sagor från livet

2011-10-10T01:19:00.002+02:00

Dom vet ingenting om oss- Moneybrother

Oktober kom som en slängkyss och slog sig fast mot kinden, blöt och kall. Hösten sprang liksom om datumen och bestämde att nu var det dags, nu var det nog. Ute på stan drar man upp kragar, virar halsdukar och huttrar fram genom löven. Alldeles nyss var det september och gatorna var svarta istället för orangea och kinderna var rosa istället för röda. Och händerna var betydligt varmare och inte lika ensamma som nu.

En småkylig septembernatt trillade jag in på en välbekant ställe och mötte ett helt nytt ansikte. Lite småblyga blickar och rodnande kinder, mörkblåa ögon och mjuka händer. Ett halvnervöst hej som blev till meningar som blev till timslånga samtal. En senare efterfest i en tom lägenhet, blev till en tidig morgon i en inte lika tom lägenhet. Och jag vet inte riktigt hur det gick till, eller vad jag har gjort rätt. Men resten av september spenderade jag i telefon, på sms, eller tillsammans med den där pojken.

De säger att kärlek kommer när man minst anar det. Att det är när man inte letar, på ett sätt man inte förväntar sig, genom händelser man inte planerat som det slår till. Pangboomkrasch så slår det ner, vare sig man vill det eller ej. Att det sen råkar bli i en pojke som bodde i Helsingborg men senare skulle flytta ungefär 900 mil bort till Tokyo står inte i manualen. Men det finns heller ingen gräns på hur långt kärlek kan nå.

En måndagskväll när tiden gått alldeles för snabbt stod jag på en perrong i Helsingborg och grät så att hjärtat värkte. Gömde näsan så långt in i den där gropen vid nacken som det bara gick, kysste adjö till de vackraste läpparna jag sett och kramades så hårt att det nästan går att känna än. Det gjorde så ont att jag knappt orkade gå på tåget, eller gå av det när jag väl var framme på slutstationen. Och det är fortfarande tungt att tänka på det, och på att vi inte kommer att ses på mer än sjuttio dagar.

Men allt har sin tid, och även om man träffas vid fel tidpunkt så skall man vara glad över att man träffat rätt överhuvudtaget. Och det är när han ligger där i sängen klockan halv fyra och berättar om er saga, när han säger "Kom, sätt dig här" och pekar på platsen bredvid honom när ni egentligen inte har tid, när han gråter redan innan du åkt, när han kysser dig offentligt fast han egentligen inte är sån och när han berättar att det enda han är rädd för är att du skall lämna honom, inte tvärtom. Det är då du vet.

Att även om det skiljer 900 mil, även om det dröjer mer än 70 dagar, även om ni inte kände varandra för precis en månad sen, så spelar det ingen roll. För du kommer ändå stå där på Kastrup på julafton klockan 16.30 med hjärtat i handen och vänta på den vackraste som finns.
Det finns ju inget annat.

Det finns ju ingen annan.
Det finns ju bara ni.
-Vi.

Dina läppar skickar kyss ifrån Helsingborg
jag fick en bild på telefon

Är det din önskan så är det min lag
Du vet jag släpper allt och flyger ner idag

Det finns dom som lovar
att det svalnar snart
Låt dom prata på
det är underbart

Och hur skulle dom förstå
Dom vet ingenting om oss

2011-08-19T15:40:00.002+02:00

Downtown train- Tom Waits

Jag sitter på ett tåg jag aldrig åkt på väg till en plats jag aldrig varit. Det hade kunnat vara en slingrande räls på väg till orientens kryddblandning och myskdoftande marknader. Det hade kunnat vara ett klickande tåg på väg mot norr där bergen talar högre än någon annanstans. Det hade kunnat vara ett bekant och gemytligt tåg raka vägen hem till dig. Men det är varken eller.

Sommarens sista suck ekar över nejden när gräset börjat gulna och träden så sakteligen färgas av höst. Vi har regnat bort ibland, vi har bränts lite och vi har fått minst lika många skavsår som förra året. Vi har hetsdansat på en festival, druckit vin i en park, sprungit gatlopp ner för andra långgatan och ätit den där äckliga falafeln klockan 03 för att det var en sån himla bra idé just då. Det finns händer jag har hållit i som jag aldrig kommer släppa, det finns andra jag kanske borde ha hållit hårdare i. Men man vet aldrig vad man förlorar förrän det är försent.

