I've just seen a face- The Beatles
Det är tyst när jag lagar mat, tyst när jag äter, tyst när jag skriver och tyst när jag lyssnar. Inte ens vinden, som stormat runt i dagar och nätter, ljuder utanför fönstret. Det är som om alla ljud av betydelse har försvunnit. Och själv är jag ensam kvar.
Nu har det gått nästan tio dagar sedan han åkte. Det är alldeles för många dagar om du frågar mig. Det hade räckt med en halv, kanske en hel. Men inte mer. Det är så tyst och hårt och alldeles för stor plats i sängen kvar. Jag drunknar i allt täcke, och hittar knappt ut. Min frukost smakar alldeles för lite, mitt mellanmål ännu mindre och min middag ingenting. Det är konstigt hur sådant som smaker ändrar sig bara en person försvinner.
Jag räknar dagar och nätter på fingrarna. önskar att tills det bara är en hand kvar och försöker få de fingrarna som är kvar att böja sig av ren vilja. Det går sådär. Men en knastrig telefonlinje till en ö en bit bortom havet är bättre än inget. Även om allting känns som "vem kan trösta knyttet" och som om jag behövs räddas en smula.
Hösten har bitit sig fast och drar ner både löven och mig på marken. Det är svårt att sväva på moln när frosten kryper allt närmare in på. Allt som skall göras och inte har gjorts kryper sig på och drar ner mig än mer. Men snart blir det jul och lov och besök norrut och kanske sönder ut. Vem vet vad som händer när advent nalkas?
Just nu hostar min granne lungorna ut sig och jag funderar på att ge av meducinen som står i mitt kylskåp. Det är nästan sådan som pippi hade, fast med tråkigare inköpskälla. Vi får se hur länge det fortsätter och hur länge jag är vaken. Det är läskigt att sova själv, utan händer, kramar och pojklockar att dra fingrarna igenom. Fast om fem nätter och knappt fem dagar, ute på en flygplats utanför Göteborg. Då kommer den finaste människan i världen tillbaka.
Som jag längtar. Som jag längtar.
I've just seen a face
I can't forget the time or place
where we just met, he's just the boy for me
and i want all the world to see we've met
Na na na na na na
1 kommentar:
Ni är så fina att jag får ont i ögonen! <3
Åh, jag vet! Vi ville så gärna komma, men Malva var riktigt knorrig och skrek konstant i tre dagar den helgen så vi ville inte lämna bort henne. Hon brukar inte skrika, så det var lite läskigt :s
Men vet du, jag har ju faktiskt inte överdrivet mycket för mig om dagarna och nu känner jag mig bekväm med att ta med mig Malvis och vagnen och sådant på utflykter, så det är bara att hojta till när du kan/vill ses :)
Puss på dig!
Skicka en kommentar