The Decemberists- Oh Valencia

Det är en mörk novemberkväll och vindarna dansar kring huset. Jag sitter inne och dricker té, men ryser forfarande i hela kroppen. Idag promenerade jag gator i stan och åt soppa och nynnade på julmusik samtidigt som marken lös allt för kal. Vart är snön? Liseberg har öppnat för jul, men än är det inget vitt täcke på backen. Det är synd. Men det är knappt två veckor kvar till första advent och ungefär två veckor precis tills julkalendern börjar. Då kan jag pynta och baka lussekatter och pepparkakhus på riktigt.

Jag är hemma alldeles för långt från stan och huset är tyst. Min telefon ringde inte ikväll, inte ens ett sms togs emot, och det känns lite som ett myggbett. Det går över om jag inte tänker på det, men just nu svider det lite lätt. Det är så lättare att somna själv i en kall säng med rastlös själ om man vet att man inte är helt ensam egentligen.

Mitt té börjar kallna och jag får snart krypa in under täcket för att försöka sova. Det är mycket tankar i huvudet och vinden blåser in genom fönstret, så vi får se hur bra det går. Men jag är lycklig och jag är glad och väldigt hoppfull. Det kommer bli en fin tid nu. Jag ser fram emot att fånga snöflingor på tungan och pulsa runt i alldeles för mycket kläder och med vantar som nästan trillar av. Speciellt med dig att göra det med.

Håll fast i varandra nu när kylan kryper in genom väggarna. Håll fast, och glöm inte bort att ni är de finaste ni har. Ibland kommer man inte ihåg att man faktiskt är jättevacker och unik och bra på alla sätt och vis. Och alldeles alldeles underbar. Så påminn varandra. Och pussas och kramas, så mycket det bara går.
-Det är det vintern är till för.

So wait for the stone on your window, your window
Wait by the car and we'll go, we'll go
But oh Valencia
With your blood still warm on the ground
Valencia

And i swear to the stars
I'll burn this whole city down

Barry Louis Polisar - All i want is you

Det är snart oktober och löven faller ner från träd lite här och var. Det är gult och rött och orange överallt och svart vid åtta. Jag vet inte om jag tycker om hösten. Den är för mörk och regnig och grå. Och även om den är synonym med filtar, té och böcker känns den för tom. Alldeles för tom på liv.

Men jag letar lite överallt. Och jag hittar lite hopp, lite tro och lite kärlek. Det sistnämnda finns överallt. I luften, i naturen, i smakerna. Det är närvarande överallt, i varje steg man tar. I varje årstid som kommer och går. I varje soluppgång, i varje solnedgång, i varje natt. Den lämnar dig med ett leende på läpparna och med löften om morgondagen. Men akta dig.

För kärlek gör ont. Den slår dig på fingrarna när du minst anar det. Den är kall och svår och helt frånvarande. Den är smärtsam och olidlig. Byter sida och lägger fällben. & Jag tvivlar och jag faller och jag skrapar knäna och skriker halsen hes. Men jag reser mig igen.

För kärlek är vackert. Den lyser upp världar och skrymslen och vrår och förvandlar regn till solsken på en sekund. Ger dig pirr i magen och fjärilar upp till hakan. Den väver in dig i en drömvärld och gör dig intet annat än lycklig. Den kysser dig på handen och säger att du är vacker och ler lite under lugg. Den är varm och den är vacker och den är alldeles fantastisk.

För kärlek är du.

If you were a river in the mountains tall,
The rumble of your water would be my call
If you were the winter, I know I'd be the snow
Just as long as you were with me, let the cold wind blows

All i want is you, will you stay with me
Hold me in your arms and sway me like the sea

Håkan Hellström- Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din

Det kan vara natt. Det kan vara dag. Egentligen är det helt oväsentligt så länge jag går med dig. Persiennerna är neddragna och ljuset släckt. På golvet ligger kläder i högar och om jag kisar tillräckligt hårt på kudden kan jag se dina ögon le mot mig. Fast du är inte här nu.

Jag tycker om att musik ligger utstrött lite här och var. Gitarrer, Pianon, Munspel. Sångerna viner runt hörnet. Det är fint att somna till coldplay och håkan och meloy när jag vet att alla texter handlar om oss. Kanske inte från början, men från och med nu. Fast de finaste melodierna, de finaste sångerna, de kommer från dig. Inte ens fåglarna kan säga emot.

