SÄKERT!- Vi kommer att dö samtidigt

"Och när skall du bli vuxen då?"
Mamma ställde frågan när vi låg invirade i täcken i min säng, hon sjuk och jag vanligt trött och säng-kär. En mycket bra fråga för övrigt. Och som alla bra frågor har den inget svar. Jag är tom på svar och full av frågor. Ibland hade det kunnat vara så himla enkelt. "Imorgon. Direkt imorgon blir jag vuxen". Men jag blir inte det, det vet jag. Fast varför skulle jag egentligen. Varför skulle jag.

Jag läste en krönika av någon som borde vara vuxen men som inte var det. Han skrev att alla tror att man blivit vuxen när man blivit några och trettio. Men det blir man inte. Man är precis likadan som förut, fast man måste låtsas vara vuxen. Jag tänker inte låtsas vara vuxen. Jag är som jag är både på ont och gott. Fast jag vill låtsas att det är mest gott. Sött & Gott, såklart.

Mina naglar är jättekorta och har ett svart lite slitet nagellack på sig. Om jag hade varit vuxen hade jag haft välpolerade naglar med klanderfritt målat nagellack i någon trist beige nyans. Alla gamla människor som sitter och tittar föraktfullt på mig genom halvmåneformade glasögon och illa sminkade ögon stör mig. Bara för att de gav upp och föll offer för bingolotto och Svensson-mentaliteten tänker inte jag göra det. Man kan bli äldre utan att bli tråkig. Man kan skaffa barn utan att bli gammal. Man kan vara vuxen men fortsätta leva.

Jag antar att jag kommer gå folk på nerverna och flamsa runt tills jag dör. Springa runt i ösregnet på sommaren bara för att det är så skönt att känna regnet. Fånga fjärilar, ha krig med vattenpistoler och ballonger, måla julkort, få skrubbsår på knäna och skratta. Mest skratta. Fast jag är rädd. Jag är jätterädd för att jag måste bli vuxen på riktigt, med alla premiepensioner och bankbesök, för att nån skall ta mig på allvar. Liksom på riktigt.

Det känns i magen. Ibland saknar jag att prata i telefon. Fortfarande. Ibland saknar jag min bästa vän. Människor som varit har försvunnit på något vis, trots att de egentligen finns kvar på samma ställe. Men utan räckhåll för mig. Och de som är inom räckhåll är egentligen distanserade. Allt är så dubbelt.
Men mest av allt är det tomt

Andas, jag kan inte andas
För det låter så pinsamt kvavt
där jag står brevid dig
För trött för att dölja,
det måste vara uppenbart
Kom inte närmre,
snälla kom närmre

Snälla kom närmre, snälla kom närmre, kom närmre...