I've just seen a face- The Beatles

Det är tisdag idag, och allt är tyst.

Det är tyst när jag lagar mat, tyst när jag äter, tyst när jag skriver och tyst när jag lyssnar. Inte ens vinden, som stormat runt i dagar och nätter, ljuder utanför fönstret. Det är som om alla ljud av betydelse har försvunnit. Och själv är jag ensam kvar.

Nu har det gått nästan tio dagar sedan han åkte. Det är alldeles för många dagar om du frågar mig. Det hade räckt med en halv, kanske en hel. Men inte mer. Det är så tyst och hårt och alldeles för stor plats i sängen kvar. Jag drunknar i allt täcke, och hittar knappt ut. Min frukost smakar alldeles för lite, mitt mellanmål ännu mindre och min middag ingenting. Det är konstigt hur sådant som smaker ändrar sig bara en person försvinner. 

Jag räknar dagar och nätter på fingrarna. önskar att tills det bara är en hand kvar och försöker få de fingrarna som är kvar att böja sig av ren vilja. Det går sådär. Men en knastrig telefonlinje till en ö en bit bortom havet är bättre än inget. Även om allting känns som "vem kan trösta knyttet" och som om jag behövs räddas en smula. 

Hösten har bitit sig fast och drar ner både löven och mig på marken. Det är svårt att sväva på moln när frosten kryper allt närmare in på. Allt som skall göras och inte har gjorts kryper sig på och drar ner mig än mer. Men snart blir det jul och lov och besök norrut och kanske sönder ut. Vem vet vad som händer när advent nalkas?

Just nu hostar min granne lungorna ut sig och jag funderar på att ge av meducinen som står i mitt kylskåp. Det är nästan sådan som pippi hade, fast med tråkigare inköpskälla. Vi får se hur länge det fortsätter och hur länge jag är vaken. Det är läskigt att sova själv, utan händer, kramar och pojklockar att dra fingrarna igenom. Fast om fem nätter och knappt fem dagar, ute på en flygplats utanför Göteborg. Då kommer den finaste människan i världen tillbaka. 

Som jag längtar. Som jag längtar.

I've just seen a face

I can't forget the time or place

where we just met, he's just the boy for me

and i want all the world to see we've met

Na na na na na na

Minnen av aprilhimlen- Håkan Hellström

Klockan är nästan mitt i natten och det är sista april. Sista april, valborg, och imorgon har vi varit tillsammans i tio månader. Senaste månaden, eller månaderna, har varit lite röriga och hektiska. Det har hänt en miljon saker och samtidigt stått alldeles still. Det har tagit slut, det har varit hemskt, det har vart magiskt, det har blivit vi igen och det är vi nu. Jag bryr mig inte alls om vad om varit egentligen, för det är mest nu som spelar någon roll.

Och nu är det valborg. Jag har varit i slottskogen mest hela dagen och druckit öl och köpt pizza. Tidigare fick jag tillbaka tenta nummer två, och det var g på den med. Jag är förvånad och väldigt fascinerad över att det var så, men väldans glad på samma gång. Det känns bra att saker och ting vill gå min väg ett tag. Jag vet inte hur länge det kommer att vara så, men jag klagar inte. 

Till sommaren händer det saker. Blommor fröar av sig, gräs gror, fåglar flyger alldeles för högt. Det mesta är fint. Och jag skall flytta. Till en lägenhet som står på mig, iallafall i ett år. En lägenhet som är fin på alla sätt och vis. Det är något av det största som hänt i mitt relativt händelselösa liv. Och det innebär att jag kommer tömma mitt rum, rensa bort alla saker jag inte vill ha och bosätta mig i göteborg på heltid, på fast adress, iallafall i ett år. Det skall bli spännande och läskigt och roligt och hemskt på samma gång. Man vet liksom aldrig vad som händer. När man tar första steget på den där stigen, den där stigen som kan dra i väg med en vart som helst.

-Om man inte följer sina fötter. 

