Tom Waits- I hope that i dont fall in love with you

Klockan är efter tolv. Himlen som tidigare varit blå har gömt sig långt bortom fönsterkarmarna. Vi sitter inne under lampor och dricker té i stora koppar. Det är min femte kopp idag och jag lapar vitt té med honung än en gång. Mina ben är lite rastlösa men jag sitter ner ändå. Min utsikt är så fin att jag inte vill gå någonstans iallafall.

Mars har kommit och tagit över efter februari. Idag var det vår och höst på samma gång. Massvis med snödroppar som flockas i rabatterna, samtidigt som löv tumlar runt över gården. Fast vår, det är det. Och med våren kommer sommaren. Underbara, fantastiska, magiska sommar. Vad väntar mig detta år? Vad följer med alla varma nätter och ljusa mornar? Oftast hinner man inte blinka förrän det är över. Så jag håller ögonen öppna.

Vad har hänt med breven som aldrig kommer? Vem är det som tappat pennan alldeles för långt från skrivbordet, glömt bort frimärken och aldrig passerat brevlådan? Det finns alldeles för många rader som borde ha blivit skrivna. Och framför allt ha blivit lästa. Förra veckan skickade jag ett brev till min gammelmormor. Jag hoppas på svar. När tangentborden klickar för snabbt och smstummar blöder av hastigheten längtar jag efter mina brev. Det behöver inte ens ha kommit rätt. Bara ett litet kuvert med ord och jag blir glad. Fast har det mot all förmodan kommit rätt blir jag lite gladare såklart.

Det finns dagar, nätter, stunder då jag faller lite lätt. Glömmer bort hur saker är, vad som har varit och oroar mig för framtiden. Det är svårt att förlora när man en gång vunnit. Men om man aldrig har vunnit så sörjer man inte vinsten lika hårt. Eller gör man det? Tidigare trodde jag att olycklig kärlek var den svåraste av alla. Den som gjorde mest ont. Men kanske är det just den lyckliga som är det. För den (kanske) tar slut någon gång. Och när den gör det, vad händer då? Vem blir man då? Jag är samma person som för ett år sedan, fast jag tycker om mig själv bättre nu. Jag kan bara hoppas att jag inte glömmer.

Och det är sent. Min utsikt borstar tänderna och skall snart krypa ner i sängen. Och jag med. "Jag är så glad över att jag får känna din hud när jag somnar" och "jag älskar dig mer än jag någonsin älskat någon" är meningar som får mitt hjärta att slå hårdare än förut. Hur kommer det sig att jag kan sitta i ett hörn och le åt hur otroligt fantastiskt det är att du är min? Ibland vågar jag inte röra mig av rädsla för att vakna. Och ibland när jag precis har vaknar så ler jag åt att jag fortfarande är kvar. Här. Med dig. Min. 

Well I turn around to look at you,

you're nowhere to be found

I search the place for your lost face

guess I'll have another round

And i think that i just fell in love with you