The Lucksmits- T-shirt weather

Hösten försvann för länge sedan, den lämnade oss åt isen och vintervindarna någon gång i november. Vi halkade runt över isbanorna och slant fram kring gathörnen. Trots att stan tändes upp blev dagarna mörkare och vi skar klyftor ur natten för att låta månen lysa igenom. December kom med adventsljus och luciakronor, men allra mest med Dig.

Idag är det inte december. Inte januari. Inte ens februari. Istället är det de första groende dagarna utav mars, och månen är snart hel. Du lämnade mig för två månader sedan, både på en busstation och sen vid rälsen. Med propellermanschettknappar och nystruken skjorta tog du flyget 900 mil bort igen. Och jag åkte buss 20 mil hem till ekon, och dystra morgnar. Men om en månad ses vi igen.

2011 tog mycket ifrån mig, men gav mig desto mer. En av mina närmsta vänner försvann ur mitt liv, hon finns i min facebookfeed men det är också allt. Drömmen om att hitta en egen lägenhet har fått vänta, men tills dess bor jag här på kullen bland fågelburar och maskroslampor. Det är lite trasigt man får räkna med. Men trots (tillfälliga?) förluster och besvikelser så vann jag ändå storvinst. Jag har fått mig många fina vänner och det där trasiga hjärtat som slog bräckliga slag i mitt bröst under 2010 har äntligen blivit helt.

In i 2012 och våren, sommaren, hösten och vinterns äventyr tar jag med mig er. Hårt hållna i händer och tätt emot mitt bröst, jag gömmer er där hjärtat är som djupast. Du som håller mitt hjärta, och alla ni som håller min hand. Ni som alltid finns där, ni som tröstar, som skrattar, som älskar, som drömmer, som möter mig i mörker lika väl som när solen lyser som starkast. Och vi kanske ramlar gatorna fram ibland, skrapar knän eller missar ett steg men vi gör det i alla fall tillsammans.

Ta min hand så välkomnar vi våren.

Den är nästan här.

And if I'm babbling, please forgive me
But it's the first hint of sunshine
For a week or so, I'd say

And I say Hey, it's a beautiful day
And I', starting to feel a lot better
So wake up, wake up

It's T-shirt weather

Dom vet ingenting om oss- Moneybrother

Oktober kom som en slängkyss och slog sig fast mot kinden, blöt och kall. Hösten sprang liksom om datumen och bestämde att nu var det dags, nu var det nog. Ute på stan drar man upp kragar, virar halsdukar och huttrar fram genom löven. Alldeles nyss var det september och gatorna var svarta istället för orangea och kinderna var rosa istället för röda. Och händerna var betydligt varmare och inte lika ensamma som nu.

En småkylig septembernatt trillade jag in på en välbekant ställe och mötte ett helt nytt ansikte. Lite småblyga blickar och rodnande kinder, mörkblåa ögon och mjuka händer. Ett halvnervöst hej som blev till meningar som blev till timslånga samtal. En senare efterfest i en tom lägenhet, blev till en tidig morgon i en inte lika tom lägenhet. Och jag vet inte riktigt hur det gick till, eller vad jag har gjort rätt. Men resten av september spenderade jag i telefon, på sms, eller tillsammans med den där pojken.

De säger att kärlek kommer när man minst anar det. Att det är när man inte letar, på ett sätt man inte förväntar sig, genom händelser man inte planerat som det slår till. Pangboomkrasch så slår det ner, vare sig man vill det eller ej. Att det sen råkar bli i en pojke som bodde i Helsingborg men senare skulle flytta ungefär 900 mil bort till Tokyo står inte i manualen. Men det finns heller ingen gräns på hur långt kärlek kan nå.

En måndagskväll när tiden gått alldeles för snabbt stod jag på en perrong i Helsingborg och grät så att hjärtat värkte. Gömde näsan så långt in i den där gropen vid nacken som det bara gick, kysste adjö till de vackraste läpparna jag sett och kramades så hårt att det nästan går att känna än. Det gjorde så ont att jag knappt orkade gå på tåget, eller gå av det när jag väl var framme på slutstationen. Och det är fortfarande tungt att tänka på det, och på att vi inte kommer att ses på mer än sjuttio dagar.

Men allt har sin tid, och även om man träffas vid fel tidpunkt så skall man vara glad över att man träffat rätt överhuvudtaget. Och det är när han ligger där i sängen klockan halv fyra och berättar om er saga, när han säger "Kom, sätt dig här" och pekar på platsen bredvid honom när ni egentligen inte har tid, när han gråter redan innan du åkt, när han kysser dig offentligt fast han egentligen inte är sån och när han berättar att det enda han är rädd för är att du skall lämna honom, inte tvärtom. Det är då du vet.

