fredag, september 29, 2006


Lisa Miskovsky-Foxholes

Det regnar inte tårar från himlen. Inte än. Det regnar inga brustna hjärtan eller trasiga drömmar. Det regnar faktiskt inte alls. Det är soligt, och solstrålarna värmer kittlandes på näsan. Jag tror nästan jag fått några fräknar, det ser iallafall ut så om jag kisar. Man ser det man vill, inget annat.

Det är skönt att vara vid liv nu. Jag trodde jag skulle få höstångest av rädsla för att vandra in i vintern ensam. Men just nu står jag säker och virvlar runt i livet bland alla rörelser och infernon. Saker sker, rör sig och tycks forma sig efter mina händer. Jag har hela världen i min hand. Det svarta i mitten av mina ögon är vägen till verkligheten. Min pupill. Min verklighet. Och den är fin. Den blir finare allt eftersom. Ja, det är skönt att var vid liv nu.

Det slog mig att tiden går snabbare än jag tänkt. Jag hinner inte med. Jag hinner inte med att börja sakna förän det är för sent. Och jag hinner inte med att vända mig om förän du är borta. Jag hatar att förlora saker. Vänner, kunskap, drömmar, längtan, kärlek. Det är sånna saker man inte skall förlora. Man skall vårda dem ömt. Det är skatterna som finns i livet. Det allra finaste som finns. Det är slutet på regnbågen. Det är det du måste finna.

Ibland kan jag falla. Böja mig för känslor och tankar och krav. Sjunka ihop av alldeles för lite utrymme och alldeles för mycket känslor. Jag skulle ljuga om jag inte erkände att jag ångrar saker. Många saker. Saker jag gjort, saker jag inte gjort och saker jag borde ha gjort. Det är som en ond cirkel på många sätt, och man drar ner sig själv hela tiden. Det hade varit så enkelt, om jag bara kunde vika mig. Erkänna att jag är svag, och inte leka stark hela tiden. Men vem väljer den enkla vägen här i livet? Ingen av dem som borde det, dessvärre.

Ge mig kärlek.
Kom och spring bort nätterna med mig.
Andas lycka och värm mig med din röst.
Sippra liv ur dina lungor.
Kom och befria mig från ensamheten.
Det är bara med dig runt min själ den försvinner.

Close your eyes,
take me back into that doorway
Close your mind,
when your smile shone through
the flame of your lighter
Close your eyes,

as I look down on you
wipe the rain of my brow
Close your mind, let me lose you again

tisdag, september 19, 2006


Billie the vision and the dancers-Summercat

Jag har varit så otroligt glad de senaste dagarna, utan direkt anledning. Jag har nynnat, skuttat runt och sjungit, dansat galet på borden, skrattat så att jag gråtit, pratat konstant hela tiden och mått allmänt underbart. Så här glad har jag inte varit på länge. Tacktacktack. Inte ens när vi förlorade valet och rött blev blått, trots att jag höll tummarna så hårt jag kunde, blev det några sura miner. Mitt leende kunde inte suddas ut och när alla ser ledsna ut fortsätter jag bara le. Framtiden är ett senare problem, detta är nutiden.

Och nutiden är fin. Riktigt fin. Vädret är fortfarande soligt och dagarna fortfarande ljusa, värmen dröjer fortfaranade kvar och néorna springer barfota till brevlådan varje dag. Jag fasar lite för när graderna kryper ner och vindarna blir hårdare, men jag är för glad för att bli ledsen. Det känns som om någon hällt sjutton koppar varm oboy i mig och värmen aldrig slutar värma. Det är skönt och spralligt och smittar. Jag är en sån som smittar av mig. Är jag ledsen smittar det av sig, är jag glad smittar det av sig. Och just nu är jag en smittohärd i allra högsta grad.

När jag gick på stan idag slog det mig hur skönt Göteborg är. Hur fint det är. Jag har mina favoritaffärer, de där fiken man alltid stannar vid och tittar in igenom glasrutan, klubbarna man dricker glädje och dansar lycka på och människorna som för länge sen blivit delar av mig. Egentligen borde jag vara nöjd och se fram emot allt som finns här. Så nära. Och det gör jag faktiskt med. För första gången på länge känner jag att det skall bli skönt, och väldigt roligt med en vinter till. Här. Med alla jag älskar.

Jordgubbsglass får mig att få sommarkänslor. Pirrande, bubblande sommarkänslor. Att sitta och äta glass ur lådan, framför fönstret på nätterna till tonerna av Gyllene Tider är så underskattat. Det är så otroligt somrigt och glädjande att jag får kramp i mina kinder för att jag sitter och ler hela tiden. Man viftar lite smått på fötterna och nynnar tyst samtidigt som man vickar på huvudet. Sekunderna senare kan man störtdyka ner i havet av täcken och kuddar jag dragit in i mitt rum, och snurra runt ett tag bara för att börja skratta åt just ingenting.
Prova.
Det är underbart.

I kissed you good bye at the airport.
I held you so close to me.
I said ’So here we are now and I can’t stop from crying Lilly’.
And you said ’Hey hey hoo, you know this is the way to go
You will forget about me when I’m on that plane.
Forget about me when I’m on that plane.’


Tonight tonight tonight tonight
I wanna be with you
Tonight tonight tonight tonight
I wanna be with you tonight

torsdag, september 14, 2006


Kent-December

Jag borde ha lärt mig vid detta laget. Jag borde lärt mig allt det där. Det som gör ont. Och att ingenting varar. Att ingenting är evigt. Och att ett trasigt hjärta är ett sorgligt sätt att starta något nytt på. Så jag låter det vara trasigt. Precis som vanligt. Som alltid.

