Just nu dansar stjärnorna på himlen och luften är kvav av all blomdoft som försöker få lite utrymme innan de dör. Livet är tyst, och man hör inte längre alla röster som så ivrigt vill prata; berätta om allt som sker. Alla älskar att prata, så säger de alltid.
Det krävs hellre en god lyssnare än tjugofem bra talare.
För vad vore talarna utan sina lyssnare?
(Jag vet inte varför jag fastnade här.)

Idag var det kvavt, och jag och sandra blev trötta av värmen i stan. Vi hade jätteroligt, men mest bara för att vi var så... jag vet inte.
Vi tittade på myrorna som hade byggt en myrgång över de bruna vägstenarna på floda station. Den gick mellan busken och trädet.
Vi undrade varför.
Varför?
Det var nog en rätt så bra fråga egentligen tror jag. Sandra fick en stark lust att hoppa på myrgången och förstöra deras arbete.
Men jag förklarade att det vore samma sak som att hoppa på en buss. Vår buss.
Och det fick henne på andra tankar.

Om ungefär 78 timmar är jag inte i Sverige mer.
Jag befinner mig på väg ut i världen än en gång, och äventyr skall mötas och hinder besegras.
Vart man än går i världen så kommer det nya saker.
Det blir inte lättare för att miljön blir annorlunda.
Jag hoppas att jag kommer att slippa kärleksbekymmer, längtan, allergier och allt för dåliga tankar.
Och just nu, så tror jag faktiskt att det inte är någon risk att jag utsätter mig för det. Det är sol, värme, hav, skratt och lycka som väntar för mig.
Jag önskar er detsamma.