Veronica Maggio- Månskensregn

Mitt liv har satts på paus och jag börjar krypa på väggarna. Jag har hållt mitt löfte men alla vägar jag har passerat, alla blickar jag har sänkt mina ögon för, alla munnar jag har tystnat. Det har varit svårt, men det som varit svårast är nog att blunda för sig själv. Tysta sin egen mun, hindra sina egna fötter. Men ibland klarar man mer än vad man vet.
Ibland är man starkare än man tror.

Jag längtar efter vintern. Jag verkligen längtar efter de första snöflingorna som singlar ner från himlen, att skrapa med skorna i täcket som lagt sig över vägar, gräsmattor och buskar och att få rulla runt och göra snöänglar. Det finns inget så mysigt som att springa runt i snön och sen komma in med snö innanför jackan, blöta skor och borttappade vantar och dricka varm choklad. Gud vad jag längtar! Det skall bli timmar av thé och filmer, böcker som skall läsas under filtar och tusentals tillfällen utomhus. Ge mig, ge mig nu!

Det har varit jobbigt med en ledsen Olivia. Att försöka trösta utan att kunna säga något tröstande är svårt. Jag försöker lägga plåster på de ytliga såren, torka mascaratårar och krama så hårt jag bara kan, men jag når inte in. Att försöka förklara för henne att hon är den finaste jag har, och att han inte är värd hennes tårar går liksom inte. Jag vet hur hon har det med, så att säga att hon bara skall glömma går inte. Det har aldrig gått. Men det skär i hela mig varje gång jag hör hennes spruckna röst i telefon. Och vetskapen om att jag inte kan laga den krossar mig.

För ängel, du är det finaste jag har. Alla våra minnen, allt från misslyckade fester i skogar utanför gråbo till skrattattacker när vi spelat spel eller kollat på filmer ("linnéa, spela fram till det roliga! spela fram till pandabjörnen!"). Vi är bäst helt enkelt. Du och jag, jag och du. Jag vet att jag är snurrig och att jag alltid glömmer bort saker, och jag vet att jag aldrig riktigt kommer förstå vissa saker. Men det finns inget jag över huvudtaget utan du. Det funkar liksom inte. Någonsin.

Det luktar jordgubbsglass. Eller det luktar nog inte det, men jag känner att vi har jordgubbsglass, och min mage säger att jag vill ha det. Jag har några böcker som väntar på att jag skall läsa dem och en skiva som spelas på repeat varje kväll. Det enda som fattas i vinter är egentligen någon. Någon som kan vara med. Sånt är fint. Men det duger bra själv just nu, faktiskt. Det är mys att snurra in sig i täcken, och jag kan alltid försöka inbilla mig att det snöar ute. Och funkar inte det så drar jag ner rullgardinen.
Den är iallafall helt vit.


Vaken i månskensregn
Vridandes i sin säng
Nätterna känns igen
Morgonen kommer sen
Vaken i månskensregn

Brukar hon fundera, om det är för sent
Hon andas ut och blundar
Undrar om han vet