Håkan Hellström- Dom där jag kommer från

Jag sitter gömd bakom fönster och väggar medan snön yr utanför. Drar filten högt upp till öronen och sipprar te för att försöka värma mina frusna tår. Det är vinter nu, och kylan färgar återigen näsa och öron röda. Senast vintern kom spenderade jag timmar med att baka, pyssla och läsa om miljön. I år spenderar jag minst lika mycket tid med att sova och arbeta. Fast pysslandet får plats någonstans däremellan, för ränderna går aldrig ur. Aldrig helt.

Ibland måste man nog tappa bort sig själv för att hitta hem. För att hitta rätt. Det kanske tar tid, men å andra sidan har man egentligen all tid i världen. Jag hittar bitar av mig själv lite här och var, bitar som jag inte visste fanns. Och upptäcker saker jag glömt bort för länge sedan. När tider förändras så förändras också många åsikter, tankar och mål man tidigare haft. Man slår in på en annan stig. Den kanske inte är bättre eller sämre, men den är din. Och förr eller senare hamnar du alltid rätt.

Jag fick ett brev på posten idag, från en hand med darrig stil och svag kropp. Från någon som jag trodde hade glömt bort mig, och jag passat på att glömma i gengäld. Det är lätt att tappa människor på vägen, att inte riktigt hinna med att ha eller ge tid. Skillnaden mellan människor som passerar och människor som fastnar, det är att den sistnämnda gruppen återkommer. Oavsett. Man kanske går om varandra på olika stigar eller rusar förbi varandra i jakt på något nytt. Men förr eller senare så möts man ändå, och jag hoppas att så är fallet. Att vi möts någongång. Kanske på en spårvagn någonstans.

För det är så lätt att glömma bort allt fint, allt vackert och allt betydelsefullt när hjärtat rasar och livet faller isär. Det är känslor som faller och tar över och allting känns alldeles för jobbigt för att man skall orka med. Men så länge man hittar sig själv i röran och inte glömmer bort att hålla fast vid det som var på riktigt, så är det okej. Vi kanske inte håller i varandras händer, men vi står bakom varandra ändå.

När vinden blåser alldeles nära marken rör sig pudersnön sökande över asfalten. Det ser ut som en irrande själ, som letar efter något att hålla i. Ibland kan jag känna mig precis likadan. Att jag letar. När det jag letar efter inte står att finna någon annanstans än i mig själv. Men på vägen har jag hittat många fina saker och fina människor, som jag kanske inte håller i men som jag verkligen håller av. Det är förunderligt hur konstiga situationer som kan föra människor samman, vänner, bekanta och främlingar, och som kan leda till något större. Kärleken må vara stor.

Men för mig så är ni störst av allt.

Filosofiskt missnöjd, ekonomiskt bortskämd

Det finns en första plats som inte går att nå

För ingen tror att dom är nåt där jag kommer ifrån

Alla försöker bli av med leran från Göta älven

som satt sig på själen och på självförtroendet i varje tjomme

Jag tror jag älskar dom där jag kommer ifrån

Jag tror jag älskar dom där jag kommer ifrån

JJ- Let go

När november har tagit steget in i almanackan och livet finns det knappt ett enda löv kvar ute på träden. Det röda som blev oranget blev gult och försvann. Kvar står kala, ensam grenar och skriker efter våren. Jag vandrar hösten hemåt och hamnar i Tollered mer ofta än sällan. Göteborg känns lite för kvavt, lite för blåsigt och lite för kallt just nu. Trots gummistövlar, dunjacka och andra nödvändiga attribut för västanvinden trivs vi inte särskilt bra ihop. Det är en årstidsbestämd romans, där jag älskar så mycket att det gör ont men ibland får för mycket kyla tillbaka för att jag skall orka med. Så jag flyr ett ögonblick.

En sån rastlös rotlöshet som jag burit runt på de senaste tre åren har jag aldrig tidigare upplevt. Det har varit kastvindar som fört mig fram och tillbaka i samma riktning, upp och ner och runt omkring. Jag har burit med mig mitt hjärta och mina pinaler till platser som aldrig varit mina, från platser jag aldrig kallat hem. Det gör ont att inte veta vart man hör hemma. Att ständigt känna ett pickande i hjärtat som påminner om den begränsade tiden man har. Som skapar oron som ligger runt dig som ejderdun och nålar på samma gång. Och nu sitter jag i ett hus som inte är mitt, bakom väggar som aldrig varit mina. Det är inte långt kvar nu, innan de sista rötterna försvinner.