Att även om det skiljer 900 mil, även om det dröjer mer än 70 dagar, även om ni inte kände varandra för precis en månad sen, så spelar det ingen roll. För du kommer ändå stå där på Kastrup på julafton klockan 16.30 med hjärtat i handen och vänta på den vackraste som finns.
Det finns ju inget annat.

Det finns ju ingen annan.
Det finns ju bara ni.
-Vi.

Dina läppar skickar kyss ifrån Helsingborg
jag fick en bild på telefon

Är det din önskan så är det min lag
Du vet jag släpper allt och flyger ner idag

Det finns dom som lovar
att det svalnar snart
Låt dom prata på
det är underbart

Och hur skulle dom förstå
Dom vet ingenting om oss

Downtown train- Tom Waits

Jag sitter på ett tåg jag aldrig åkt på väg till en plats jag aldrig varit. Det hade kunnat vara en slingrande räls på väg till orientens kryddblandning och myskdoftande marknader. Det hade kunnat vara ett klickande tåg på väg mot norr där bergen talar högre än någon annanstans. Det hade kunnat vara ett bekant och gemytligt tåg raka vägen hem till dig. Men det är varken eller.

Sommarens sista suck ekar över nejden när gräset börjat gulna och träden så sakteligen färgas av höst. Vi har regnat bort ibland, vi har bränts lite och vi har fått minst lika många skavsår som förra året. Vi har hetsdansat på en festival, druckit vin i en park, sprungit gatlopp ner för andra långgatan och ätit den där äckliga falafeln klockan 03 för att det var en sån himla bra idé just då. Det finns händer jag har hållit i som jag aldrig kommer släppa, det finns andra jag kanske borde ha hållit hårdare i. Men man vet aldrig vad man förlorar förrän det är försent.

En natt satt jag och nån med varma händer och pratade om allt och ingenting samtidigt som morgonen kröp fram över Poseidon. En annan natt låg jag i en säng och räknade klockan tills jag kunde åka hem och gömma mig i tre år eller så. En tredje gång sprang jag genom en skog vid femsnåret och ville aldrig nånsin att hösten skulle komma och stjäla sommaren. Det har varit mycket fint, mycket nytt och mycket äventyr. Jag har varit hemlös, fast aldrig riktigt hemlös. Jag har varit ledsen, fast aldrig riktigt ledsen. Jag har varit lycklig, fast aldrig riktigt lycklig utan er.

Vi är alltid på väg någonstans, till och med när världen tycks stå stilla och man inte kommer ur sängen på hela dagen. Vi har våra egna spår, med lite uppehåll, pauser och elproblem. Det kan vara saker i vägen, ett tåg framför, lite vagnproblem eller slitna bromsar. Men det där spåret, det tar oss framåt ändå. Det kanske inte går dit vi först hade tänkt, men det går dit det alltid varit på väg.

Och kanske, kanske leder det ändå hem till dig. Om inte nu, så längre fram.
Jag kanske bara måste växla spår på vägen dit.

Will I see you tonight

on a downtown train

Where every night
where every night is just the same
you leave me lonely
Will I see you to night

on a downtown train
all of my dreams just fall like rain
All upon a downtown train

We are scientists- After hours

Jag ramlar hem över gator och torg, snubblar fram över samma kullerstenar som mina fötter har gått över hela mitt liv. Tar bussen åt nått håll, jag minns inte längre vart. Hittills har jag åkt både till öst, väst, norr och hisingen. Jag har satt mina fotsteg överallt, och verkar aldrig nånsin nå fram. Bär med mig mina kartonger till varje nytt ställe, och lyckas aldrig plocka upp alla innan det är dags att dra vidare. Nu har jag knappt fyra veckor kvar här. Sen vet jag inte vart jag kommer hamna, vilken buss jag kommer ta eller vilka kartonger som kommer stå ouppackade.

Vi försökte verkligen. Jag vet att vi gjorde det. Men allt gick itu, och det är snart ett år sedan den där dagen när du stod i hallen och slog sönder allt med hammare. Fast det är en lögn, vi hade ju redan slagit sönder det tillsammans, flera gånger om. Och som jag har gråtit. Jag har gråtit så mycket att jag inte ens vet vad det är jag gråter över. Det var längesedan nu, längesedan jag faktiskt grät över oss. Nu gråter jag mest över en förlorad dröm, över smärtan, över att jag fortfarande har ett kliande ärr som inte kan låta mig slå en signal. Fråga hur det är. Berätta vad jag gör, fråga vad du gör, berätta att jag är glad för din skull.