En natt satt jag och nån med varma händer och pratade om allt och ingenting samtidigt som morgonen kröp fram över Poseidon. En annan natt låg jag i en säng och räknade klockan tills jag kunde åka hem och gömma mig i tre år eller så. En tredje gång sprang jag genom en skog vid femsnåret och ville aldrig nånsin att hösten skulle komma och stjäla sommaren. Det har varit mycket fint, mycket nytt och mycket äventyr. Jag har varit hemlös, fast aldrig riktigt hemlös. Jag har varit ledsen, fast aldrig riktigt ledsen. Jag har varit lycklig, fast aldrig riktigt lycklig utan er.

Vi är alltid på väg någonstans, till och med när världen tycks stå stilla och man inte kommer ur sängen på hela dagen. Vi har våra egna spår, med lite uppehåll, pauser och elproblem. Det kan vara saker i vägen, ett tåg framför, lite vagnproblem eller slitna bromsar. Men det där spåret, det tar oss framåt ändå. Det kanske inte går dit vi först hade tänkt, men det går dit det alltid varit på väg.

Och kanske, kanske leder det ändå hem till dig. Om inte nu, så längre fram.
Jag kanske bara måste växla spår på vägen dit.

Will I see you tonight

on a downtown train

Where every night
where every night is just the same
you leave me lonely
Will I see you to night

on a downtown train
all of my dreams just fall like rain
All upon a downtown train

2011-05-05T02:05:00.007+02:00

We are scientists- After hours

Jag ramlar hem över gator och torg, snubblar fram över samma kullerstenar som mina fötter har gått över hela mitt liv. Tar bussen åt nått håll, jag minns inte längre vart. Hittills har jag åkt både till öst, väst, norr och hisingen. Jag har satt mina fotsteg överallt, och verkar aldrig nånsin nå fram. Bär med mig mina kartonger till varje nytt ställe, och lyckas aldrig plocka upp alla innan det är dags att dra vidare. Nu har jag knappt fyra veckor kvar här. Sen vet jag inte vart jag kommer hamna, vilken buss jag kommer ta eller vilka kartonger som kommer stå ouppackade.

Vi försökte verkligen. Jag vet att vi gjorde det. Men allt gick itu, och det är snart ett år sedan den där dagen när du stod i hallen och slog sönder allt med hammare. Fast det är en lögn, vi hade ju redan slagit sönder det tillsammans, flera gånger om. Och som jag har gråtit. Jag har gråtit så mycket att jag inte ens vet vad det är jag gråter över. Det var längesedan nu, längesedan jag faktiskt grät över oss. Nu gråter jag mest över en förlorad dröm, över smärtan, över att jag fortfarande har ett kliande ärr som inte kan låta mig slå en signal. Fråga hur det är. Berätta vad jag gör, fråga vad du gör, berätta att jag är glad för din skull.

Det där ärret. Jag har så många ärr, över hela mig. Mest utanpå men jag känner att det är så mycket mer som inte syns. Det har varit flera händer jag hållit i sen den där dagen i Maj, men jag har inte låtit någon komma tillräckligt nära. Istället är jag hon den där som alla känner, men nästan ingen känner. Hon som ordnar kalas, flirtar med alla, är glad, rätt smart och hetsdansar till Håkan. Men jag är också hon som skriver flera handskrivna brev i månaden, som samlar på gamla fotografier, vinylskivor och nästan enbart köper ekologiska saker. Som försvarar mina vänner tills sista droppen, som har telefonen på dygnet runt (utifall), som gör blandband, fotograferar och skriver dikter. Som valstugearbetat, volontärat, som alltid kommer ihåg födelsedagar och som aldrig någonsin slutar vara din vän. Om jag blir din, är jag där för alltid.

Och jag vet att det finns flera som jag inte pratat med på alldeles för länge. Att du är en utav dem. Att det är hemskt hur man kan slänga bort sin allra bästa vän. Hur vi slängde bort varandra. Och hur fruktansvärt ont allting har gjort. Smärtan är nästan det enda som funnits kvar. Men det här är det sista jag kommer skriva om dig. Den här boken som varit öppen och fladdrat fram och tillbaka, den stängs nu. Det här blir det sista kapitlet som skrivs. Jag hoppas att vi hittar tillbaka till varandra, som riktigt fina vänner. För jag har inte riktigt känt mig hel sen vi stängde dörren den där dagen i Juni och aldrig mer sågs. Och jag tror att du känner likadant, någonstans.

