Kent-Gravitation

Jag fick otroligt ont i magen precis. Det kändes som om någon slog mig hårt, hårt, hårt. Jag tappade nästan andan. Sen mådde jag illa och jag har inte ätit något på typ 8 timmar ungefär. Kanske därför.

Jag har gjort klart planschen till Lillebror. Han kom ner och kollade, och även om jag inte ansträngde mig jättemycket blev den helt okej. Bättre än hans iallafall. (Som om det vore en merit). Just det: Grattis på födelsedagen, Lillebror<3


Det är synd, men jag är problem allt som oftast. För mig, för andra, för alla. Ungefär. Fast de flesta människor är nog problem till stor del. Jag är bara lite större, antar jag. Det känns inte konstigt egentligen. Lycka är få förunnat. Jag och Oskar pratade precis om det. Att det där med lycka är farligt. När man är olycklig kan iallafall inget blir värre.
Så är det.

Men jag hatar det. Jag hatar att jag, trots att jag lovade mig själv att inte falla över samma snara igen, redan ligger där. Jag är irriterad på att någon som jag aldrig träffat vet mer om mig än många andra, och att jag ibland tänker på personen oftare än vad jag tänker på många av mina vänner. Allt är inte alltid som man vill, speciellt inte om det har med känslor att göra.

Och jag är ledsen. Det är klart jag är ledsen. Jag vill inte att det skall bli så att någon blir ledsen. Verkligen inte. Och om någon måste det, så låt det vara jag. Låt det vara jag...

Jag står här frusen fast äntligen stilla
Som gravitationen som nåt vasst
Jag ska aldrig gör dig illa igen
Du fastnar perfekt i min polaroid
Du blinkar förskräckt
när jag ställer mig bredvid
Du ryggar tillbaks
när min hand
just ska röra
vid din...

Men det är så det ska vara
Det är så vi vill ha det nu
Det är så det ska vara
Som en perfekt och underbar lag
Perfekt och oförstörbar som jag...