JJ- Let go

När november har tagit steget in i almanackan och livet finns det knappt ett enda löv kvar ute på träden. Det röda som blev oranget blev gult och försvann. Kvar står kala, ensam grenar och skriker efter våren. Jag vandrar hösten hemåt och hamnar i Tollered mer ofta än sällan. Göteborg känns lite för kvavt, lite för blåsigt och lite för kallt just nu. Trots gummistövlar, dunjacka och andra nödvändiga attribut för västanvinden trivs vi inte särskilt bra ihop. Det är en årstidsbestämd romans, där jag älskar så mycket att det gör ont men ibland får för mycket kyla tillbaka för att jag skall orka med. Så jag flyr ett ögonblick.

En sån rastlös rotlöshet som jag burit runt på de senaste tre åren har jag aldrig tidigare upplevt. Det har varit kastvindar som fört mig fram och tillbaka i samma riktning, upp och ner och runt omkring. Jag har burit med mig mitt hjärta och mina pinaler till platser som aldrig varit mina, från platser jag aldrig kallat hem. Det gör ont att inte veta vart man hör hemma. Att ständigt känna ett pickande i hjärtat som påminner om den begränsade tiden man har. Som skapar oron som ligger runt dig som ejderdun och nålar på samma gång. Och nu sitter jag i ett hus som inte är mitt, bakom väggar som aldrig varit mina. Det är inte långt kvar nu, innan de sista rötterna försvinner.

En gång skrev en flicka inte helt olik mig: du är vinden och mitt liv har mojnat. Så kom, blås mig hel. Som jag önskade storm. Något som tog mig långt bort, på äventyr, vart som helst. Det var längesedan, flickan har blivt äldre, håret har blivit längre och vindarna som har farit runt i mitt liv har inte visat någon nåd. Nu vill jag mest ha lugn igen. Tid att samla ihop mig själv, mina tankar och mitt liv. Tid att få reda på vad jag vill, och jaga efter det. På mina villkor. Jag går runt som i ett eko genom alla rum och finner inte ro någonstans. Jag hoppas mest på att det skall finna mig.

Men det är okej. Jag kan vänta. Världen är stor och jag har knappast drömmar, hopp och planer för att fylla ens hälften av den. Om inte allt för länge stundar julen och de kala träden och blåsiga vindarna ersätts med en mjukare, ljusare idyll. Tills dess kan jag hålla ut med té, varma kramar och mjuka halsdukar. Och vi kan ju vandra tillsammans igenom stormen om inget annat hjälper.

Och vem vet. Ibland kommer det en chans. En person. Ett tillfälle. När allting kan ske, och allting kan hända. En möjlighet för bra för att få gå obemärkt förbi.

Ta den.

Ta chansen.

Jag lovar att hålla dig i handen hela vägen dit.

All I've left is my soul

Fall left me with this winter so cold

Take me away

Like an overdose on heroin

Baby, we were born to fun

Or maybe to sleep in the sun

A place where new waves come in

A place you'll be here