Det är snart sommar, och jag har redan rusat barfota fram i gräset genom Slottskogen. Vi har gått utan tröja genom stan och stått klockan 05 och funderat på om man inte vågar bada ändå. Det kanske inte är dags än, sommaren kanske inte riktigt har nått hit. Hur det kommer bli står fortfarande oskrivet; jag har ingenstans att bo (än) och inget jobb (än). Men jag har så många fina vänner, fina konserter, nya bekanta och stora drömmar. Och jag har så mycket hopp.
Det här är ett sedan länge skrivet avslut.
Och en knappt påbörjad fortsättning.

We're finally drunk enough that we're finally soaking up
The hours that everyone else throws away
And if we have to go now, I guess there's always hope
Tomorrow night will be more of the same

This night is winding down now but time means nothing
As always at this hour time means nothing
One final, final round 'cause time means nothing

2011-02-18T01:31:00.002+01:00

Säkert!- Dansa, fastän

Det är redan februari. Det är redan februari men sommaren är fortfarande alldeles för långt borta. Läste om att nässlorna vågar sig fram i Skåne. Här i Göteborg faller det ännu mer snö, låter vallgraven frysa igen och det blir bara kallare och kallare. Vi eldar så mycket det går, tänder värmeljus så kylan skall försvinna och spelar musiken ännu högre och tänker att om vi tar på oss de tunnare strumpbyxorna och struntar i vantarna kanske vintern förstår att slaget är förlorat. Att det liksom är dags att ge vika, vi bryr oss ändå inte vad ni säger för snart är det vår. Snart är det vår.

Jag bor i ett nytt trähus igen och jobbar så sakteligen med att hitta rätt väg. Spårvagnarna susar förbi en bit bort och bussen stannar precis utanför, och jag hör motorn kämpa sig fram om mornarna. Ibland lägger brevbäraren en tidning i mitt brevfack trots att jag inte prenumenar på någon och jag tycker lite synd om den som blev utan fast läser sida till sida och kurrar lite förnöjt. Fast sen var det det där med att hitta hem. Eller hitta nånstans, det spelar faktiskt inte så himla stor roll vart jag hamnar. Så länge jag hittar en plats där jag kan sätta ner skrivmaskinen, grammofonspelaren och de andra få tingen jag verkligen håller kära och veta att de kommer stå där ett tag. Det hade banne mig varit fint.

Det känns som att jag tröttnat lite på alla spel. På att inte veta vart jag har folk, på att inte kunna sätta fingret på det men känna i hela ryggraden att det är något. Något som kanske kommer komma, har varit eller mest bara finns. Trillar gator fram och analyserar allt till överkurs, önskar lite att man kunde montera av huvudet och lämna det längs andra lång för att slippa alla diskussioner man har med sig själv och andra. Som egentligen inte leder nån vart. I år tänker jag göra det. Strunta i att tänka så förbaskat mycket, och strunta i att bry mig om vad andra tycker och tänker. Varför skall man göra det för? Det leder ju ingenstans, och inte förändrar det något heller. Nej det slutar vi med. Bums.

Istället skall vi trippa fram och vara precis så bra som vi är. Kanske inte kunna allt om hockey men nog tusan vet vi vad Gefles hemmaarena heter. Kanske inte veta vem som skrev den där låten som visst spelades in 1991, men rabbla vart enda ord i "Ramlar", det kan vi göra i sömnen. Och visst kanske det är poppis med trenchcoat eller sotarmössa men sist jag kikade så passade mörkblå kappa och basker minst lika bra. I alla fall på mig. Så nog nu. Alla andra är fantastiska på sätt och vis, men det kanske är dags att inse att man inte är så hemskt dålig själv. Att man har kvalitéer som de inte har, och vise versa. Vi måste sluta försöka vara varandra, det är ju elakt. Nån annan är ju redan den personen.
Vem skall annars kunna vara den finfina varelse som råkar vara du?

