Anthony & the Johnsons- Fistful of love

Jag har tryckt på shuffle, och sveps mellan minnen och glömda drömmar. Räknar takterna i låtar jag trodde jag glömt och nynnar med i melodin på andra jag borde ha glömt. Samtidigt som refrängerna börjar ljuda slås jag av att jag kan varje ord. Man glömmer aldrig. Det finns känslor man kan dölja och minnen man kan förtränga, men man glömmer dem aldrig. Ibland hatar jag det faktumet, faktumet att jag inte kommer ifrån det förflutna.
Men just nu, i just detta ögonblicket, älskar jag det.

Det är mörkt ute, och jag har tänt julstjärnan i fönstret. Den har suttit där hela året. Jag tycker det är mysigt, och det är finare att ha en stjärna än en vanlig lampa. Den tröstar lite på nätterna när mörkret blir för påträngande och man slås undan i ett hörn. Den gör nätterna lite lättare, lite kortare och lite ljusare. Alla borde ha en stjärna i fönstret, alltid. Det hjälper när man vrider sig av och an, det hjälper när man känner att man tappar greppet. En enda ljuspunkt att koncentrera sig på kan lysa upp hela livet.

Alla ballader, alla serenader. Vem är de skrivna till? Vem är det som alla ord blivit nedpräntade för, vem är det som väckt alla känslor av längtan, av lust, av lidelsefull kärlek? Jag undrar vem hon är. Jag undrar vem han är. Jag undrar om de fick varandra tillslut, om de förstod. Eller om det var ett kärleksbrev som skickades alldeles för sent. Det blir ofta så. Man skriver ner tusental rader, men skickar inte en enda. Om det är av svaghet, av besvikelse eller hopplöshet vet jag inte. Men jag vet att de borde ha skickats. Att varje ord borde ha lästs om och om igen och varje sida borde blivit fulla av fingeravtryck och torkade tårar.

Ibland har vi glömt bort det viktigaste av allt.
Det handlar inte om hur många namn du har i telefonlistan, hur mycket pengar du har på ditt konto eller hur många fester du besökt. Det handlar inte om hur stor din garderob är, vilket jobb du har eller hur många länder du varit i. Det handlar inte om hur många händer du har skakat, hur många skor du har eller vem som skrattade sist.
Det handlar om något mer än så, det handlar om något livsnödvändigt, något som kan framkalla andnöd och hjärtklappningar. Det handlar om antalet nätter du ligger vaken med ett ansikte i huvudet, hur många gånger du slagit in siffrorna på telefonen men inte lyft luren och det handlar om att tro.
Det handlar om det enklaste, och det svåraste av allt.
Det handlar om kärlek.

I was lying in my bed last night staring
at a ceiling full of stars
when it suddenly hit me
I just have to let you know how I feel
we live together in a photograph of time
I look into your eyes
and the seas open up to me
I tell you I love you
and I always will