En gång skrev en flicka inte helt olik mig: du är vinden och mitt liv har mojnat. Så kom, blås mig hel. Som jag önskade storm. Något som tog mig långt bort, på äventyr, vart som helst. Det var längesedan, flickan har blivt äldre, håret har blivit längre och vindarna som har farit runt i mitt liv har inte visat någon nåd. Nu vill jag mest ha lugn igen. Tid att samla ihop mig själv, mina tankar och mitt liv. Tid att få reda på vad jag vill, och jaga efter det. På mina villkor. Jag går runt som i ett eko genom alla rum och finner inte ro någonstans. Jag hoppas mest på att det skall finna mig.

Men det är okej. Jag kan vänta. Världen är stor och jag har knappast drömmar, hopp och planer för att fylla ens hälften av den. Om inte allt för länge stundar julen och de kala träden och blåsiga vindarna ersätts med en mjukare, ljusare idyll. Tills dess kan jag hålla ut med té, varma kramar och mjuka halsdukar. Och vi kan ju vandra tillsammans igenom stormen om inget annat hjälper.

Och vem vet. Ibland kommer det en chans. En person. Ett tillfälle. När allting kan ske, och allting kan hända. En möjlighet för bra för att få gå obemärkt förbi.

Ta den.

Ta chansen.

Jag lovar att hålla dig i handen hela vägen dit.

All I've left is my soul

Fall left me with this winter so cold

Take me away

Like an overdose on heroin

Baby, we were born to fun

Or maybe to sleep in the sun

A place where new waves come in

A place you'll be here

The Bird and the Bee- I'm into something good

Bakom stängda dörrar och stängda fönster når ljuset knappt in. Det är en måndag, en alldeles vanlig måndag, men ingenting kommer någonsin bli som förut efter idag. Kanske faller hela himlen ner, kanske regnar det körsbär eller hallon och färgar hela världen rosenröd eller också hittar jag en ny vän. Just nu flyr jag undan alla möjligheter och lyssnar istället på musik som är len som honung för öronen och dricker hetthett té. Snart, snart skall verkligheten krypa in på skinnet och avgöra vad dagen bjuder på. Men inte än.

Det händer så mycket saker, det sker så mycket händelser. Just nu läggs plan på plan och händelse på händelse och ibland förlorar jag mig själv bland alla fantastiska människor och fantastiska upplevelser. Det är svårt att hålla allt isär, speciellt när jobb vävs in i fritid och studier vävs in i kvalitétstid. Men det är en väldigt fin tid, och det känns som om det kommer att bli en väldigt fin höst- på gott och ont. Jag hoppas (och tror) såklart på att majoriteten kommer vara god.

Med halsdukar, knästrumpor och tumvantar kommer hösten nog bli alldeles magisk. Bondens marknad, biobesök, bruncher, spelkvällar, filmtittande, tédrickande, maskerader och långluncher kan ju inte gå fel. Och om det gör det får vi väl leda det rätt igen, helt enkelt. Tidigare har jag flytt hösten, men i år kröp den på mig alldeles för snabbt. När det biter i kinderna och tårna kröker sig av kylan som nästlat sig in genom strumpbyxor och strumpor och skor, då vet man att sommaren har flytt. Jag längtar både till vintern och snön och kylan samtidigt som jag febrilt försöker hålla tag i varje plusgrad som finns kvar. Men det är bara att bita ihop i kylan, för snart kommer sommaren igen.

Måndagsmiddagarna flyter på och är en av veckans finfina händelser. Det är fint när man inser hur många underbara människor man har runt omkring sig, och hur fascinerande det är att många av dem kanske inte fanns i ens liv för ett halvår sedan, eller kanske bara en månad sen. Alla händelser leder till nya vägar i livet, och även om det var en tuff period från december till maj så har allt tagit mig hit. Hit till alla fantastiska minnen och människor och vänner och kyssar. Det finns saker jag borde ångra, men i slutändan är det ju så: Jag ångrar ingenting.

För allting tog mig hit, hit till er och till oss och till alla minnen. Utan er, alla ni som finns i mitt liv och gör hösten lite färggladare och dagarna lite kortare och mer fyllda av liv. Vart vore jag då? Vem vore jag då?

Kärlek till er alla.