Man skall inte skriva när man är ledsen. Risken är för stor att känslorna tar överhanden och man inte har en aning om vad texten kommer bli. Men jag tar risken. För just nu trycker allt som ligger under huden. Allt som måste ut. Förr eller senare. Jag kanske inte skriver det här, men jag måste skriva. Låta pennan flyga och fylla ark efter ark. Med utkletat bläck och torkade tårar. Eller nästan vad som helst.

Jag hatar att jag bryr mig. Och jag hatar att du inte bryr dig. Jag hatar tanken på att detta kan förstöra mer än vad allt redan är. Men jag klarar inte av att ha allt som det är. Jag är ledsen. Ledsen för att jag vet att det är mina egna fötter jag snavar över. Och att det är mitt eget hjärta jag krossar. Jag har sagt det tusen och åter tusen gånger. Jag krossar hellre mitt hjärta själv än låter någon annan göra det.

Någon frågade mig en sak. "Men tänk om du gör det i onödan? Tänk om det inte behövs?". Tänk om. Det är något jag inte ens vågar riskera. För jag vet hur det känns. Att ligga där på marken med allting framför. Alla känslor, alla tankar, alla hopp, alla drömmar. Och se dem blir sönderslagna. Och tro mig, det smärtar inte på en sekund så mycket som det gör att se tomheten i någons ögon. Höra frosten i någons röst. Det är mer än vad jag klarar av.

Och jag landar alltid på fötterna.
Ibland måste man tillåta sig att falla,
för att kunna resa sig upp på nytt.
Och jag vägrar leva ett liv på knä.


September, och jag fattar ett svårt beslut
min nedräkning börjar nu
där allt en gång tog slut

Och du får bli mitt spöke om du vill
snälla, vänd inte ryggen till igen
snälla, möt min blick en allra sista gång
innan du lämnar min kropp
som blivit för trång

måndag, september 11, 2006


There is a war between us-Tiger lou

Jag är inte bra på att låtsas.
Förlåt mig, förlåt mig för min svaghet. För att jag inte kan hålla skenet uppe lika bra som dig. Och för att mina ögon tåras för lätt. För det gör dem. Jag borde egentligen inte låtsas om det, men det är nog oundvikligt. Men tro inte att jag alltid gråter av sorg; verkligen inte. Mina ögon är bra på att överraska mig i de mest magont-orsakande skrattattacker. Fast det är fint, att ligga på golvet och rulla runt av glädje. Det händer oftast med en Olivia rullandes bredvid, förstås.

Fast jag menade något annat. Än vad jag slutade på. För jag har alltid varit imponerad av de som kan låtsas-le och skratta falsk-klingande skratt. Det är imponerande hur någon kan låtsas vara glad. För ett riktigt skratt är finast. Och riktiga leenden kan lysa upp dagar, veckor, månader. Mer sådant. Mer sanning och mer uppåtkrökta mungipor. Just nu, när hösten närmar sig och bladen börjar skifta i gult, behövs det mer än någonsin.

För jag känner vintern komma. Jag tänker inte låtsas om det, men att gå barfota om nätterna eller strosa runt i stan i bara linne lockar inte längre. Vindarna blir isbitande och ger mig gåshud, och trots att jag försöker protestera talar mina armar sitt tydliga språk; sommaren är på väg bort. När jag gick hem här om natten räckte inte min sommarjacka till för att skydda mig, utan kylan smet in i alla sömmar och linningar. Det innebär att jag måste köpa en ny. Och köpa en ny jacka är aldrig ett bra tecken, det är inte som att köpa en ny klänning. Snarare som att köpa fem och ta på sig alla samtidigt. Varmt, otympligt och tråkigt.

Jag vill inte mer. Snälla, spara lite sol September ut och låt mig lapa sol och dra grässtrån med tårna några dagar till. Jag behöver lite tid kvar för att använda alla mina solglasögon och solkrämen, solkrämen! Den måste ju ta slut, och jag har nästan en hel tub kvar. Så ge mig sol. Det gör inget om det inte går att få sol över hela tollered, jag kan klara mig med lite på våran gräsmatta. Lite sådär lagom som man kan ta med sig. I ett snöre. Jag hade nöjt mig med det.

Drömmar är fina. Och önskningar. När en stjärna faller, så får man önska sig något. Jag såg ett stjärnfall för kanske en vecka sen, ungefär. Det var fint, det var borta, det var bra. Ibland är inte hemma bäst; vid stjärnfallstillfällen är inte hemma bäst. Men jag var inte hemma, jag var borta när stjärnan föll. Då önskade jag mig något, slöt ögonen hårt och höll tummarna och lät önskingen flyga iväg från mina läppar; ljudlöst. Och jag hoppas. Och hoppas. Och hoppas.

Förresten. Ni vet, allt det där med att älska över vintergator och stjärnhimlar, längta sig känslostormar bort och fingertoppsnärhet precis bredvid?
Allt det där är fint.
Och när det kommer; låt det inte försvinna.
Låt det inte slinka mellan fingrarna på er eller bara glida förbi.
För sån kärlek är för fin för att tappas bort.

There is a war between us
I wanna build you something
there is a force that binds us
and you know how it feels
so you learn to forget
and you learn at the end
that it's best to pretend
is this the end?