Det där ärret. Jag har så många ärr, över hela mig. Mest utanpå men jag känner att det är så mycket mer som inte syns. Det har varit flera händer jag hållit i sen den där dagen i Maj, men jag har inte låtit någon komma tillräckligt nära. Istället är jag hon den där som alla känner, men nästan ingen känner. Hon som ordnar kalas, flirtar med alla, är glad, rätt smart och hetsdansar till Håkan. Men jag är också hon som skriver flera handskrivna brev i månaden, som samlar på gamla fotografier, vinylskivor och nästan enbart köper ekologiska saker. Som försvarar mina vänner tills sista droppen, som har telefonen på dygnet runt (utifall), som gör blandband, fotograferar och skriver dikter. Som valstugearbetat, volontärat, som alltid kommer ihåg födelsedagar och som aldrig någonsin slutar vara din vän. Om jag blir din, är jag där för alltid.

Och jag vet att det finns flera som jag inte pratat med på alldeles för länge. Att du är en utav dem. Att det är hemskt hur man kan slänga bort sin allra bästa vän. Hur vi slängde bort varandra. Och hur fruktansvärt ont allting har gjort. Smärtan är nästan det enda som funnits kvar. Men det här är det sista jag kommer skriva om dig. Den här boken som varit öppen och fladdrat fram och tillbaka, den stängs nu. Det här blir det sista kapitlet som skrivs. Jag hoppas att vi hittar tillbaka till varandra, som riktigt fina vänner. För jag har inte riktigt känt mig hel sen vi stängde dörren den där dagen i Juni och aldrig mer sågs. Och jag tror att du känner likadant, någonstans.

Det är snart sommar, och jag har redan rusat barfota fram i gräset genom Slottskogen. Vi har gått utan tröja genom stan och stått klockan 05 och funderat på om man inte vågar bada ändå. Det kanske inte är dags än, sommaren kanske inte riktigt har nått hit. Hur det kommer bli står fortfarande oskrivet; jag har ingenstans att bo (än) och inget jobb (än). Men jag har så många fina vänner, fina konserter, nya bekanta och stora drömmar. Och jag har så mycket hopp.
Det här är ett sedan länge skrivet avslut.
Och en knappt påbörjad fortsättning.

We're finally drunk enough that we're finally soaking up
The hours that everyone else throws away
And if we have to go now, I guess there's always hope
Tomorrow night will be more of the same

This night is winding down now but time means nothing
As always at this hour time means nothing
One final, final round 'cause time means nothing

Säkert!- Dansa, fastän

Det är redan februari. Det är redan februari men sommaren är fortfarande alldeles för långt borta. Läste om att nässlorna vågar sig fram i Skåne. Här i Göteborg faller det ännu mer snö, låter vallgraven frysa igen och det blir bara kallare och kallare. Vi eldar så mycket det går, tänder värmeljus så kylan skall försvinna och spelar musiken ännu högre och tänker att om vi tar på oss de tunnare strumpbyxorna och struntar i vantarna kanske vintern förstår att slaget är förlorat. Att det liksom är dags att ge vika, vi bryr oss ändå inte vad ni säger för snart är det vår. Snart är det vår.

Jag bor i ett nytt trähus igen och jobbar så sakteligen med att hitta rätt väg. Spårvagnarna susar förbi en bit bort och bussen stannar precis utanför, och jag hör motorn kämpa sig fram om mornarna. Ibland lägger brevbäraren en tidning i mitt brevfack trots att jag inte prenumenar på någon och jag tycker lite synd om den som blev utan fast läser sida till sida och kurrar lite förnöjt. Fast sen var det det där med att hitta hem. Eller hitta nånstans, det spelar faktiskt inte så himla stor roll vart jag hamnar. Så länge jag hittar en plats där jag kan sätta ner skrivmaskinen, grammofonspelaren och de andra få tingen jag verkligen håller kära och veta att de kommer stå där ett tag. Det hade banne mig varit fint.

Det känns som att jag tröttnat lite på alla spel. På att inte veta vart jag har folk, på att inte kunna sätta fingret på det men känna i hela ryggraden att det är något. Något som kanske kommer komma, har varit eller mest bara finns. Trillar gator fram och analyserar allt till överkurs, önskar lite att man kunde montera av huvudet och lämna det längs andra lång för att slippa alla diskussioner man har med sig själv och andra. Som egentligen inte leder nån vart. I år tänker jag göra det. Strunta i att tänka så förbaskat mycket, och strunta i att bry mig om vad andra tycker och tänker. Varför skall man göra det för? Det leder ju ingenstans, och inte förändrar det något heller. Nej det slutar vi med. Bums.

