Just nu sitter jag hemma, i ett tyst hus. Datorn surrar lite som vanligt, och det är bara ljudet ifrån tangenternas klickande som håller mig sällskap. Egentligen skulle jag se på en film vid det här laget, men jag varken orkar eller har tid. Imorgon får det bli, då har jag mer lust.
Satte just på N*sync- This I promise you.
Det är ingen låt jag brukar lyssna på egentligen, men den fanns först på min artistlista. En mycket tragisk låt när man är ensam, måste jag säga.
Kärlek, kärlek, kärlek.
Vad är det jag gör för fel hela, hela tiden som får varenda person jag tycker om att fly fältet och inte titta två gånger på mig? Jag menar, om jag ens lyckas kommunicera med personen så slutar det ändå olyckligt.
*suck*
Kärlek, kanske inte är menat för mig.
Inte nu, iallafall.

Jag vet att jag har sagt det förut, och jag säger det igen; jag är beroende av kärlek, och blir därför kär i kärleken.
Att ha någon i maggropen som väcker fjärilar till liv och tänder stjärnor mörka nätter, det mer värdefullt än något annat.
Iallafall när man inte har det.
Jag vill ha någon att krama om när jag känner mig ensam om natten, en hand att ta när världen tynger sig på mina axlar.
Jag vill ha någon att älska, någon att kunna prata med timma efter timma. Jag vill känna mig älskad; jag vill bli älskad.
Det är sådana fåniga saker jag tänker, när jag hör kärlekslåtar, ser förälskade par på stan, eller känner mig ensam.
Livet går ju iprincip ut på att hitta någon man passar med, någon som gör bilden fullkomlig och hjärtat helt.
Varför kan jag inte få bli komplett nu då, bara för en stund?
Så jag kan få kraft tills det blir min tur, på riktigt?
Ack, dessa nätter, ack dessa tankar.
Jag tror att jag skall lämna resten av dem oskrivna, och låta er fundera själv vad jag tänker.
Förresten. Bilden ifråga, som jag har uppetill höger, har linnéa gjort.
Fin va?

All lycka.