Belle & Sebastian- Piazza, New York catcherMånaden är tidig när regnet smyger sig in under huden. Det där regnet hänger sig fast som moln ovanför huvudet.
Det är hektiskt nu. Tiden rinner iväg under mina fingrar och jag hinner inte stanna. Jag hinner inte ens med mig själv. Månaderna flyger iväg men jag kommer ingenstans. Jag har ju alla platserna att uppleva, alla människorna jag skall möta. Det känns som om tiden börjar bli knapp nu. Förutsättningarna förändras. Det är nog dags nu. Det är nog dags att starta igång äventyret snart.
Dansbanan, klockan är runt tolv på natten. Det hänger skynken framför fönstren och golvet knarrar när man går över. Jag berättar om nätter när jag flytt hit och lagt mig på golvet för att stirra rakt ut i ingenting under tonerna av winnerbäck, kent eller håkan. Dina ögon lyser genom mörkret och jag tänker att det måste vara en dröm. Jag övertalar mig själv att gå närmare, trots att jag bara vill vara kvar i samma ögonblick hela natten. Men konstigt nog försvinner du inte när jag rör mig. Du är kvar. På precis samma ställe som förut, fast med min hand i din. Och jag undrar hur länge du stannar.
Av någon anledning blir jag alltid så osäker när jag är själv. När tankarna tränger sig allt för nära och väggarna blir allt för trånga. Det är lätt att man väljer den enkla vägen för att undvika besvär trots att det kanske är besvären som leder till allt fint. Det är ett farligt spel att leva så. Jag vet inte ens om jag skulle säga att det är att leva alls.
Nu har tiden runnit iväg igen. Jag skall göra té och svälja lite stoltheter. Inte för att jag har så mycket kvar att svälja. Allt har försvunnit på vägen, jag offrar hellre lite av mig själv för att vinna lite av dig. Eller åt dig. Det är ändå oftast värt det i slutändan. Trots att jag inte kan laga alla, inte ens med delar av mig själv. Men det hindrar mig inte från att försöka.
Vi sitter i en stillastående rulltrappa och du pussar mig i nacken. Jag ler och tänker att jag nog kan leva med regnet. Det finns ju andra saker under min hud nu.
I wish that you were here with me to pass the dull weekend
I know it wouldn’t come to love, my heroine pretend
A lady stepping from the songs we love until this day
You’d settle for an epitaph like “Walk Away, Renee”
The sun upon the roof in winter
will draw you out like a flower
Meet you at the statue in an hour
Meet you at the statue in an hour
1 kommentar:
Mm... När man vet att man klarar sig själv och tycker om livet så som det är, då finns det så mycket att förlora. Man väljer gärna bort besvären eftersom det man har är bra. Men det krävs nog lite besvär för att nå allt det fina. För ingen vill egentligen vara ensam, varför vara för sig själv när det finns så mycket fint att dela? Tro mig, jag kämpar för att sluta fly från besvären och våga offra en liten del av allt det fina jag har för att hitta en än vackrare skatt någon gång...
kram på dig!
Skicka en kommentar