Klockan är nu ännu senare. Jag har skickat iväg ett sms som jag inte förväntade mig att få svar på. Suktat efter läppar som räknar strängantal hellre än kysser mina. Drömt lite drömmar som ligger på is tills tid och pengar finns. Men det är lugnt. Jag överlever. Och alldeles nu kom ett svar på det där smset. Så jag antar att läpparna kanske hittar hit tillslut. Och pengarna och tiden kommer efter hand.

Tills dess finns det bara en sak att göra:

- Njuta. 

Glad valborg.

Och hon sa:

Egentligen är du inte kär i mig

Och egentligen

är det okej med mig

För jag blir aldrig kär i nån

Sånt där är slöseri med tid

Men då slösar vi bort våra liv

(jag tänker alltid på dig i april)

Ge mig en kyss innan du går

En kyss att bygga en dröm på

Tom Waits- I hope that i dont fall in love with you

Klockan är efter tolv. Himlen som tidigare varit blå har gömt sig långt bortom fönsterkarmarna. Vi sitter inne under lampor och dricker té i stora koppar. Det är min femte kopp idag och jag lapar vitt té med honung än en gång. Mina ben är lite rastlösa men jag sitter ner ändå. Min utsikt är så fin att jag inte vill gå någonstans iallafall.

Mars har kommit och tagit över efter februari. Idag var det vår och höst på samma gång. Massvis med snödroppar som flockas i rabatterna, samtidigt som löv tumlar runt över gården. Fast vår, det är det. Och med våren kommer sommaren. Underbara, fantastiska, magiska sommar. Vad väntar mig detta år? Vad följer med alla varma nätter och ljusa mornar? Oftast hinner man inte blinka förrän det är över. Så jag håller ögonen öppna.

Vad har hänt med breven som aldrig kommer? Vem är det som tappat pennan alldeles för långt från skrivbordet, glömt bort frimärken och aldrig passerat brevlådan? Det finns alldeles för många rader som borde ha blivit skrivna. Och framför allt ha blivit lästa. Förra veckan skickade jag ett brev till min gammelmormor. Jag hoppas på svar. När tangentborden klickar för snabbt och smstummar blöder av hastigheten längtar jag efter mina brev. Det behöver inte ens ha kommit rätt. Bara ett litet kuvert med ord och jag blir glad. Fast har det mot all förmodan kommit rätt blir jag lite gladare såklart.

Det finns dagar, nätter, stunder då jag faller lite lätt. Glömmer bort hur saker är, vad som har varit och oroar mig för framtiden. Det är svårt att förlora när man en gång vunnit. Men om man aldrig har vunnit så sörjer man inte vinsten lika hårt. Eller gör man det? Tidigare trodde jag att olycklig kärlek var den svåraste av alla. Den som gjorde mest ont. Men kanske är det just den lyckliga som är det. För den (kanske) tar slut någon gång. Och när den gör det, vad händer då? Vem blir man då? Jag är samma person som för ett år sedan, fast jag tycker om mig själv bättre nu. Jag kan bara hoppas att jag inte glömmer.

Och det är sent. Min utsikt borstar tänderna och skall snart krypa ner i sängen. Och jag med. "Jag är så glad över att jag får känna din hud när jag somnar" och "jag älskar dig mer än jag någonsin älskat någon" är meningar som får mitt hjärta att slå hårdare än förut. Hur kommer det sig att jag kan sitta i ett hörn och le åt hur otroligt fantastiskt det är att du är min? Ibland vågar jag inte röra mig av rädsla för att vakna. Och ibland när jag precis har vaknar så ler jag åt att jag fortfarande är kvar. Här. Med dig. Min. 

Well I turn around to look at you,

you're nowhere to be found

I search the place for your lost face

guess I'll have another round

And i think that i just fell in love with you

Håkan Hellström- Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din

I dag är det den första februari. Det är lite snö ute och väldigt mycket solsken. Inne finns det täcken och kuddar och gitarrspelande pojkar och mjuka läppar. I taket hänger ljusslingor och lite glitter och längs bokhyllan sitter julstrumpan kvar. Och jag ligger i sängen. Du sitter i stolen bredvid och sjunger. Du är vacker och jag är väldigt, väldigt nöjd med var jag är just nu.