Jag gömde mina drömmar precis
där din axel blir till hals
Jag ska dansa fastän hjärtat brister
ska dansa fastän hjärtat brister

det går sönder i takt med basen i marken
det går sönder i takt med värkande huvud

2011-01-23T22:57:00.009+01:00

Familjen- Det snurrar i min skallen

Nytt år och nya tider. Ingenting som varit kommer någonsin komma igen, och ingenting som kommer har tidigare hänt. Det är ett väldigt fullklottrat blad jag lämnar bakom mig och ett ännu tomt, men oerhört drömfyllt, som jag har framför mig. 2o1o, vilken saga det har varit. Vilken blandning utav tragik, kärlek, drömmar, tårar, panikattacker, soliga stränder, skratt, dansdansdans och tusen andra sinnesstämningar och attribut. Trots allt som har hänt, och trots allt som inte fick hända (som likt förbannat hände) ångrar jag ingenting. Det finns människor jag inte borde ha litat på, andra jag borde litat mer på, ett par stycken som jag höll i för hårt men borde ha släppt för länge sen och ett flertal som jag aldrig klarat mig utan. Men det spelar ingen roll nu. För allt det där har redan hänt.

Göteborg. Göteborg, du alldeles fantastiska stad. Ibland förstår man. Förstår varför man är här, varför man älskar alla vindar och allt regn och all lera så oerhört mycket. Varför man envisas med att försöka sig ut över isgatorna på alldeles för höga skor bara för att komma till det där lilla stället på den alldeles för långa gatan för att dricka den lilla ölen. Varför Stockholm har varit fint men aldrig varit mitt, varför Kiruna var vackert men inget permanent och varför Kroatien är en saga men inte skriven av mig. För att Göteborg är så himla mycket mer. Det är ni och det är jag och det är vi och alla bekanta gator och bekanta platser där allting har hänt och där man var men inte kommer ihåg något och dit man gick men inte vill komma ihåg något och alla danser som dansats och skratt som skrattats och pussar och kramar och kärlek, kärlek, kärlek.

Och jag kanske inte riktigt har kommit på det än. Vad jag gör här, vad det är mitt hjärta slår så bultande hårt för och vad det är för någon sång jag inte kan sluta nynna på. Men jag vet att Göteborg fångar mig varje gång. När spårvagnen gnisslar i kurvorna som omger stan och när man kikar ut genom det frostbeklädda fönstret och ser han som kysser henne som står på tå för att nå upp och kunna träffa rätt och inte få en puss på pannan som vanligt samtidigt som man lyssnar på den vackraste musiken i världen och vågar le åt han som sitter och har lite för långt och lite för lockigt hår på sätet mittemot. Då. Då finns allt där och jag finns där och ni finns där och det behövs liksom ingenting mer. Ingenting alls.

2o11, säg mig vad du bär på. Jag har 81 punkter på en lista som jag vill genomföra, och kanske tre gånger så många som inte står någonstans men som är minst lika viktiga. Om inte viktigare. Du måste lova mig att vara snäll. Att vara varsammare om mitt hjärta för jag orkar inte med alla delar som sprids med vinden, snart har jag ju ingenting kvar. Du måste lämna lite kvar till mig, bara en liten bit. Så jag har något att ge när den tiden kommer, den när tiden någon faktiskt vill ha spillrorna som finns kvar. Och när jag faktiskt vågar ge dem.

Snälla lova att midsommar kommer att bli bättre, att Maj består av mer skratt än gråt denna gången och att min födelsedag blir den bästa nånsin. Jag vill gå på festival i röda stövlar och inte ha en klump i halsen till hösten för att jag inte hittat hem, och jag vill dansa in våren och ha picknickar över hela stan och dricka hallonsoda och bubbel tills det sprutar ut ur näsan. Och kan vi inte bestämma att denna julafton, denna julafton så kör vi allt eller inget. Vi bestämmer att det inte blir några tårar denna gången, och att det blir dans runt granen och en riktig Madickenjul, och blir det inte det så är det inte jul alls. Bara varmt och sandigt och solbränt. Okej?

Om jag hittar hem 2o11 vill jag hitta någonstans dit jag kan stanna ett tag. Så omkringflackande kan sluta lite, och jag kan våga spika upp den där tavlan som aldrig hittat rätt vägg och så mina höfter vet att de inte behöver anpassa sig till en ny, alldeles för hård säng som misshandlar dem varje natt. Värmeljusen kan behöva tid på sig för att äntligen brinna upp och sommarfötterna kan få lära sig vilken väg man går snabbast alldeles barfota för att kunna köpa isglass när det behövs. Och så att alla pussar vet när de skall ta slut och hjärtat vet när det skall börja slå. Igen och igen och igen.

