärtan slå i samma takt var alldeles för länge sen. Ibland hör jag fortfarande ekot. Du-dunk. Du-dunk. Det är fint och även om jag inte kommer höra det igen så finns det där. Precis som ord man hört på något vis alltid stannar kvar i öronen. Och blickar. Det är sånt som betyder något som man minns.. Allt det fina. Man glömmer oftast alla onödiga saker. Därför är det dumt att slösa energi på sånt som egentligen inte betyder något. Och på sånt som kan skada. Kom ihåg det.

Jag läste någonstans att varje hjärta slår 250 miljoner slag, men inte mer. Man har alltså 250 miljoner slag på sig att leva sitt liv och uppleva allt det där man vill uppleva. Undra hur många slag jag har kvar, undra om de räcker. Om jag hinner med allt. Och hur många slag jag får slå tillsammans med någon, och hur många slag som det kommer eka om. Vilka som kommer spenderas under stjärnhimlar och vilka som dröms bort. Ibland vill man inte somna, för man är för rädd för att släppa taget. Om verkligheten. Det är på nätterna, när månen speglas i fönsterrutan och luften är kall som man är sårbar. Det är då man faller.

Men jag skall inte falla. Jag skall samla mina hjärtslag och slå mig fri. Frihet är viktigt. Hopp med. Oftast vill man inte våga hoppas när framtiden ligger för nära. Jag oroar mig. För att inte räcka till, för att inte våga tro, för att vara för korkad, för dum, för fel. Oftast oroar man sig i onödan, men det vet man inte förrens det är försent. Det finns viktigare saker att lägga sina hjärtslag på än att oroa sig.

Leva, till exempel.


And I want a moment to be real
Want to touch things I don't feel
Want to hold on and feel I belong
And how can the world want me to change?
They're the ones they stay the same
They don't know me
'Cause I'm not here