Det är bara några veckor kvar tills skolan börjar. Tid, all tid jag inte har. Det känns som den stjäls ifrån mig, som om den lilla tid jag har bara är ett hån. Jag tycker inte om att inte räcka till. Jag tycker inte om att behöva välja. Att behöva kompromissa. Det borde man aldrig behöva göra med fina saker. Fast jag antar att jag borde dela med mig.

Vad tänker du på? Vad är det egentligen som gömmer sig bakom ögonen, pannan och huden. Dina läppar talar om för få av dina tankar. Mina kanske inte är mycket bättre. Tankar är så lustigt. De följer inte något särskilt mönster utan rör sig som de vill. Bland hallon, krig, skola, musik och katter. Fast fint är det. Fint är det.

Det kanske är dag. Eller tidig kväll. Jag har inte bestämt mig än. Men jag måste åka hem. Hem. Det känns konstigt att gå runt med nycklar i fickan och veta vart de leder. Veta vad som döljer sig bakom dörren. Det gör det mycket svårare att åka hem, och mycket svårare att stanna kvar. När jag vet att hemma väntar inget lika vackert som du.

Jag vet inte vem jag är,
men jag vet att jag är din
Och att dina ord i natten
är det enda som går in

Jag vet inte vem jag är,
men jag vet att jag är din

Belle & Sebastian- Piazza, New York catcher

Månaden är tidig när regnet smyger sig in under huden. Det där regnet hänger sig fast som moln ovanför huvudet.

Det är hektiskt nu. Tiden rinner iväg under mina fingrar och jag hinner inte stanna. Jag hinner inte ens med mig själv. Månaderna flyger iväg men jag kommer ingenstans. Jag har ju alla platserna att uppleva, alla människorna jag skall möta. Det känns som om tiden börjar bli knapp nu. Förutsättningarna förändras. Det är nog dags nu. Det är nog dags att starta igång äventyret snart.

Dansbanan, klockan är runt tolv på natten. Det hänger skynken framför fönstren och golvet knarrar när man går över. Jag berättar om nätter när jag flytt hit och lagt mig på golvet för att stirra rakt ut i ingenting under tonerna av winnerbäck, kent eller håkan. Dina ögon lyser genom mörkret och jag tänker att det måste vara en dröm. Jag övertalar mig själv att gå närmare, trots att jag bara vill vara kvar i samma ögonblick hela natten. Men konstigt nog försvinner du inte när jag rör mig. Du är kvar. På precis samma ställe som förut, fast med min hand i din. Och jag undrar hur länge du stannar.

Av någon anledning blir jag alltid så osäker när jag är själv. När tankarna tränger sig allt för nära och väggarna blir allt för trånga. Det är lätt att man väljer den enkla vägen för att undvika besvär trots att det kanske är besvären som leder till allt fint. Det är ett farligt spel att leva så. Jag vet inte ens om jag skulle säga att det är att leva alls.

Nu har tiden runnit iväg igen. Jag skall göra té och svälja lite stoltheter. Inte för att jag har så mycket kvar att svälja. Allt har försvunnit på vägen, jag offrar hellre lite av mig själv för att vinna lite av dig. Eller åt dig. Det är ändå oftast värt det i slutändan. Trots att jag inte kan laga alla, inte ens med delar av mig själv. Men det hindrar mig inte från att försöka.

Vi sitter i en stillastående rulltrappa och du pussar mig i nacken. Jag ler och tänker att jag nog kan leva med regnet. Det finns ju andra saker under min hud nu.

I wish that you were here with me to pass the dull weekend
I know it wouldn’t come to love, my heroine pretend
A lady stepping from the songs we love until this day
You’d settle for an epitaph like “Walk Away, Renee”

The sun upon the roof in winter
will draw you out like a flower
Meet you at the statue in an hour
Meet you at the statue in an hour

Oh laura- Release me

Det lider mot sommar, och tider är ljusa. Om du öppnar ditt fönster runt tre på natten är det ingen kompakt tystnad som möter dig; det är en lovsång för nästa dag, och en skymningsaga som utspelar sig timmarna innan gryning. Citronfjärilarna har släppts fria och samspelar i färgskalan med björkknoppar och maskroser. Nästa vecka öppnar nöjesfält och slottskogen börjar locka med grönska och värme. Och jag känner på mig att tiderna kommer att vara riktigt ljusa.

