Damien Rice-Canonball

När jag vaknade idag regnade det ute. Himlen var grå och fönstrena blöta, hösten påtaglig och värmen borta. Ibland undrar jag varför det finns väder. Inte rent vetenskapligt utan varför. För humöret skiftar så otroligt mycket beroende på vädret. När det är soligt och somrigt med grönt gräs och långa, ljusa nätter, då är jag lycklig och glad. Men när det byts ut emot mörka dagar, mörka nätter, mörka mornar och alldeles för blött väder? Jag vet inte. Just nu försöker jag komma på hur jag mår. Det enda jag vet, det är att jag saknar något.

När man känner sig halv, ser andra det då? Kan andra se hur man tar sig för hjärtat och håller fast för att det inte skall falla i sär? Ser människor alla osynliga tårar som rinner ner för ansiktet, och ser de hur går sönder mer och mer för varje steg man tar? Ibland undrar jag om de är blinda. Man kan skrika rösten ur halsen mitt på gatan utan att någon ser. Vill de inte se, eller vill man inte bli sedd? Jag vet faktiskt inte. Någon sa en gång "Det enda man vet, är att man inte vet". Någon har rätt.

Om jag går tillräckligt långt emot stjärnorna borde jag komma hem till dig. Jag undrar om jag skulle hitta, om mina fötter skulle veta vägen. Finns det ens någon väg? Någon väg till kärlek. Finns det kärlek överhuvudtaget? Övertyga mig. Övertala mig. Hjälp mig. Dina ögon sitter fortfarande fast på min näthinna och alla saker jag skriver är brev som aldrig blir skickade. Jag har tusentals monologer i huvudet som jag aldrig får säga. Men allt är illusioner i slutändan. Och allt sitter i mitt huvud.

Men om du faller, fall för mig. Det behövs ibland. Någon, någon vem som helst egentligen. Eller egentligen inte. Men jag vet att jag behöver sova säkert. När jag åker bil sitter jag alltid och håller tummarna. Inte medvetet, inte för att jag vill önska något. Jag bara gör det. Det finns ingen förklaring till varför, men det kanske är av bristen på något annat att hålla i. Jag vet inte. Men jag vet att inget varit mer realistiskt än det som inte finns. Du fångade en dröm åt mig och gav den liv, sen föll den till marken och slogs i tusen bitar. Jag sparade en skärva och tittar på den varje natt.
Men jag ler iallafall åt minnet.

Stones taught me to fly
Love, it taught me to lie
Life, it taught me to die
So it's not hard to fall
When you float like a cannonball

There's still a little bit of your song in my ear
There's still a little bit of your words I long to hear
You step a little closer to me
So close that I can't see what's going on

Anthony & the Johnsons- Fistful of love

Jag har tryckt på shuffle, och sveps mellan minnen och glömda drömmar. Räknar takterna i låtar jag trodde jag glömt och nynnar med i melodin på andra jag borde ha glömt. Samtidigt som refrängerna börjar ljuda slås jag av att jag kan varje ord. Man glömmer aldrig. Det finns känslor man kan dölja och minnen man kan förtränga, men man glömmer dem aldrig. Ibland hatar jag det faktumet, faktumet att jag inte kommer ifrån det förflutna.
Men just nu, i just detta ögonblicket, älskar jag det.

Det är mörkt ute, och jag har tänt julstjärnan i fönstret. Den har suttit där hela året. Jag tycker det är mysigt, och det är finare att ha en stjärna än en vanlig lampa. Den tröstar lite på nätterna när mörkret blir för påträngande och man slås undan i ett hörn. Den gör nätterna lite lättare, lite kortare och lite ljusare. Alla borde ha en stjärna i fönstret, alltid. Det hjälper när man vrider sig av och an, det hjälper när man känner att man tappar greppet. En enda ljuspunkt att koncentrera sig på kan lysa upp hela livet.

Alla ballader, alla serenader. Vem är de skrivna till? Vem är det som alla ord blivit nedpräntade för, vem är det som väckt alla känslor av längtan, av lust, av lidelsefull kärlek? Jag undrar vem hon är. Jag undrar vem han är. Jag undrar om de fick varandra tillslut, om de förstod. Eller om det var ett kärleksbrev som skickades alldeles för sent. Det blir ofta så. Man skriver ner tusental rader, men skickar inte en enda. Om det är av svaghet, av besvikelse eller hopplöshet vet jag inte. Men jag vet att de borde ha skickats. Att varje ord borde ha lästs om och om igen och varje sida borde blivit fulla av fingeravtryck och torkade tårar.

