Bright eyes- First day of my life

Jag har feber. Jag känner det i hela kroppen, och med feber kommer alla idiotiska tankar som jag bara vill kväva och stoppa ner i ett hål någonstans långt borta bara för att aldrig aldrig någonsin se dem igen.
Det jobbiga är att jag genom att kväva dem kväver mig själv.

Ibland tycks livet så långt borta. Framtiden och framtidsplaner suddas ihop till en dimma av ingenting. Jag vill inte fastna nånstans. Varför vet jag inte riktigt, men jag vill inte ha några hinder ivägen för vad som kan komma. Om ett år, vart är jag då? Jag vill inte vara kvar här, för hur mycket jag än älskar Tollered så är det en vändplats. Jag har liksom nått slutet på resan, och kanske börjar den igen om några år. Många år. När jag inte är ensam.
Lika ensam som nu.

& Pernilla, vi pratade ju om Sthlm. Mamma och jag pratade om Sthlm, Camilla och jag gjorde det, och fler där till. Men just nu känns det så långt bort. Alla ställen känns så långt bort. Stockholm är bara en timma bort egentligen, en timma och fyra hundra kronor. Men det känns som 300 mil bort. Igen. 300 mil men bara en tanke bort.
Fan. Jag hatar det. Jag hatar att allt är så långt bort, att alla är så långt bort.

Moa hamnar i Skövde, precis som Emma, Ingela hamnar i Malmö, Natha vet jag inte vart hon tar vägen, Johan är fortfarande i Australien och ja. Jag har ingen aning vart Pernilla tar vägen. Ingen alls. Frågan är om det spelar någon roll. Jag känner mig (b)låst. Och jag känner mig trött. På förhoppningar och regnbågar, som alltid.

Det är som slutet på en resa. En underbar refräng som slutade tvärt. För snabbt, de sista raderna var inte renskrivna innan musiken tystnade. Och jag föll. Ibland så slår det mig att jag bara kan stänga av allt. Precis som mamma säger. Jag borde nog göra det egentligen. Släppa det. Kanske åker jag ner till Kroatien senare. Morfar är ju där.

Fast, Håkan på Grönan tänkte jag se. Vi får se hur det blir. Sen den 22:a September på Liseberg med. Vilket kommer bli sjukt bra, känner jag på mig. I och för sig är det nästan omöjligt att se en dålig spelning med Håkan. Det finns liksom inte. Så jag har lite saker att se fram emot. Och som jag sagt tidigare; det ger sig.
Allt ger sig i slutändan, även om det tar ett tag att komma dit.

Yours is the first face that I saw.
I think I was blind before I met you.
I don't know where I am.
I don't know where I've been.
But I know where I want to go.

So I thought I'd let you know,
These things take forever,
I especially am slow.
But I realized that I need you,
And I wondered if I could come home.
...and I wondered if I could come home.

Kent-Gravitation

Jag fick otroligt ont i magen precis. Det kändes som om någon slog mig hårt, hårt, hårt. Jag tappade nästan andan. Sen mådde jag illa och jag har inte ätit något på typ 8 timmar ungefär. Kanske därför.

Jag har gjort klart planschen till Lillebror. Han kom ner och kollade, och även om jag inte ansträngde mig jättemycket blev den helt okej. Bättre än hans iallafall. (Som om det vore en merit). Just det: Grattis på födelsedagen, Lillebror<3


Det är synd, men jag är problem allt som oftast. För mig, för andra, för alla. Ungefär. Fast de flesta människor är nog problem till stor del. Jag är bara lite större, antar jag. Det känns inte konstigt egentligen. Lycka är få förunnat. Jag och Oskar pratade precis om det. Att det där med lycka är farligt. När man är olycklig kan iallafall inget blir värre.
Så är det.

Men jag hatar det. Jag hatar att jag, trots att jag lovade mig själv att inte falla över samma snara igen, redan ligger där. Jag är irriterad på att någon som jag aldrig träffat vet mer om mig än många andra, och att jag ibland tänker på personen oftare än vad jag tänker på många av mina vänner. Allt är inte alltid som man vill, speciellt inte om det har med känslor att göra.

Och jag är ledsen. Det är klart jag är ledsen. Jag vill inte att det skall bli så att någon blir ledsen. Verkligen inte. Och om någon måste det, så låt det vara jag. Låt det vara jag...

Jag står här frusen fast äntligen stilla
Som gravitationen som nåt vasst
Jag ska aldrig gör dig illa igen
Du fastnar perfekt i min polaroid
Du blinkar förskräckt
när jag ställer mig bredvid
Du ryggar tillbaks
när min hand
just ska röra
vid din...

Men det är så det ska vara
Det är så vi vill ha det nu
Det är så det ska vara
Som en perfekt och underbar lag
Perfekt och oförstörbar som jag...

Lifehouse-Everything

Jag sitter vaken, klistrar in bilder i paint.
Försöker hitta bilder på alla killar jag gillat de senaste åren.
Bara för att jämnföra.
Någon sa att man alltid gillar en viss typ killar,
men ärligt talat så ser jag ingen likhet mellan nån av dem.
Eller jo.
Två av dem var popare.

Åh, min lugg är kort nu.
Mamma klippte den igår.
Lite ovant, för den hänger lite i ögonen ibland.
Men jag antar att det ger sig.
Jag kan iallafall ha den som snedlugg fortfarande.
FAST alla säger att jag ser ut som en korean.
Tacktack.

Det liksom känns. Djupt inne.
Dunk-dunk.
Det bildas vägskäl i mig.
Många, och svåra.
Jag vet inte riktigt åt vilket håll jag skall gå.
Helst hade jag viljat höra det bara, så enkelt.
"Ta min hand, jag följer dig, vi skall åt samma håll".
Men ingen säger det.

Det knakar i min rygg, jag har suttit för snett.
Men jag träffade Pernilla idag, så jag mår bra.
Pernilla får mig att andas lugnt.
Trots att vi blir uppätna av knotten vid sjön.
De bet mig bakom örat igen, fattar inte varför.
Jag hatar det!
(men hon är värd alla knottbett i världen, så jag klarar mig)

Tyst.
Natten blir dag igen,
Morgonen reser sig ur mörkret.
Jag borde sova. Och jag borde läsa.
Jag borde resa. Och jag borde stanna
Jag borde äta. Och jag borde vara mätt.
Jag borde nöja mig. Och jag borde be om mer.
Jag borde byta låt.
Men jag orkar inte.

You calm the storms
You give me rest
You hold me in your hands
You won’t let me fall
You steal my heart and you take my breath away
Would you take me in
Would you take me deeper now
’cause you’re all I want
You are all I need
You are everything,
everything