Ed Harcourt-She fell into my arms

Jag börjar bli rastlös. Mina vingar vill släppas ut och mina fötter vill lyfta från marken.
Det kittlar lite i magen av tillbakahållet skratt. Jag känner hur det småbubblar och hur läpparna kröks upp i ett leende lite sporadiskt då och då.
Det känns bra.
Bra, men rastlöst.

Egentligen har jag inte tid att sitta här. Här och skriva ner alla snurriga tankar och spontan-idéer. Men ibland måste man ta sig tid. För tiden av lugn är viktigare än tiden av stress.
Och jag stressar hellre än tar bort de där extra minuterna av total vila jag unnar mig.
Tiden räcker alltid till, även om det inte alltid blir som man har tänkt sig.

Ibland har jag lust att skriva ner alla fina saker som mina vänner skriver till mig. Allt från de små "tack", "puss", "du är söt" till mer komplicerade saker som "linnéa du är det finaste jag vet". Men jag glömmer det alltid. Ibland lyckas jag spara något i ett dagboksinlägg någonstans, men jag missar ofta själva helheten. Hur allt kommit fram. Det är synd, för jag skulle behöva en hel låda med sånt att läsa vissa dagar. De där dagarna när jag känner mig totalt värdelöst och inte kan inse hur någon ens ägnar mig ett ögonkast. Tack och lov för att de dagarna inte är så många.

Just den här sommaren har det varit få av de där dagarna. Jag har njutit och skrattat och haft kul på tusen olika sätt utan att tvivla på att jag är tillåten att ha det eller ej. Och ingen annan har gjort det heller. För vi är bäst. I våran unika enskildhet är vi bäst, men i våran oslagbara gemenskap är vi gigantiska. Vi är fantastiska. Tack, tack alla ni stjärnor för att ni finns här med mig. Och för att ni varje dag gör livet värt att leva. Det går inte att förklara hur mycket ni gör mig. Hur mycket av mig som är er. Men utan er vore jag värdelös.

Det finns drömmar och det finns hopp. Och önskningar, vi får inte glömma önskningar. De som smyger sig på i drömmarna precis innan man vaknar. Just den skall ni fånga. Att leva utan att våga ge efter för det man drömmer om och söker efter fungerar inte. Det är just de där små sakerna som man samlar på sig under vardagen som gör livet värt att leva. För ni vet; de säger att man blir vacker om man följer sina drömmar.
& Jag tvekar inte ett dugg på det.

Sen kommer vi till slutet. Där allt skall knytas samman. Egentligen tror jag att jag gjorde en rosett med förra stycket. Men något saknas. En koppling till rubriken, till texten. Och den självklara kopplingen kanske ni vet. Där inne. Men ändå.

Kärlek. Allt går tillbaka till kärlek på ett eller annat vis. Jag är en så känslostyrd person, att jag kan göra allt för dem jag älskar. Även om jag inte vågar. Man samlar upp till och med den sista gnutta mod man trodde försvunnit för länge sedan när det gäller kärlek. Så gör det.
Att våga älska är något av det svåraste man kan ge sig in på. Och det behövs mycket mod. Men det finns så mycket man kan vinna att man inte har råd att vara utan.
Så samla mod.
Använd.
Lev.
Älska.

Well there's a thousand things I shouldn't do
But if I do them
I should do them with you
So wont you fall into my arms again
And hold me for the world may end

And if you need to kiss me
You'll most definitely miss me
When im gone