Ibland har vi glömt bort det viktigaste av allt.
Det handlar inte om hur många namn du har i telefonlistan, hur mycket pengar du har på ditt konto eller hur många fester du besökt. Det handlar inte om hur stor din garderob är, vilket jobb du har eller hur många länder du varit i. Det handlar inte om hur många händer du har skakat, hur många skor du har eller vem som skrattade sist.
Det handlar om något mer än så, det handlar om något livsnödvändigt, något som kan framkalla andnöd och hjärtklappningar. Det handlar om antalet nätter du ligger vaken med ett ansikte i huvudet, hur många gånger du slagit in siffrorna på telefonen men inte lyft luren och det handlar om att tro.
Det handlar om det enklaste, och det svåraste av allt.
Det handlar om kärlek.

I was lying in my bed last night staring
at a ceiling full of stars
when it suddenly hit me
I just have to let you know how I feel
we live together in a photograph of time
I look into your eyes
and the seas open up to me
I tell you I love you
and I always will

Veronica Maggio- Månskensregn

Mitt liv har satts på paus och jag börjar krypa på väggarna. Jag har hållt mitt löfte men alla vägar jag har passerat, alla blickar jag har sänkt mina ögon för, alla munnar jag har tystnat. Det har varit svårt, men det som varit svårast är nog att blunda för sig själv. Tysta sin egen mun, hindra sina egna fötter. Men ibland klarar man mer än vad man vet.
Ibland är man starkare än man tror.

Jag längtar efter vintern. Jag verkligen längtar efter de första snöflingorna som singlar ner från himlen, att skrapa med skorna i täcket som lagt sig över vägar, gräsmattor och buskar och att få rulla runt och göra snöänglar. Det finns inget så mysigt som att springa runt i snön och sen komma in med snö innanför jackan, blöta skor och borttappade vantar och dricka varm choklad. Gud vad jag längtar! Det skall bli timmar av thé och filmer, böcker som skall läsas under filtar och tusentals tillfällen utomhus. Ge mig, ge mig nu!

Det har varit jobbigt med en ledsen Olivia. Att försöka trösta utan att kunna säga något tröstande är svårt. Jag försöker lägga plåster på de ytliga såren, torka mascaratårar och krama så hårt jag bara kan, men jag når inte in. Att försöka förklara för henne att hon är den finaste jag har, och att han inte är värd hennes tårar går liksom inte. Jag vet hur hon har det med, så att säga att hon bara skall glömma går inte. Det har aldrig gått. Men det skär i hela mig varje gång jag hör hennes spruckna röst i telefon. Och vetskapen om att jag inte kan laga den krossar mig.

För ängel, du är det finaste jag har. Alla våra minnen, allt från misslyckade fester i skogar utanför gråbo till skrattattacker när vi spelat spel eller kollat på filmer ("linnéa, spela fram till det roliga! spela fram till pandabjörnen!"). Vi är bäst helt enkelt. Du och jag, jag och du. Jag vet att jag är snurrig och att jag alltid glömmer bort saker, och jag vet att jag aldrig riktigt kommer förstå vissa saker. Men det finns inget jag över huvudtaget utan du. Det funkar liksom inte. Någonsin.

Det luktar jordgubbsglass. Eller det luktar nog inte det, men jag känner att vi har jordgubbsglass, och min mage säger att jag vill ha det. Jag har några böcker som väntar på att jag skall läsa dem och en skiva som spelas på repeat varje kväll. Det enda som fattas i vinter är egentligen någon. Någon som kan vara med. Sånt är fint. Men det duger bra själv just nu, faktiskt. Det är mys att snurra in sig i täcken, och jag kan alltid försöka inbilla mig att det snöar ute. Och funkar inte det så drar jag ner rullgardinen.
Den är iallafall helt vit.


Vaken i månskensregn
Vridandes i sin säng
Nätterna känns igen
Morgonen kommer sen
Vaken i månskensregn

Brukar hon fundera, om det är för sent
Hon andas ut och blundar
Undrar om han vet