Jag minns vad jag gjorde förra februari. Att jag var rätt lycklig. Livet var hektiskt och fullt av olika planer. De flesta lyfte med plan. Vissa är kvar, andra har liksom redan hänt. Fast inte riktigt som jag trodde att de skulle ske. 

Jag har haft en okryssad ruta framför "bli kär". Och jag minns att jag alltid varit en av alla dem som förskönat all kärlek. Som målat upp bilder från filmer och sagor och försökt placera in dem i verkligheten. Det har alltid funnits en bild över hur saker och ting skall vara. Hur Han skall vara. Han som man egentligen inte tror finns. Som är allt och samtidigt ingen speciell. Efter att ha väntat och blivit van vid att inte vara någon speciell för någon speciell så glömde jag det. Och jag insåg att jag nog inte var gjord för kärlek. 

Sen en dag i juni. En dag som jag egentligen inte trodde skulle förändra något mer än min karriär inom greenpeace. Då var du där. Jag minns att jag var nervös över att träffa alla nya människor så jag gjorde som jag alltid brukar; jag är intensiv och pratar fort. Du hade ostyrigt hår och rökte på en cigarett. Jag såg dig lite från sidan och tänkte mest "han ser alldeles för bra ut för mig och är absolut inte singel". Och det gjorde du, och det var du inte heller. 

Men av olika anledningar som jag fortfarande inte riktigt förstår så höll du inte med mig. Och någon vecka senare var du singel. I en knapp vecka. Sedan var det vi. Vi. Det var sommar och vi jobbade på samma jobb, grillade ute på öar i Göteborgs skärgård, gick på festival i slottskogen och drack öl på andra långgatan.  Den blev det höst, jag gick på dina konserter, du följde med mig på inflyttningsfest och thanksgivingkväll. Vi gick på bio och spelade scrabble och såg på pushing daisies och spelade biljard. Och det blev vinter och jul. Vi gick på julmarknad i haga och julmarknad på liseberg. Vi åkte till kiruna och drack massa té, pulsade i snön och halkade på vägen. Och firade nyår.

Det har varit stormigt och ibland har man fått vatten i lungorna och vi har gråtit och varit förtvivlade.  Och det har varit alldeles fantastiskt och jag har gått på moln och haft fjärilar i magen och gråtit av lycklig. Och jag är väldigt glad över att du inte höll med mig den där dagen i juni. Så otroligt glad.

Det finns ingenting finare än att krypa tätt intill. Att gosa in näsan i din hals. Höra dig sucka(andas tungt) och säga "Hej flicka min". Det har varit vi i sju månader nu. 

-Tack. 

Jag flyger högt och det känn som jag faller igenom igen

Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din

Och att dina ord i natten är det enda som går in

Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din

Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din.

Beirut- Elephant Gun

Det är konstigt hur allt kan bli. Hur ett år kan förändra ens tillvaro och ens liv. Hur många saker man kan ta med sig där ifrån, och hur många saker man kan lämna kvar. Minnen, personer, händelser och känslor. Jag vet inte om tvåtusenåtta var ett ovanligt bra år. Men jag vet inte heller om det det var ovanligt dåligt. Så jag antar att det var lagom.

Jag är på en resa just nu. Kanske reser jag inte för tillfället, men resan pågår ändå. Just nu befinner jag mig i Kiruna. Det har varit rörigt och jag har varit ledsen. Och det har varit vackert och jag har varit glad. Ärligt talat kan jag inte förklara allt. Jag har inga svar. Det finns saker jag är rädd för. Att alla skall inse att jag egentligen bara är en trotsig nio åring med lite för många principer är väl en av dem. För egentligen är jag ju så himla liten.

Det är mörkt ute nu. Klockan är bara två men solen har knappt varit ovanför horisonten idag. Jag har rest tvåhundra mil uppåt, men stannat i samma land. Det är vackert här, till och med när man inte känner någon. Till och med när man inte känner något.

Och imorgon reser vi hem. Och jag vet inte vad jag ska säga. Det känns som om jag blåser hål på varenda bubbla och sänker dig varenda gång. Som om det finns ett tusen orökta cigaretter som egentligen hade brunnit enbart för mig. Och jag kan som vanligt inte förklara någonting.