Vi bestämmer det va?
Vi bestämmer allt det här.
Och så himla mycket mer.

Dom pratar om något underbart
jag är där jag kan berätta
Stort, större än jag någonsin trott
det snurrar i min skalle

Jag gjorde upp en eld för dig och nu brinner hela skogen
Nu vet jag vad du kommer o säg och det känns som första gången

2010-11-24T09:06:00.002+01:00

Håkan Hellström- Dom där jag kommer från

Jag sitter gömd bakom fönster och väggar medan snön yr utanför. Drar filten högt upp till öronen och sipprar te för att försöka värma mina frusna tår. Det är vinter nu, och kylan färgar återigen näsa och öron röda. Senast vintern kom spenderade jag timmar med att baka, pyssla och läsa om miljön. I år spenderar jag minst lika mycket tid med att sova och arbeta. Fast pysslandet får plats någonstans däremellan, för ränderna går aldrig ur. Aldrig helt.

Ibland måste man nog tappa bort sig själv för att hitta hem. För att hitta rätt. Det kanske tar tid, men å andra sidan har man egentligen all tid i världen. Jag hittar bitar av mig själv lite här och var, bitar som jag inte visste fanns. Och upptäcker saker jag glömt bort för länge sedan. När tider förändras så förändras också många åsikter, tankar och mål man tidigare haft. Man slår in på en annan stig. Den kanske inte är bättre eller sämre, men den är din. Och förr eller senare hamnar du alltid rätt.

Jag fick ett brev på posten idag, från en hand med darrig stil och svag kropp. Från någon som jag trodde hade glömt bort mig, och jag passat på att glömma i gengäld. Det är lätt att tappa människor på vägen, att inte riktigt hinna med att ha eller ge tid. Skillnaden mellan människor som passerar och människor som fastnar, det är att den sistnämnda gruppen återkommer. Oavsett. Man kanske går om varandra på olika stigar eller rusar förbi varandra i jakt på något nytt. Men förr eller senare så möts man ändå, och jag hoppas att så är fallet. Att vi möts någongång. Kanske på en spårvagn någonstans.

För det är så lätt att glömma bort allt fint, allt vackert och allt betydelsefullt när hjärtat rasar och livet faller isär. Det är känslor som faller och tar över och allting känns alldeles för jobbigt för att man skall orka med. Men så länge man hittar sig själv i röran och inte glömmer bort att hålla fast vid det som var på riktigt, så är det okej. Vi kanske inte håller i varandras händer, men vi står bakom varandra ändå.

När vinden blåser alldeles nära marken rör sig pudersnön sökande över asfalten. Det ser ut som en irrande själ, som letar efter något att hålla i. Ibland kan jag känna mig precis likadan. Att jag letar. När det jag letar efter inte står att finna någon annanstans än i mig själv. Men på vägen har jag hittat många fina saker och fina människor, som jag kanske inte håller i men som jag verkligen håller av. Det är förunderligt hur konstiga situationer som kan föra människor samman, vänner, bekanta och främlingar, och som kan leda till något större. Kärleken må vara stor.

Men för mig så är ni störst av allt.

Filosofiskt missnöjd, ekonomiskt bortskämd

Det finns en första plats som inte går att nå

För ingen tror att dom är nåt där jag kommer ifrån

Alla försöker bli av med leran från Göta älven

som satt sig på själen och på självförtroendet i varje tjomme

Jag tror jag älskar dom där jag kommer ifrån

2010-11-04T01:44:00.006+01:00

JJ- Let go

När november har tagit steget in i almanackan och livet finns det knappt ett enda löv kvar ute på träden. Det röda som blev oranget blev gult och försvann. Kvar står kala, ensam grenar och skriker efter våren. Jag vandrar hösten hemåt och hamnar i Tollered mer ofta än sällan. Göteborg känns lite för kvavt, lite för blåsigt och lite för kallt just nu. Trots gummistövlar, dunjacka och andra nödvändiga attribut för västanvinden trivs vi inte särskilt bra ihop. Det är en årstidsbestämd romans, där jag älskar så mycket att det gör ont men ibland får för mycket kyla tillbaka för att jag skall orka med. Så jag flyr ett ögonblick.