He walked me home and held my hand

I knew it couldn't just a one night stand

And he asked to see me next week

And I told him I could

Something tells me I'm into something good

Something tells me I'm into something good

Taken By Trees- Lost and Found

Det är en onsdagskväll, och himlen har öppnat sig för fjärde gången denna veckan. Katter skriker lite argt på varandra utanför mitt vidöppna fönster, och klickande från ben som vandrar på alldeles för höga skor ekar genom nejden. Min lägenhet artar sig mer och mer för varje dag, samtidigt som jag blir alldeles för duktig på att stöka ner. En gammal brudkista från farmor tjänstgör som soffbord, och mina vinylskivor får nytt sällskap nån gång i veckan. Vi trivs rätt bra här, jag och mina spöken. Det är lite litet fast samtidigt något för stort, och den flagnande tapeten gör det hela än mer gemytligt och charmigt. Lite fler klockor, vinyler och stolar- sen är vi hemma.

En tradition har sparkats igång, fylld med god mat, trevligt sällskap och fina samtal. Det känns fint att ha en anledning att planera in varje måndag, och veta att trots att det kommer svåra dagar och hårda tider så har man saker att se framemot. Jag försöker göra mitt bästa för att trösta små vänner som har förlorat alldeles för viktiga saker, och jag hoppas det lyckas. En festival mitt i slottskogen där jag sprang mig andlös genom ett fullpackat slottskogen, med glädjen i halsen och håret i en virvel bakom mig funkade finfint för mig. Det var en väldigt fin saga den helgen, och jag tackar alla som var en del av den.

När jag var liten var jag alldeles fascinerad över de där vuxna. Hur visste de allt, hur var de så starka, hade de känslor, vad levde de på, hur kan man gå runt i flera timmar och säga konstiga ord på telefon utan att det spritter i benen? Jag undrar fortfarande, men nu vet jag lite mer. Och det finns ju ingen hemlighet. Man vaknar inte upp en dag och har svaret på allt. Det finns fortfarande alldeles för många tankar kring hur allt fungerar, vem som bestämmer att fjärilar ska se ut som de gör och vem som kom på musiken. Helt plötsligt är de där vuxna inte något man grubblar över. Helt plötsligt är jag en av dem.

Men jag hoppas att jag skall spela rollen så mycket bättre, så mycket mer genuint och trovärdigt. Kanske inte helt perfekt, och kanske kan jag inte spela så vuxen som jag skulle vilja. För jag har ju faktiskt ingen aning om hur man säger konstiga ord på telefon utan att det spritter i benen.

I took myself out walking

By the evening I was running

Look at the time it's almost daybreak

Oh I don't want to settle down

I don't want to leave this town

I'm feeling lost and found

Am I wild, wild, wild, wild, wild?

Am I wild, wild, wild, wild, wild?

Are we wild, wild, wild, wild wild?

Mumford & Sons- The Cave

Det har passerat månader sedan mina fingrar senast fick försöka sätta ord på mina tankar. Fantastiska saker har hänt, förvirrande förändringar har skett. Det har fört med sig både mycket trevliga saker, och andra hemskt jobbiga. Men det är så det är med förändringar. Med varje uppvaknande du gör kommer något under dagen att föra ditt liv i en riktning, en riktning som du kanske inte hade för avsikt att gå i tidigare. Själv har jag vandrat från Kortedala till Hisingen för att nu slå rot i Majorna. För ett tag. En rastlös själ har sällan planer som sträcker sig längre än till imorgon, och inte jag heller. Eller iallafall längre än till juli.

Hjärtat är ömt, lite trasigt men främst alldeles för trött. Det har hänt så mycket de senaste två åren att jag knappt kan räkna upp alla saker, alla förändringar. Mycket har varit fint, solen har definitivt lyst många dagar och musiken & vännerna har varit fantastiska. Samtidigt har så många tårar fällts av fel anledningar att det är ett under att mina ögon fortfarande skiner. Sällan har ett hjärta tömts på så mycket så många gånger, och sällan har någon fått så många tårar fällda för sin skull. Men det är slut med det nu. Alla människor man passerar och möter spelar någon roll i ens liv. Vissa följer med en bit på vägen för att sen fortsätta mot andra destinationer. Kanske ses man igen, kanske inte. Andra finns alltid där, oavsett om man är nära eller långt bort. Och jag är så fantastiskt glad över att jag vet vilka ni är. Kärlek i mängder, alltid.

Snart har jasminen blommat över i trädgården och körsbärsblommorna fallit till marken. Vi har hållit oss ifrån varandra de senaste åren, jag och sommaren. Tiden har mest gått åt till jobb och flytt. I år är inget undantag, men snart kommer jag fly den ostabila svenska sommaren och återigen snirkla mig upp på vägen mot morfars hus. Äta egenodlad sallad under vindruvstaket och snorkla i vatten blåare än himlen. Att säga att jag har längtat är en underdrift. Det är tre somrar sedan mina fötter senast mötte Kroatiens fina stenstränder, och de skriker nästan efter varandra nu. Snart är vi där.

