Kent- 747

Det är natt nu. Solen har somnat för länge sedan och ute lyser stjärnorna för tomma själar. Min är inte tom, men den är alldeles för tom för att kallas hel. Så jag beundrar dem. Det är lite som i Lejonkungen. Jag har lust att ignorera alla professorer och vetenskapsmän och deras prat om solar långt borta. Jag tror som Simba. Jag tror att det är de forna kungarna, i alla deras bemärkelser, som tittar ner på oss.

Det är något fint med att titta på Disneyfilmer. Jag älskar att krypa ner i en soffa full med täcken och kuddar, göra rostmacka och oboy och trycka på play. Och där, helt oberoende av tidens gång, dyker Peter Pan upp. Pocahontas, Lejonkungen, Aristocats, Robin Hood och alla andra filmer. Och jag känner mig så himla, himla liten. Det känns fortfarande som om hela växa-upp proceduren var ett skämt. Jag är lite längre, men jag är lika liten ändå.

Och ni är det finaste jag vet. Och jag vet att du vet att jag vet att du vet. Men egentligen spelar det ingen roll. Det har hänt så mycket i sommar. Så mycket, och ändå ingenting. Jag flyr saker för drömmar som inte finns. Men vem säger att de inte går i uppfyllelse? Vem säger att jag inte är som Pinocchio? Det är lite som vinden, man vet aldrig när den vänder. Fast jag tror det är dags nu.

Vi kan ju hålla uppe varandra. Luta oss och kämpa och låtsas. Prova vingar som varit invecklade för länge. Man måste våga för att vinna, och det är nog dags att försöka vinna. Vi kan kasta oss ut i världen och se vad som händer. Det värsta som kan hända, vad är det? Snarare att vi stannar kvar än att vi faller. Och hellre leva med lite skrubbsår, än att inte leva alls.
Eller hur?

Du är värd att dö för
Ni kan skratta om Ni vill
Håna oss
Vi rör oss
Ni står still

Jag håller mig vid liv
Du håller mig vid liv
Du håller mig vid liv