There is a war between us-Tiger lou

Jag är inte bra på att låtsas.
Förlåt mig, förlåt mig för min svaghet. För att jag inte kan hålla skenet uppe lika bra som dig. Och för att mina ögon tåras för lätt. För det gör dem. Jag borde egentligen inte låtsas om det, men det är nog oundvikligt. Men tro inte att jag alltid gråter av sorg; verkligen inte. Mina ögon är bra på att överraska mig i de mest magont-orsakande skrattattacker. Fast det är fint, att ligga på golvet och rulla runt av glädje. Det händer oftast med en Olivia rullandes bredvid, förstås.

Fast jag menade något annat. Än vad jag slutade på. För jag har alltid varit imponerad av de som kan låtsas-le och skratta falsk-klingande skratt. Det är imponerande hur någon kan låtsas vara glad. För ett riktigt skratt är finast. Och riktiga leenden kan lysa upp dagar, veckor, månader. Mer sådant. Mer sanning och mer uppåtkrökta mungipor. Just nu, när hösten närmar sig och bladen börjar skifta i gult, behövs det mer än någonsin.

För jag känner vintern komma. Jag tänker inte låtsas om det, men att gå barfota om nätterna eller strosa runt i stan i bara linne lockar inte längre. Vindarna blir isbitande och ger mig gåshud, och trots att jag försöker protestera talar mina armar sitt tydliga språk; sommaren är på väg bort. När jag gick hem här om natten räckte inte min sommarjacka till för att skydda mig, utan kylan smet in i alla sömmar och linningar. Det innebär att jag måste köpa en ny. Och köpa en ny jacka är aldrig ett bra tecken, det är inte som att köpa en ny klänning. Snarare som att köpa fem och ta på sig alla samtidigt. Varmt, otympligt och tråkigt.

Jag vill inte mer. Snälla, spara lite sol September ut och låt mig lapa sol och dra grässtrån med tårna några dagar till. Jag behöver lite tid kvar för att använda alla mina solglasögon och solkrämen, solkrämen! Den måste ju ta slut, och jag har nästan en hel tub kvar. Så ge mig sol. Det gör inget om det inte går att få sol över hela tollered, jag kan klara mig med lite på våran gräsmatta. Lite sådär lagom som man kan ta med sig. I ett snöre. Jag hade nöjt mig med det.

Drömmar är fina. Och önskningar. När en stjärna faller, så får man önska sig något. Jag såg ett stjärnfall för kanske en vecka sen, ungefär. Det var fint, det var borta, det var bra. Ibland är inte hemma bäst; vid stjärnfallstillfällen är inte hemma bäst. Men jag var inte hemma, jag var borta när stjärnan föll. Då önskade jag mig något, slöt ögonen hårt och höll tummarna och lät önskingen flyga iväg från mina läppar; ljudlöst. Och jag hoppas. Och hoppas. Och hoppas.

Förresten. Ni vet, allt det där med att älska över vintergator och stjärnhimlar, längta sig känslostormar bort och fingertoppsnärhet precis bredvid?
Allt det där är fint.
Och när det kommer; låt det inte försvinna.
Låt det inte slinka mellan fingrarna på er eller bara glida förbi.
För sån kärlek är för fin för att tappas bort.

There is a war between us
I wanna build you something
there is a force that binds us
and you know how it feels
so you learn to forget
and you learn at the end
that it's best to pretend
is this the end?