Bright eyes- First day of my life

Jag har feber. Jag känner det i hela kroppen, och med feber kommer alla idiotiska tankar som jag bara vill kväva och stoppa ner i ett hål någonstans långt borta bara för att aldrig aldrig någonsin se dem igen.
Det jobbiga är att jag genom att kväva dem kväver mig själv.

Ibland tycks livet så långt borta. Framtiden och framtidsplaner suddas ihop till en dimma av ingenting. Jag vill inte fastna nånstans. Varför vet jag inte riktigt, men jag vill inte ha några hinder ivägen för vad som kan komma. Om ett år, vart är jag då? Jag vill inte vara kvar här, för hur mycket jag än älskar Tollered så är det en vändplats. Jag har liksom nått slutet på resan, och kanske börjar den igen om några år. Många år. När jag inte är ensam.
Lika ensam som nu.

& Pernilla, vi pratade ju om Sthlm. Mamma och jag pratade om Sthlm, Camilla och jag gjorde det, och fler där till. Men just nu känns det så långt bort. Alla ställen känns så långt bort. Stockholm är bara en timma bort egentligen, en timma och fyra hundra kronor. Men det känns som 300 mil bort. Igen. 300 mil men bara en tanke bort.
Fan. Jag hatar det. Jag hatar att allt är så långt bort, att alla är så långt bort.

Moa hamnar i Skövde, precis som Emma, Ingela hamnar i Malmö, Natha vet jag inte vart hon tar vägen, Johan är fortfarande i Australien och ja. Jag har ingen aning vart Pernilla tar vägen. Ingen alls. Frågan är om det spelar någon roll. Jag känner mig (b)låst. Och jag känner mig trött. På förhoppningar och regnbågar, som alltid.

Det är som slutet på en resa. En underbar refräng som slutade tvärt. För snabbt, de sista raderna var inte renskrivna innan musiken tystnade. Och jag föll. Ibland så slår det mig att jag bara kan stänga av allt. Precis som mamma säger. Jag borde nog göra det egentligen. Släppa det. Kanske åker jag ner till Kroatien senare. Morfar är ju där.

Fast, Håkan på Grönan tänkte jag se. Vi får se hur det blir. Sen den 22:a September på Liseberg med. Vilket kommer bli sjukt bra, känner jag på mig. I och för sig är det nästan omöjligt att se en dålig spelning med Håkan. Det finns liksom inte. Så jag har lite saker att se fram emot. Och som jag sagt tidigare; det ger sig.
Allt ger sig i slutändan, även om det tar ett tag att komma dit.

Yours is the first face that I saw.
I think I was blind before I met you.
I don't know where I am.
I don't know where I've been.
But I know where I want to go.

So I thought I'd let you know,
These things take forever,
I especially am slow.
But I realized that I need you,
And I wondered if I could come home.
...and I wondered if I could come home.