Damien Rice-Canonball

När jag vaknade idag regnade det ute. Himlen var grå och fönstrena blöta, hösten påtaglig och värmen borta. Ibland undrar jag varför det finns väder. Inte rent vetenskapligt utan varför. För humöret skiftar så otroligt mycket beroende på vädret. När det är soligt och somrigt med grönt gräs och långa, ljusa nätter, då är jag lycklig och glad. Men när det byts ut emot mörka dagar, mörka nätter, mörka mornar och alldeles för blött väder? Jag vet inte. Just nu försöker jag komma på hur jag mår. Det enda jag vet, det är att jag saknar något.

När man känner sig halv, ser andra det då? Kan andra se hur man tar sig för hjärtat och håller fast för att det inte skall falla i sär? Ser människor alla osynliga tårar som rinner ner för ansiktet, och ser de hur går sönder mer och mer för varje steg man tar? Ibland undrar jag om de är blinda. Man kan skrika rösten ur halsen mitt på gatan utan att någon ser. Vill de inte se, eller vill man inte bli sedd? Jag vet faktiskt inte. Någon sa en gång "Det enda man vet, är att man inte vet". Någon har rätt.

Om jag går tillräckligt långt emot stjärnorna borde jag komma hem till dig. Jag undrar om jag skulle hitta, om mina fötter skulle veta vägen. Finns det ens någon väg? Någon väg till kärlek. Finns det kärlek överhuvudtaget? Övertyga mig. Övertala mig. Hjälp mig. Dina ögon sitter fortfarande fast på min näthinna och alla saker jag skriver är brev som aldrig blir skickade. Jag har tusentals monologer i huvudet som jag aldrig får säga. Men allt är illusioner i slutändan. Och allt sitter i mitt huvud.

Men om du faller, fall för mig. Det behövs ibland. Någon, någon vem som helst egentligen. Eller egentligen inte. Men jag vet att jag behöver sova säkert. När jag åker bil sitter jag alltid och håller tummarna. Inte medvetet, inte för att jag vill önska något. Jag bara gör det. Det finns ingen förklaring till varför, men det kanske är av bristen på något annat att hålla i. Jag vet inte. Men jag vet att inget varit mer realistiskt än det som inte finns. Du fångade en dröm åt mig och gav den liv, sen föll den till marken och slogs i tusen bitar. Jag sparade en skärva och tittar på den varje natt.
Men jag ler iallafall åt minnet.

Stones taught me to fly
Love, it taught me to lie
Life, it taught me to die
So it's not hard to fall
When you float like a cannonball

There's still a little bit of your song in my ear
There's still a little bit of your words I long to hear
You step a little closer to me
So close that I can't see what's going on