& jag vet att jag borde sova,
men det är inte alltid lätt att göra som man vill, när hjärtat stretar emot
och fast jag försöker tvinga mig själv att gå här ifrån
vill jag inte förstå.
det känns lite jobbigt att vara själv,
att inte vara en del av något. inte för att jag någonsin har varit två mer än några timmar,
så saknar jag det.
när du är borta värker hela jorden av saknad efter ett hjärtas längtan.
ibland önskar jag att du kunde läsa detta, och förstå.
men jag tvivlar, för du är borta nu.
tre år, det är ett tag. men frågan är vad jag är då, om tre år?
är jag här, så skall vi ses.
om jag är borta...?
då skall vi ses iallafall.


fast det är nog så, att mitt hjärta slår för fort av många anledningar.
& saknad efter någon är iallafall en.


jag avslutar med håkan, för han talar ur mitt hjärta via sin röst.

Vi skulle stjäla allt
Och slänga bort det igen.
Nu finns det inget värt att stjäla
men du - du sätter höstsolen i eld

Hittade denna bilden bland de jag tog på " Where the action is".
Den dagen, den dagen.
Jag grät nästan av lycka, för fast jag var trött och tråkig så var det ren glädje.
Bring me back to life.
Nyligen har "tonårsliv" avslutats, den filmen gillar jag trots att jag sett den flera gånger. Vissa kan man inte se för många gånger. Jag vill vara som henne, jag vill vara som Lola. Jag är inte gjort för detta liv.
Tankar på gårdagen strosar förbi, jag vet inte varför jag gjorde som jag gjorde igår. Det där med Ludvig, menar jag.
För det är himla irriterande att ha såriga läppar, och ett rött märke på halsen.
Han var inte värd det, jag blir galen.
Vad krävs det för att få den där sanna kärleken, den jag och Johan nyss pratade om? Det är bara en liten, liten procenthalt som blir lyckliga. Låt oss tillhöra den.
Jag vill, jag vill.

Jag lyssnar på " en kväll i juni" av Markoolio, och längtar tillbaka just dit.
Jag vill ha vänner, skratt, sommar, barfota och solsken på näsan.
Med gråa moln på himlen är man varken lycklig eller ledsen, bara likgiltig. Mina försök om att locka med farfar och farmor ut på en resa lyckas förhoppningsvis, för jag vill ut och resa igen. Nu.
Även om jag är Oxe, och att det skall betyda att jag vill ha stabilitet och lugn och ro, har jag oro i mitt blod och vill ut och stilla den.
Här hemma, i mitt tollered, finner jag min energi och kärlek, men det blir för mycket. Och trots att jag kom hem för några veckor sedan bara, så vill jag iväg.
Ge mig ett konto med pengar, en biljett och några månader så jag kan leva.

Jag begär inte mer.

Just nu sitter jag hemma, i ett tyst hus. Datorn surrar lite som vanligt, och det är bara ljudet ifrån tangenternas klickande som håller mig sällskap. Egentligen skulle jag se på en film vid det här laget, men jag varken orkar eller har tid. Imorgon får det bli, då har jag mer lust.
Satte just på N*sync- This I promise you.
Det är ingen låt jag brukar lyssna på egentligen, men den fanns först på min artistlista. En mycket tragisk låt när man är ensam, måste jag säga.
Kärlek, kärlek, kärlek.
Vad är det jag gör för fel hela, hela tiden som får varenda person jag tycker om att fly fältet och inte titta två gånger på mig? Jag menar, om jag ens lyckas kommunicera med personen så slutar det ändå olyckligt.
*suck*
Kärlek, kanske inte är menat för mig.
Inte nu, iallafall.

Jag vet att jag har sagt det förut, och jag säger det igen; jag är beroende av kärlek, och blir därför kär i kärleken.
Att ha någon i maggropen som väcker fjärilar till liv och tänder stjärnor mörka nätter, det mer värdefullt än något annat.
Iallafall när man inte har det.
Jag vill ha någon att krama om när jag känner mig ensam om natten, en hand att ta när världen tynger sig på mina axlar.
Jag vill ha någon att älska, någon att kunna prata med timma efter timma. Jag vill känna mig älskad; jag vill bli älskad.
Det är sådana fåniga saker jag tänker, när jag hör kärlekslåtar, ser förälskade par på stan, eller känner mig ensam.
Livet går ju iprincip ut på att hitta någon man passar med, någon som gör bilden fullkomlig och hjärtat helt.
Varför kan jag inte få bli komplett nu då, bara för en stund?
Så jag kan få kraft tills det blir min tur, på riktigt?
Ack, dessa nätter, ack dessa tankar.
Jag tror att jag skall lämna resten av dem oskrivna, och låta er fundera själv vad jag tänker.
Förresten. Bilden ifråga, som jag har uppetill höger, har linnéa gjort.
Fin va?