Jag sitter ensam i natten och lyssnar på musik. Frida Örhn förtrollar ord med munspel och sång, och vaggar in mig i någon form av drömlikt tillstånd. Mina fingrar är fläckiga av blåbär och ögon matta av syner. Varje rörelse man gör känns många gånger mer, och en gäspning utmanar varje del i min kropp. Det känns nästan som ögonblicket innan man somnar, efter att ha hört en väldigt fin melodi spelats för en. Förhoppningsvis blir det många flera sådana kvällar till sommarn. Kanske lite som ikväll med.

Vi vandrade genom ett vårrusigt Göteborg med trötta ögon. De mötte leenden och lätta fötter, skratt och tunga huvuden. När min ipod just började saknas spred sig stadens egna musik i varje gathörn. Från pojken med mobilen i handen till flickan med ljusa lockar och hårt sminkat ansikte vidare till mannen med trasiga skor och kalla händer. Det är ett sällsamt skådespel att uppleva.
Månen lös ner mot tre rastlösa själar en natt som den här. Vi kanske inte gick mot samma mål, men vi hade iallafall börjat gå.

Vi har alla gått vägen. Tagit stegen. Och vi vet att den kommer till ett vägskäl, där man måste välja vilket håll man vill gå. Att följa en huvudväg, eller våga ta steget ut i vildmarken rakt ut mot den där skogsstigen som slingrar sig framåt. Vilket val som är rätt, det vet ingen mer än du. Du måste fråga dig själv vart ditt mål ligger. Och mitt mål, det ligger nog efter en betydligt snårigare stig än det här. Så jag vandrar vidare.

Och förhoppningsvis möter jag dig där nångång, vid ett annat vägskäl.
Eller så kan vi ha sällskap dit.

I am the rain that's coming down on you
That you shielded yourself from with a roof
I am the fire burning desperately
but you're controlling me

Release me
Release me

Eddie Vedder- Far behind

Vintern är sen och jag missbrukar både text, musik och bild. Snön virvlar utanför fönstret när vinden sveper förbi. Idag har jag grävt gropar i snön och borstat bort katttassar när jag letat efter vägen under. Jag är glad över att det blev vinter. Jag är glad över att kylan gör att man sveper in sig i filtar med en kopp té. Och framför allt att man har en anledning att stanna inne och läsa ett äventyr.

Det är fascinerande att det finns människor som aldrig öppnat en bok. Har de någon aning om vad de missar? Vet de hur otroligt det är att bli förtrollad av ord, av tankar, av meningar? Mitt liv vävs samma av trådar, och jag är övertygad att fantasin är den allra viktigaste. Även om just den fantasin har hindrat mig från att göra saker jag kanske borde ha gjort, har den varit min. Det är lite som lotta på bråkmakar gatan - i min fantasi vågar jag, och kan göra, allt.

Jag saknar att inte kunna andas. Att fastna i varje andetag och glömma bort vad man vill säga. Söka febrilt i någons ögon efter svar och gå hem samma kväll och banna sig själv över hur dum man är. Bara för att vakna upp dagen efter med fjärilar i magen igen, efter nattens drömmar. Det är lite långsamt att inte tänka på någon. Att inte drömma om någon. Jag brukar vara rätt bra på det, oavsett om jag är kär i personen eller ej. Det är mest för att ha ett tidsfördriv, och för att känslan av att vara kär är som att flyga och ha den där skrattkänslan i halsen hela tiden. Men det kommer nog.

Det kommer bli en bra vår. Det kommer att bli den mest fantastiska våren i världshistorien. Jag känner det på mig. Det kommer bli fullt med vitsippor och sjöbad och vackra platser och hallonbuskar. Och jag ser fram emot att fira midsommar i sommarstugan och springa genom kohagarna på jakt efter havet.

Och kanske gör våren den där skrattkänslan i halsen konstant.
-Jag har den redan där.

Subtle voices in the wind,
Hear the truth they're telling
A world begins where the road ends
Watch me leave it all behind

Far Behind
Far Behind

Frank Sinatra – Fly me to the moon

Jag startar ett nytt kapitel här. Med nya sidor, nya ramar och nytt innehåll. En vår har kommit och jag har svårt att skiljas från mörkret trots att jag inte behövt det. Det var bara det att det var där. Det var beständigt. Det var något.

Varje kväll lämnar jag mat åt fåglarna. I fyra olika fågelhus, krukor och annat där det får plats. Bara för att se dem nöjda flyga fram och tillbaka hundra gånger om medan jag äter frukost. Ibland kan så lite ge så mycket. Och en påse fågelfrö för nitton och nittiofem är värd vartenda öre.

