Kent-December

Jag borde ha lärt mig vid detta laget. Jag borde lärt mig allt det där. Det som gör ont. Och att ingenting varar. Att ingenting är evigt. Och att ett trasigt hjärta är ett sorgligt sätt att starta något nytt på. Så jag låter det vara trasigt. Precis som vanligt. Som alltid.

Man skall inte skriva när man är ledsen. Risken är för stor att känslorna tar överhanden och man inte har en aning om vad texten kommer bli. Men jag tar risken. För just nu trycker allt som ligger under huden. Allt som måste ut. Förr eller senare. Jag kanske inte skriver det här, men jag måste skriva. Låta pennan flyga och fylla ark efter ark. Med utkletat bläck och torkade tårar. Eller nästan vad som helst.

Jag hatar att jag bryr mig. Och jag hatar att du inte bryr dig. Jag hatar tanken på att detta kan förstöra mer än vad allt redan är. Men jag klarar inte av att ha allt som det är. Jag är ledsen. Ledsen för att jag vet att det är mina egna fötter jag snavar över. Och att det är mitt eget hjärta jag krossar. Jag har sagt det tusen och åter tusen gånger. Jag krossar hellre mitt hjärta själv än låter någon annan göra det.

Någon frågade mig en sak. "Men tänk om du gör det i onödan? Tänk om det inte behövs?". Tänk om. Det är något jag inte ens vågar riskera. För jag vet hur det känns. Att ligga där på marken med allting framför. Alla känslor, alla tankar, alla hopp, alla drömmar. Och se dem blir sönderslagna. Och tro mig, det smärtar inte på en sekund så mycket som det gör att se tomheten i någons ögon. Höra frosten i någons röst. Det är mer än vad jag klarar av.

Och jag landar alltid på fötterna.
Ibland måste man tillåta sig att falla,
för att kunna resa sig upp på nytt.
Och jag vägrar leva ett liv på knä.


September, och jag fattar ett svårt beslut
min nedräkning börjar nu
där allt en gång tog slut

Och du får bli mitt spöke om du vill
snälla, vänd inte ryggen till igen
snälla, möt min blick en allra sista gång
innan du lämnar min kropp
som blivit för trång