All lycka.

Det kliar lite över allt efter alla knott som bet mig när jag skuttade hem i bara sönderklippt t-shirt och shorts. Det luktar fränt av allt myggmedel blandat med solkräm, och mitt hår är fortfarande blött.
Alla dessa dofter, känslor och minnen.
Vad betyder det?
Tja, för mig betyder det nog att det äntligen är sommar.
Äntligen!

farmor och farfars trädgård
Min farfar bjöd på bakelse och sockerdricka när jag gick ner för att säga hej, och tja, se till att han levde.

Nathalie och Madeleine tog bussen hem klockan nio efter en heldag på Stranden, och jag njöt av att bara ligga i vattnet och skvalpa runt. Jag tror fortfarande jag har vatten i mitt högra öra.
Vi hoppade på våran jättestudsmatta tills fjärilarna kittlade i magen och man rullade runt av skratt och sommaren var bara sådär perfekt ni vet.
Med saft i magen och solkräm på min näsa var det konstigt om det inte hade varit det.
Man njöt, man skrattade, man lekte, man plaskade, man levde.

Jag har en digitalkamera med, och den är sådär fin, en canon powershot a520. Jag gillar den, och den har försäkring för allt, och ett minneskort på 256 mb. Det passar mig, förstår ni.
Jag sprang runt och tog lite kort innan knotten åt upp mig,och ni får väl bedöma om det är bra eller dåligt.

Nu måste jag återgå till min sömn, för imorgon väntas hårfrisören, stan och strand.
Detta måste vara den bästa sommaren.
Någonsin.

Kvällshimmeln

Natten flåsar mig i nacken och påminner mig om att jag måste sova, så jag kan fånga dagen. Varje minut jag är uppe nu förlorar jag sen.
Det är bara en endaste dag kvar tills jag befinner mig i bilen på väg mot mitt paradis 200 mil bort. Det är bara en dag kvar tills friheten slår mig i ryggen och jag andas frihet i tre veckor.
& som jag längtar.

Jag har inte packat, jag har inte tvättat, jag har inte samlat adresser, jag har inte städat, jag har inte några pengar, jag har inte träffat anna, jag har inte sagt hej då till farmor.
Men man hinner inte allt, och jag hoppas att det jag behöver göra löser sig, eller att jag kan göra det efteråt.
Till er som jag tycker om önskar jag lycka, och till er övriga glädje.
Jag hoppas att ni får det roligt, och att en dag i solen möter er imorgon.
För mig väntas bad, packning, spänning och ett kamera inköp.

Kärlek,
over and out.

Just nu dansar stjärnorna på himlen och luften är kvav av all blomdoft som försöker få lite utrymme innan de dör. Livet är tyst, och man hör inte längre alla röster som så ivrigt vill prata; berätta om allt som sker. Alla älskar att prata, så säger de alltid.
Det krävs hellre en god lyssnare än tjugofem bra talare.
För vad vore talarna utan sina lyssnare?
(Jag vet inte varför jag fastnade här.)

Idag var det kvavt, och jag och sandra blev trötta av värmen i stan. Vi hade jätteroligt, men mest bara för att vi var så... jag vet inte.
Vi tittade på myrorna som hade byggt en myrgång över de bruna vägstenarna på floda station. Den gick mellan busken och trädet.
Vi undrade varför.
Varför?
Det var nog en rätt så bra fråga egentligen tror jag. Sandra fick en stark lust att hoppa på myrgången och förstöra deras arbete.
Men jag förklarade att det vore samma sak som att hoppa på en buss. Vår buss.
Och det fick henne på andra tankar.

Om ungefär 78 timmar är jag inte i Sverige mer.
Jag befinner mig på väg ut i världen än en gång, och äventyr skall mötas och hinder besegras.
Vart man än går i världen så kommer det nya saker.
Det blir inte lättare för att miljön blir annorlunda.
Jag hoppas att jag kommer att slippa kärleksbekymmer, längtan, allergier och allt för dåliga tankar.
Och just nu, så tror jag faktiskt att det inte är någon risk att jag utsätter mig för det. Det är sol, värme, hav, skratt och lycka som väntar för mig.
Jag önskar er detsamma.