Har ni sett snödropparna, som flockas i gräsmattornas kanter? Jag går förbi och ler åt varenda krokus som vågat sträck på sig, varje liten knopp som trotsat frosten. Det gäller att härda ut och hålla värmen. Och kämpa även för den lilla. Därför vägrar jag slänga basilikan som kämpar sig fast vid livet med den enda lilla kvisten som finns kvar. Jag sitter och pratar och blåser lite på den varje dag. Och den överlever, den till och med knoppas ibland. Mamma tycker att jag är galen. Men om man som enligt buddismen kan återfödas till blomma, om det finns minsta lilla chans, då hoppas jag att jag i alla fall gjort någon glad.

Vi brukar samsas om våren, jag och håkan. På något vis går jag alltid tillbaka till det där krönet kring april. Där jag hittar en snart många år gammal del av mig själv, som jag överlevt. Och för att vältra mig i alla känslor som stiger till ytan. Idag gick vi hem från bussen med ”det är så jag säger det”. Imorgon möter jag Brännö serenad. Och jag oavsett vad, så tänker alltid på dig i april.

Det har varit en bra vinter trots allt. Trots samma nyårsfirande som föregående år och trots tårar, skrik och skällsord mot både människor och speglar. Men det kanske är en ny trend. I slutet av december går det neråt för att starta nytt och friskt i januari. Och även om jag helst hade gjort det på ett annat vis går det bra ett tag till. Frågan är hur nästa december är. Om jag är här. Om ni är här. Om vi finns kvar.

Till dess:

Fly me to the moon
Let me play among the stars
let me see what spring is like on
Jupiter or Mars

In other words, hold my hand
In other words, baby, kiss me

Jon McLaughlin- So close

Nytt år, nya tider och jag följer samma spår till bussen varje dag. Jag och min väckarklocka kämpar med att gå efter samma tid, och min väska är mer bokfylld än skräpfylld. Varje dag börjas med ett glas juice och mina vitaminer, och jag har spenderat mer än en kväll läsandes bibeln i jakt på mer kunskap inför stundande religonlektioner. Jag tror detta är början på en ny era.

När jag var på väg mot tåget tidigare idag gick jag och lyssnade på musik och nynnade med. Plötsligt verkade världen vara en film och jag hade soundtracket i mina öron. Det gick två människor hand i hand framför mig, och en tjej gick och lämnade ett brev på postlådan. Allt var så logiskt just då, i den sekunden. Vad är det med musik som får människor att bli lyckliga? Hur fascinerande och förtrollande är inte en låt, vars text och ton fångat din uppmärksamhet?

För inte allt för många dagar sen befann jag mig en lördagseftermiddag i stan. Människor sprang förbi i jakt på än mer onödiga och förbrukningsbara saker att investera i, och vi försökte motstå frestelsen att följa dem. Det luktade svagt av nybakta muffins från ett café, och våra fötter beslöt sig för att ta en vila i muffinsarnas närhet. Byggnaden hade stora glasfönster, och i väntan på en varm dryck satt jag och iaktog människorna som myllrade runt mig.

Mitt i allt stod en kille och plockade upp en gitarr. Han slog an en ton och började sjunga och dansa, mitt på det lilla torget mellan palladium och kompassen. Strax bredvid arbetade människor med att bygga om en fasad, och de stannade upp en sekund och tittade på gitarrspelandet. Han var en fascinerande syn, med en gul/röd/grön mössa och ett fantastiskt leende.

Vad som förvånade mig mest i all denna röra, det var att så få människor stannade ett slag och lyssnade. De som faktiskt stannade, eller gav bort några kronor i dagens stress, de skulle bara veta hur gott jag tänkte om dem just då. Hur många poäng på karmakontot jag gladeligen investerade åt dem. Vad kostar det egentligen att ge någon en krona av dina pengar, eller framför allt en minut av din tid? Det är nog det som är allra dyrast i dagens samhälle. Tiden.

Jag slösar så mycket jag kan av ovanstående gåva. För inte allt för många månader sedan valde jag att spendera en stjärnfylld natt brevid en gatumusikant och hans fodral. Och det var nog något av det mest givande jag gjort. Jag har mött så många alldeles unika människor i mina dar, och jag lägger hellre min tid där än på något annat.. Och jag kanske inte kan namnge alla nobelpristagare i litteratur, men jag vet precis vilka som får mitt liv att verka lite mer. Och det är tusen gånger mer värt, iallafall i min verklighet.

As life goes by
Romantic dreams will start
So I bid mine goodbye and never knew
So close was waiting, waiting here with you
And now forever I know

All that I wanted to hold you
So close