Håkan Hellström-Klubbland

Det var länge sedan sist nu. Jag vet inte om det beror på brist på tid eller brist på tankar.
Kanske inget av det. Men jag vet ändå att jag suttit och tänkt att jag skall skriva, men fingrarna inte hittat rätt väg över tangentbordet. Det är en villoväg genom alldeles för många möjligheter och för lite som är bestämt.

Det känns att något är annorlunda. I magen, i huvudet, i hjärtat, i verkligheten. Annorlunda är bra, på många sätt, och ibland är det det som behövs för att man skall ta det där steget över gränsen. Jag vet inte om det kommer, men kanske snart.

Mitt liv är uppdelat i sektioner och jag ger den namn efter personerna som speglat dem. Jag borde göra ett arkiv och skriva ner allt, så jag kan titta tillbaka på det någon gång. På allt, och skratta åt alla misstag jag begått, alla fel jag gjort och alla tårar som föll utan nytta. Det är konstigt när man redan nu undrar hur man kunde känna som man gjorde för en månad sedan. Det känns så overkligt och osannolikt. Men jag är väldigt bra på att bli involverad i allt.

För jag vet att jag är intensiv. Att det alltid är allt eller inget, att saker är svarta eller vita. Det är nästan alltid så, och jag hatar att det är så, men så är det. Det är fakta och det är bra på sitt sätt, för jag är alltid allting helhjärtat. Är jag glad så är jag glad, är jag lycklig så är jag lycklig. Och just nu är jag mest glad. Det är skratt och roligt, jag spenderar tid med människor jag älskar och allt känns rätt så bra faktiskt.

Jag är kreativ nu. Jag skriver och målar och nynnar fram melodier. Ibland skulle jag vilja lära mig spela ett instrument. Väldigt ofta, faktiskt. Peter sa att han kan lära mig spela gitarr, och det vore bra, så jag kan försöka få fram låtar till texter och så. Det är svårt att förklara en melodi man hör i huvudet för någon som inte förstår. Och det är inte många som gör det.

Jag slutar här.
Innan allt blir för indraget och utdraget och jag börjar skriva ner ord jag stängt munnen framför, eller besöka tangenter jag gjort förbjudna.
Det räcker nu.
Det räcker.

Det har blivit svårt att älska
När all kärlek lett till besvikelse
Oh compadres
Lever till på gränsen till förintelse
Oh compadres
Ni trodde man kunde svika kärlek
Men det kan man inte