Vi kanske ses igen. Kanske inte. Vem vet när fingrarna åter får chansen att låta orden och bokstäverna flöda. Det finns stunder när allt stämmer och det finns stunder när ingenting kunde vara mer fel. Men på något vis letar jag mig ändå tillbaka hit ändå. Som en liten krönikablogg över mitt liv. Det kanske inte är stort, det kanske inte är helt fantastiskt alltid, men det är mitt. Och allt jag har skrivit har jag kärt, och allt jag har skrivit står jag för. Så läs här under. Och skynda att älska. Glöm aldrig bort det, vem du nu är. Livet är tillräckligt kort ändå. Jag promenerar i fuktigt gräs och tänker att livet är ändå förbaskat fint ändå. Förbaskat fint.

And I'll find strength in pain
And I will change my ways
I'll know my name as it's called again

Cause I have other things to fill my time
You take what is yours and I'll take mine
Now let me at the truth
Which will refresh my broken mind

Johnny Flynn- Tickle me pink

Det är måndag, men söndag på samma gång. Månader har gått sen sist, händelser som ibland varit allt för stora har passerat och kommit igen. Jag har bott i Tollered i två veckor, gråtit alldeles för många tårar för att det skall vara fysiskt möjligt och gått isär gång på gång. Efter hundratals koppar med té och alldeles för blöta kuddar kom det en taxi klockan 19.30 till Snipåsvägen på julaftonskväll. 900 kronor senare befann jag mig åter i Göteborg, och fem timmar senare åter med min, i vår lägenhet. Men jag antar att det är stormarna, och det faktum att man kan rida ut dem och försöka och försöka och försöka trots att inget ljus syns, som bara bevisar vad vi redan känner till. Att det är såhär det skall vara.

Nu har det gått mer än tre månader sedan dess, och om man inte räknar med några små luftgropar, så flyger vi bland molnen. Om det inte är såhär man skall ha det när man är kär, då vet jag inte vad. Och ni som inte har det, hur överlever ni? Få lite luft under vingarna vettja. Det är det de är tillför. Och om vi inte kan flyga som fåglarna, så kan vi i alla fall flyga såhär.

Det finns saker jag ångrar, saker jag sagt och saker som jag har gjort. Men det finns minst lika många saker som jag ångrar att jag inte sagt eller gjort. Att jag inte tagit det där steget för att ge den där pussen, eller vikt bort med blicken när jag egentligen borde hålla fast. Slagit mig fri när helt fel händer hållit mig fast. Men oavsett vad, kan jag inte ändra någonting utav det. Det enda jag kan göra är att bestämma hur framtiden kommer att se ut, och försöka göra rätt då. Nu.

Och alla ni som inte flyger (än). Er vill jag ge alla råd jag kan komma på (just nu). Jag vill egentligen ge er hundratusentals sånger som både kysst mig i pannan och smällt mig på käften. Saker som gör att jag både går isär och stärks på samma gång. Alla de där låtarna som följt mig hem om natten. Musik jag lyssnat på i ett minusgradigt festivaltält som aldrig fick följa med mig hem. Men idag blir det bara ord. Jag gissar på att ni har musiken själva.

Pussas så mycket ni kan. Minst hundra gånger om dagen. Kramas dubbelt så mycket. Somna aldrig arga. Be alltid om ursäkt om du gjort något fel, hellre en gång för mycket än en gång för lite. Laga mat tillsammans ofta, och ät måltider tillsammans så ofta det går. Ha långa frukostar på helgen (eller när helst ni är lediga) Glöm inte bort vem du är, och försök att inte glömma bort dina vänner heller. Du behöver dem lika mycket trots att du inte är själv längre. Det hjälper förstås om ni har lite lika intressen, men försök att hitta på saker ihop. Och gå på hans/hennes matcher, eller vad han/hon nu sysslar med på fritiden. Det kostar så lite och ger så mycket. Var intresserad. Om du är arg, har sagt något dumt eller har blivit sårad: minns att ni älskar varandra. Glöm inte bort att det är ni. Att alla drömmar som finns runt er har ni spunnit tillsammans. Störst av allt är kärleken (och skulle man råka förlora den, så kommer den alltid tillbaka. I en eller annan form).

I’m rosy as a flushed red apple skin
Except I’ve never been as sweet
I’ve rolled around the orchard
and found myself too awkward
and tickle me green I’m too naive

Pray for the people inside your head
for they won’t be there when you’re dead
muffled out and pushed back down
pushed back through the leafy ground