söndag, augusti 14, 2005


Hittade denna bilden bland de jag tog på " Where the action is".
Den dagen, den dagen.
Jag grät nästan av lycka, för fast jag var trött och tråkig så var det ren glädje.
Bring me back to life.
Nyligen har "tonårsliv" avslutats, den filmen gillar jag trots att jag sett den flera gånger. Vissa kan man inte se för många gånger. Jag vill vara som henne, jag vill vara som Lola. Jag är inte gjort för detta liv.
Tankar på gårdagen strosar förbi, jag vet inte varför jag gjorde som jag gjorde igår. Det där med Ludvig, menar jag.
För det är himla irriterande att ha såriga läppar, och ett rött märke på halsen.
Han var inte värd det, jag blir galen.
Vad krävs det för att få den där sanna kärleken, den jag och Johan nyss pratade om? Det är bara en liten, liten procenthalt som blir lyckliga. Låt oss tillhöra den.
Jag vill, jag vill.

Jag lyssnar på " en kväll i juni" av Markoolio, och längtar tillbaka just dit.
Jag vill ha vänner, skratt, sommar, barfota och solsken på näsan.
Med gråa moln på himlen är man varken lycklig eller ledsen, bara likgiltig. Mina försök om att locka med farfar och farmor ut på en resa lyckas förhoppningsvis, för jag vill ut och resa igen. Nu.
Även om jag är Oxe, och att det skall betyda att jag vill ha stabilitet och lugn och ro, har jag oro i mitt blod och vill ut och stilla den.
Här hemma, i mitt tollered, finner jag min energi och kärlek, men det blir för mycket. Och trots att jag kom hem för några veckor sedan bara, så vill jag iväg.
Ge mig ett konto med pengar, en biljett och några månader så jag kan leva.

Jag begär inte mer.

onsdag, augusti 03, 2005


Just nu sitter jag hemma, i ett tyst hus. Datorn surrar lite som vanligt, och det är bara ljudet ifrån tangenternas klickande som håller mig sällskap. Egentligen skulle jag se på en film vid det här laget, men jag varken orkar eller har tid. Imorgon får det bli, då har jag mer lust.
Satte just på N*sync- This I promise you.
Det är ingen låt jag brukar lyssna på egentligen, men den fanns först på min artistlista. En mycket tragisk låt när man är ensam, måste jag säga.
Kärlek, kärlek, kärlek.
Vad är det jag gör för fel hela, hela tiden som får varenda person jag tycker om att fly fältet och inte titta två gånger på mig? Jag menar, om jag ens lyckas kommunicera med personen så slutar det ändå olyckligt.
*suck*
Kärlek, kanske inte är menat för mig.
Inte nu, iallafall.

Jag vet att jag har sagt det förut, och jag säger det igen; jag är beroende av kärlek, och blir därför kär i kärleken.
Att ha någon i maggropen som väcker fjärilar till liv och tänder stjärnor mörka nätter, det mer värdefullt än något annat.
Iallafall när man inte har det.
Jag vill ha någon att krama om när jag känner mig ensam om natten, en hand att ta när världen tynger sig på mina axlar.
Jag vill ha någon att älska, någon att kunna prata med timma efter timma. Jag vill känna mig älskad; jag vill bli älskad.
Det är sådana fåniga saker jag tänker, när jag hör kärlekslåtar, ser förälskade par på stan, eller känner mig ensam.
Livet går ju iprincip ut på att hitta någon man passar med, någon som gör bilden fullkomlig och hjärtat helt.
Varför kan jag inte få bli komplett nu då, bara för en stund?
Så jag kan få kraft tills det blir min tur, på riktigt?
Ack, dessa nätter, ack dessa tankar.
Jag tror att jag skall lämna resten av dem oskrivna, och låta er fundera själv vad jag tänker.
Förresten. Bilden ifråga, som jag har uppetill höger, har linnéa gjort.
Fin va?

All lycka.