Säkert!- Dansa, fastän

Det är redan februari. Det är redan februari men sommaren är fortfarande alldeles för långt borta. Läste om att nässlorna vågar sig fram i Skåne. Här i Göteborg faller det ännu mer snö, låter vallgraven frysa igen och det blir bara kallare och kallare. Vi eldar så mycket det går, tänder värmeljus så kylan skall försvinna och spelar musiken ännu högre och tänker att om vi tar på oss de tunnare strumpbyxorna och struntar i vantarna kanske vintern förstår att slaget är förlorat. Att det liksom är dags att ge vika, vi bryr oss ändå inte vad ni säger för snart är det vår. Snart är det vår.

Jag bor i ett nytt trähus igen och jobbar så sakteligen med att hitta rätt väg. Spårvagnarna susar förbi en bit bort och bussen stannar precis utanför, och jag hör motorn kämpa sig fram om mornarna. Ibland lägger brevbäraren en tidning i mitt brevfack trots att jag inte prenumenar på någon och jag tycker lite synd om den som blev utan fast läser sida till sida och kurrar lite förnöjt. Fast sen var det det där med att hitta hem. Eller hitta nånstans, det spelar faktiskt inte så himla stor roll vart jag hamnar. Så länge jag hittar en plats där jag kan sätta ner skrivmaskinen, grammofonspelaren och de andra få tingen jag verkligen håller kära och veta att de kommer stå där ett tag. Det hade banne mig varit fint.

Det känns som att jag tröttnat lite på alla spel. På att inte veta vart jag har folk, på att inte kunna sätta fingret på det men känna i hela ryggraden att det är något. Något som kanske kommer komma, har varit eller mest bara finns. Trillar gator fram och analyserar allt till överkurs, önskar lite att man kunde montera av huvudet och lämna det längs andra lång för att slippa alla diskussioner man har med sig själv och andra. Som egentligen inte leder nån vart. I år tänker jag göra det. Strunta i att tänka så förbaskat mycket, och strunta i att bry mig om vad andra tycker och tänker. Varför skall man göra det för? Det leder ju ingenstans, och inte förändrar det något heller. Nej det slutar vi med. Bums.

Istället skall vi trippa fram och vara precis så bra som vi är. Kanske inte kunna allt om hockey men nog tusan vet vi vad Gefles hemmaarena heter. Kanske inte veta vem som skrev den där låten som visst spelades in 1991, men rabbla vart enda ord i "Ramlar", det kan vi göra i sömnen. Och visst kanske det är poppis med trenchcoat eller sotarmössa men sist jag kikade så passade mörkblå kappa och basker minst lika bra. I alla fall på mig. Så nog nu. Alla andra är fantastiska på sätt och vis, men det kanske är dags att inse att man inte är så hemskt dålig själv. Att man har kvalitéer som de inte har, och vise versa. Vi måste sluta försöka vara varandra, det är ju elakt. Nån annan är ju redan den personen.
Vem skall annars kunna vara den finfina varelse som råkar vara du?

Jag gömde mina drömmar precis
där din axel blir till hals
Jag ska dansa fastän hjärtat brister
ska dansa fastän hjärtat brister

det går sönder i takt med basen i marken
det går sönder i takt med värkande huvud