Familjen- Det snurrar i min skallen

Nytt år och nya tider. Ingenting som varit kommer någonsin komma igen, och ingenting som kommer har tidigare hänt. Det är ett väldigt fullklottrat blad jag lämnar bakom mig och ett ännu tomt, men oerhört drömfyllt, som jag har framför mig. 2o1o, vilken saga det har varit. Vilken blandning utav tragik, kärlek, drömmar, tårar, panikattacker, soliga stränder, skratt, dansdansdans och tusen andra sinnesstämningar och attribut. Trots allt som har hänt, och trots allt som inte fick hända (som likt förbannat hände) ångrar jag ingenting. Det finns människor jag inte borde ha litat på, andra jag borde litat mer på, ett par stycken som jag höll i för hårt men borde ha släppt för länge sen och ett flertal som jag aldrig klarat mig utan. Men det spelar ingen roll nu. För allt det där har redan hänt.

Göteborg. Göteborg, du alldeles fantastiska stad. Ibland förstår man. Förstår varför man är här, varför man älskar alla vindar och allt regn och all lera så oerhört mycket. Varför man envisas med att försöka sig ut över isgatorna på alldeles för höga skor bara för att komma till det där lilla stället på den alldeles för långa gatan för att dricka den lilla ölen. Varför Stockholm har varit fint men aldrig varit mitt, varför Kiruna var vackert men inget permanent och varför Kroatien är en saga men inte skriven av mig. För att Göteborg är så himla mycket mer. Det är ni och det är jag och det är vi och alla bekanta gator och bekanta platser där allting har hänt och där man var men inte kommer ihåg något och dit man gick men inte vill komma ihåg något och alla danser som dansats och skratt som skrattats och pussar och kramar och kärlek, kärlek, kärlek.

Och jag kanske inte riktigt har kommit på det än. Vad jag gör här, vad det är mitt hjärta slår så bultande hårt för och vad det är för någon sång jag inte kan sluta nynna på. Men jag vet att Göteborg fångar mig varje gång. När spårvagnen gnisslar i kurvorna som omger stan och när man kikar ut genom det frostbeklädda fönstret och ser han som kysser henne som står på tå för att nå upp och kunna träffa rätt och inte få en puss på pannan som vanligt samtidigt som man lyssnar på den vackraste musiken i världen och vågar le åt han som sitter och har lite för långt och lite för lockigt hår på sätet mittemot. Då. Då finns allt där och jag finns där och ni finns där och det behövs liksom ingenting mer. Ingenting alls.

2o11, säg mig vad du bär på. Jag har 81 punkter på en lista som jag vill genomföra, och kanske tre gånger så många som inte står någonstans men som är minst lika viktiga. Om inte viktigare. Du måste lova mig att vara snäll. Att vara varsammare om mitt hjärta för jag orkar inte med alla delar som sprids med vinden, snart har jag ju ingenting kvar. Du måste lämna lite kvar till mig, bara en liten bit. Så jag har något att ge när den tiden kommer, den när tiden någon faktiskt vill ha spillrorna som finns kvar. Och när jag faktiskt vågar ge dem.

Snälla lova att midsommar kommer att bli bättre, att Maj består av mer skratt än gråt denna gången och att min födelsedag blir den bästa nånsin. Jag vill gå på festival i röda stövlar och inte ha en klump i halsen till hösten för att jag inte hittat hem, och jag vill dansa in våren och ha picknickar över hela stan och dricka hallonsoda och bubbel tills det sprutar ut ur näsan. Och kan vi inte bestämma att denna julafton, denna julafton så kör vi allt eller inget. Vi bestämmer att det inte blir några tårar denna gången, och att det blir dans runt granen och en riktig Madickenjul, och blir det inte det så är det inte jul alls. Bara varmt och sandigt och solbränt. Okej?

Om jag hittar hem 2o11 vill jag hitta någonstans dit jag kan stanna ett tag. Så omkringflackande kan sluta lite, och jag kan våga spika upp den där tavlan som aldrig hittat rätt vägg och så mina höfter vet att de inte behöver anpassa sig till en ny, alldeles för hård säng som misshandlar dem varje natt. Värmeljusen kan behöva tid på sig för att äntligen brinna upp och sommarfötterna kan få lära sig vilken väg man går snabbast alldeles barfota för att kunna köpa isglass när det behövs. Och så att alla pussar vet när de skall ta slut och hjärtat vet när det skall börja slå. Igen och igen och igen.

Vi bestämmer det va?
Vi bestämmer allt det här.
Och så himla mycket mer.

Dom pratar om något underbart
jag är där jag kan berätta
Stort, större än jag någonsin trott
det snurrar i min skalle

Jag gjorde upp en eld för dig och nu brinner hela skogen
Nu vet jag vad du kommer o säg och det känns som första gången