Tvåtusennio, och dagarna börjar bli längre. Glöm inte bort att fånga solljuset. Det är kanske inte så mycket av det, men det lyser ändå för dig. Och dröm. Det är ett nytt år, och det finns trehundrasextiotvå dagar att förverkliga dem på.
- All kärlek.

If I was young,

I'd flee this town

I'd bury my dreams underground

As did I, we drink to die,

we drink tonight

Let the seasons begin - it rolls right on

Let the seasons begin - take the big king down

The Decemberists- Oh Valencia

Det är en mörk novemberkväll och vindarna dansar kring huset. Jag sitter inne och dricker té, men ryser forfarande i hela kroppen. Idag promenerade jag gator i stan och åt soppa och nynnade på julmusik samtidigt som marken lös allt för kal. Vart är snön? Liseberg har öppnat för jul, men än är det inget vitt täcke på backen. Det är synd. Men det är knappt två veckor kvar till första advent och ungefär två veckor precis tills julkalendern börjar. Då kan jag pynta och baka lussekatter och pepparkakhus på riktigt.

Jag är hemma alldeles för långt från stan och huset är tyst. Min telefon ringde inte ikväll, inte ens ett sms togs emot, och det känns lite som ett myggbett. Det går över om jag inte tänker på det, men just nu svider det lite lätt. Det är så lättare att somna själv i en kall säng med rastlös själ om man vet att man inte är helt ensam egentligen.

Mitt té börjar kallna och jag får snart krypa in under täcket för att försöka sova. Det är mycket tankar i huvudet och vinden blåser in genom fönstret, så vi får se hur bra det går. Men jag är lycklig och jag är glad och väldigt hoppfull. Det kommer bli en fin tid nu. Jag ser fram emot att fånga snöflingor på tungan och pulsa runt i alldeles för mycket kläder och med vantar som nästan trillar av. Speciellt med dig att göra det med.

Håll fast i varandra nu när kylan kryper in genom väggarna. Håll fast, och glöm inte bort att ni är de finaste ni har. Ibland kommer man inte ihåg att man faktiskt är jättevacker och unik och bra på alla sätt och vis. Och alldeles alldeles underbar. Så påminn varandra. Och pussas och kramas, så mycket det bara går.
-Det är det vintern är till för.

So wait for the stone on your window, your window
Wait by the car and we'll go, we'll go
But oh Valencia
With your blood still warm on the ground
Valencia

And i swear to the stars
I'll burn this whole city down

Barry Louis Polisar - All i want is you

Det är snart oktober och löven faller ner från träd lite här och var. Det är gult och rött och orange överallt och svart vid åtta. Jag vet inte om jag tycker om hösten. Den är för mörk och regnig och grå. Och även om den är synonym med filtar, té och böcker känns den för tom. Alldeles för tom på liv.

Men jag letar lite överallt. Och jag hittar lite hopp, lite tro och lite kärlek. Det sistnämnda finns överallt. I luften, i naturen, i smakerna. Det är närvarande överallt, i varje steg man tar. I varje årstid som kommer och går. I varje soluppgång, i varje solnedgång, i varje natt. Den lämnar dig med ett leende på läpparna och med löften om morgondagen. Men akta dig.

För kärlek gör ont. Den slår dig på fingrarna när du minst anar det. Den är kall och svår och helt frånvarande. Den är smärtsam och olidlig. Byter sida och lägger fällben. & Jag tvivlar och jag faller och jag skrapar knäna och skriker halsen hes. Men jag reser mig igen.

För kärlek är vackert. Den lyser upp världar och skrymslen och vrår och förvandlar regn till solsken på en sekund. Ger dig pirr i magen och fjärilar upp till hakan. Den väver in dig i en drömvärld och gör dig intet annat än lycklig. Den kysser dig på handen och säger att du är vacker och ler lite under lugg. Den är varm och den är vacker och den är alldeles fantastisk.

För kärlek är du.

If you were a river in the mountains tall,
The rumble of your water would be my call
If you were the winter, I know I'd be the snow
Just as long as you were with me, let the cold wind blows

All i want is you, will you stay with me
Hold me in your arms and sway me like the sea