Istället skall vi trippa fram och vara precis så bra som vi är. Kanske inte kunna allt om hockey men nog tusan vet vi vad Gefles hemmaarena heter. Kanske inte veta vem som skrev den där låten som visst spelades in 1991, men rabbla vart enda ord i "Ramlar", det kan vi göra i sömnen. Och visst kanske det är poppis med trenchcoat eller sotarmössa men sist jag kikade så passade mörkblå kappa och basker minst lika bra. I alla fall på mig. Så nog nu. Alla andra är fantastiska på sätt och vis, men det kanske är dags att inse att man inte är så hemskt dålig själv. Att man har kvalitéer som de inte har, och vise versa. Vi måste sluta försöka vara varandra, det är ju elakt. Nån annan är ju redan den personen.
Vem skall annars kunna vara den finfina varelse som råkar vara du?

Jag gömde mina drömmar precis
där din axel blir till hals
Jag ska dansa fastän hjärtat brister
ska dansa fastän hjärtat brister

det går sönder i takt med basen i marken
det går sönder i takt med värkande huvud

Familjen- Det snurrar i min skallen

Nytt år och nya tider. Ingenting som varit kommer någonsin komma igen, och ingenting som kommer har tidigare hänt. Det är ett väldigt fullklottrat blad jag lämnar bakom mig och ett ännu tomt, men oerhört drömfyllt, som jag har framför mig. 2o1o, vilken saga det har varit. Vilken blandning utav tragik, kärlek, drömmar, tårar, panikattacker, soliga stränder, skratt, dansdansdans och tusen andra sinnesstämningar och attribut. Trots allt som har hänt, och trots allt som inte fick hända (som likt förbannat hände) ångrar jag ingenting. Det finns människor jag inte borde ha litat på, andra jag borde litat mer på, ett par stycken som jag höll i för hårt men borde ha släppt för länge sen och ett flertal som jag aldrig klarat mig utan. Men det spelar ingen roll nu. För allt det där har redan hänt.

Göteborg. Göteborg, du alldeles fantastiska stad. Ibland förstår man. Förstår varför man är här, varför man älskar alla vindar och allt regn och all lera så oerhört mycket. Varför man envisas med att försöka sig ut över isgatorna på alldeles för höga skor bara för att komma till det där lilla stället på den alldeles för långa gatan för att dricka den lilla ölen. Varför Stockholm har varit fint men aldrig varit mitt, varför Kiruna var vackert men inget permanent och varför Kroatien är en saga men inte skriven av mig. För att Göteborg är så himla mycket mer. Det är ni och det är jag och det är vi och alla bekanta gator och bekanta platser där allting har hänt och där man var men inte kommer ihåg något och dit man gick men inte vill komma ihåg något och alla danser som dansats och skratt som skrattats och pussar och kramar och kärlek, kärlek, kärlek.

Och jag kanske inte riktigt har kommit på det än. Vad jag gör här, vad det är mitt hjärta slår så bultande hårt för och vad det är för någon sång jag inte kan sluta nynna på. Men jag vet att Göteborg fångar mig varje gång. När spårvagnen gnisslar i kurvorna som omger stan och när man kikar ut genom det frostbeklädda fönstret och ser han som kysser henne som står på tå för att nå upp och kunna träffa rätt och inte få en puss på pannan som vanligt samtidigt som man lyssnar på den vackraste musiken i världen och vågar le åt han som sitter och har lite för långt och lite för lockigt hår på sätet mittemot. Då. Då finns allt där och jag finns där och ni finns där och det behövs liksom ingenting mer. Ingenting alls.

2o11, säg mig vad du bär på. Jag har 81 punkter på en lista som jag vill genomföra, och kanske tre gånger så många som inte står någonstans men som är minst lika viktiga. Om inte viktigare. Du måste lova mig att vara snäll. Att vara varsammare om mitt hjärta för jag orkar inte med alla delar som sprids med vinden, snart har jag ju ingenting kvar. Du måste lämna lite kvar till mig, bara en liten bit. Så jag har något att ge när den tiden kommer, den när tiden någon faktiskt vill ha spillrorna som finns kvar. Och när jag faktiskt vågar ge dem.

Snälla lova att midsommar kommer att bli bättre, att Maj består av mer skratt än gråt denna gången och att min födelsedag blir den bästa nånsin. Jag vill gå på festival i röda stövlar och inte ha en klump i halsen till hösten för att jag inte hittat hem, och jag vill dansa in våren och ha picknickar över hela stan och dricka hallonsoda och bubbel tills det sprutar ut ur näsan. Och kan vi inte bestämma att denna julafton, denna julafton så kör vi allt eller inget. Vi bestämmer att det inte blir några tårar denna gången, och att det blir dans runt granen och en riktig Madickenjul, och blir det inte det så är det inte jul alls. Bara varmt och sandigt och solbränt. Okej?

Om jag hittar hem 2o11 vill jag hitta någonstans dit jag kan stanna ett tag. Så omkringflackande kan sluta lite, och jag kan våga spika upp den där tavlan som aldrig hittat rätt vägg och så mina höfter vet att de inte behöver anpassa sig till en ny, alldeles för hård säng som misshandlar dem varje natt. Värmeljusen kan behöva tid på sig för att äntligen brinna upp och sommarfötterna kan få lära sig vilken väg man går snabbast alldeles barfota för att kunna köpa isglass när det behövs. Och så att alla pussar vet när de skall ta slut och hjärtat vet när det skall börja slå. Igen och igen och igen.

Vi bestämmer det va?
Vi bestämmer allt det här.
Och så himla mycket mer.

Dom pratar om något underbart
jag är där jag kan berätta
Stort, större än jag någonsin trott
det snurrar i min skalle

Jag gjorde upp en eld för dig och nu brinner hela skogen
Nu vet jag vad du kommer o säg och det känns som första gången

Håkan Hellström- Dom där jag kommer från

Jag sitter gömd bakom fönster och väggar medan snön yr utanför. Drar filten högt upp till öronen och sipprar te för att försöka värma mina frusna tår. Det är vinter nu, och kylan färgar återigen näsa och öron röda. Senast vintern kom spenderade jag timmar med att baka, pyssla och läsa om miljön. I år spenderar jag minst lika mycket tid med att sova och arbeta. Fast pysslandet får plats någonstans däremellan, för ränderna går aldrig ur. Aldrig helt.

Ibland måste man nog tappa bort sig själv för att hitta hem. För att hitta rätt. Det kanske tar tid, men å andra sidan har man egentligen all tid i världen. Jag hittar bitar av mig själv lite här och var, bitar som jag inte visste fanns. Och upptäcker saker jag glömt bort för länge sedan. När tider förändras så förändras också många åsikter, tankar och mål man tidigare haft. Man slår in på en annan stig. Den kanske inte är bättre eller sämre, men den är din. Och förr eller senare hamnar du alltid rätt.

Jag fick ett brev på posten idag, från en hand med darrig stil och svag kropp. Från någon som jag trodde hade glömt bort mig, och jag passat på att glömma i gengäld. Det är lätt att tappa människor på vägen, att inte riktigt hinna med att ha eller ge tid. Skillnaden mellan människor som passerar och människor som fastnar, det är att den sistnämnda gruppen återkommer. Oavsett. Man kanske går om varandra på olika stigar eller rusar förbi varandra i jakt på något nytt. Men förr eller senare så möts man ändå, och jag hoppas att så är fallet. Att vi möts någongång. Kanske på en spårvagn någonstans.

För det är så lätt att glömma bort allt fint, allt vackert och allt betydelsefullt när hjärtat rasar och livet faller isär. Det är känslor som faller och tar över och allting känns alldeles för jobbigt för att man skall orka med. Men så länge man hittar sig själv i röran och inte glömmer bort att hålla fast vid det som var på riktigt, så är det okej. Vi kanske inte håller i varandras händer, men vi står bakom varandra ändå.

När vinden blåser alldeles nära marken rör sig pudersnön sökande över asfalten. Det ser ut som en irrande själ, som letar efter något att hålla i. Ibland kan jag känna mig precis likadan. Att jag letar. När det jag letar efter inte står att finna någon annanstans än i mig själv. Men på vägen har jag hittat många fina saker och fina människor, som jag kanske inte håller i men som jag verkligen håller av. Det är förunderligt hur konstiga situationer som kan föra människor samman, vänner, bekanta och främlingar, och som kan leda till något större. Kärleken må vara stor.

Men för mig så är ni störst av allt.

Filosofiskt missnöjd, ekonomiskt bortskämd

Det finns en första plats som inte går att nå

För ingen tror att dom är nåt där jag kommer ifrån

Alla försöker bli av med leran från Göta älven

som satt sig på själen och på självförtroendet i varje tjomme

Jag tror jag älskar dom där jag kommer ifrån

Jag tror jag älskar dom där jag kommer ifrån