En sån rastlös rotlöshet som jag burit runt på de senaste tre åren har jag aldrig tidigare upplevt. Det har varit kastvindar som fört mig fram och tillbaka i samma riktning, upp och ner och runt omkring. Jag har burit med mig mitt hjärta och mina pinaler till platser som aldrig varit mina, från platser jag aldrig kallat hem. Det gör ont att inte veta vart man hör hemma. Att ständigt känna ett pickande i hjärtat som påminner om den begränsade tiden man har. Som skapar oron som ligger runt dig som ejderdun och nålar på samma gång. Och nu sitter jag i ett hus som inte är mitt, bakom väggar som aldrig varit mina. Det är inte långt kvar nu, innan de sista rötterna försvinner.

En gång skrev en flicka inte helt olik mig: du är vinden och mitt liv har mojnat. Så kom, blås mig hel. Som jag önskade storm. Något som tog mig långt bort, på äventyr, vart som helst. Det var längesedan, flickan har blivt äldre, håret har blivit längre och vindarna som har farit runt i mitt liv har inte visat någon nåd. Nu vill jag mest ha lugn igen. Tid att samla ihop mig själv, mina tankar och mitt liv. Tid att få reda på vad jag vill, och jaga efter det. På mina villkor. Jag går runt som i ett eko genom alla rum och finner inte ro någonstans. Jag hoppas mest på att det skall finna mig.

Men det är okej. Jag kan vänta. Världen är stor och jag har knappast drömmar, hopp och planer för att fylla ens hälften av den. Om inte allt för länge stundar julen och de kala träden och blåsiga vindarna ersätts med en mjukare, ljusare idyll. Tills dess kan jag hålla ut med té, varma kramar och mjuka halsdukar. Och vi kan ju vandra tillsammans igenom stormen om inget annat hjälper.

Och vem vet. Ibland kommer det en chans. En person. Ett tillfälle. När allting kan ske, och allting kan hända. En möjlighet för bra för att få gå obemärkt förbi.

Ta den.

Ta chansen.

Jag lovar att hålla dig i handen hela vägen dit.

All I've left is my soul

Fall left me with this winter so cold

Take me away

Like an overdose on heroin

Baby, we were born to fun

Or maybe to sleep in the sun

A place where new waves come in

A place you'll be here

2010-10-04T16:15:00.003+02:00

The Bird and the Bee- I'm into something good

Bakom stängda dörrar och stängda fönster når ljuset knappt in. Det är en måndag, en alldeles vanlig måndag, men ingenting kommer någonsin bli som förut efter idag. Kanske faller hela himlen ner, kanske regnar det körsbär eller hallon och färgar hela världen rosenröd eller också hittar jag en ny vän. Just nu flyr jag undan alla möjligheter och lyssnar istället på musik som är len som honung för öronen och dricker hetthett té. Snart, snart skall verkligheten krypa in på skinnet och avgöra vad dagen bjuder på. Men inte än.

Det händer så mycket saker, det sker så mycket händelser. Just nu läggs plan på plan och händelse på händelse och ibland förlorar jag mig själv bland alla fantastiska människor och fantastiska upplevelser. Det är svårt att hålla allt isär, speciellt när jobb vävs in i fritid och studier vävs in i kvalitétstid. Men det är en väldigt fin tid, och det känns som om det kommer att bli en väldigt fin höst- på gott och ont. Jag hoppas (och tror) såklart på att majoriteten kommer vara god.

Med halsdukar, knästrumpor och tumvantar kommer hösten nog bli alldeles magisk. Bondens marknad, biobesök, bruncher, spelkvällar, filmtittande, tédrickande, maskerader och långluncher kan ju inte gå fel. Och om det gör det får vi väl leda det rätt igen, helt enkelt. Tidigare har jag flytt hösten, men i år kröp den på mig alldeles för snabbt. När det biter i kinderna och tårna kröker sig av kylan som nästlat sig in genom strumpbyxor och strumpor och skor, då vet man att sommaren har flytt. Jag längtar både till vintern och snön och kylan samtidigt som jag febrilt försöker hålla tag i varje plusgrad som finns kvar. Men det är bara att bita ihop i kylan, för snart kommer sommaren igen.

Måndagsmiddagarna flyter på och är en av veckans finfina händelser. Det är fint när man inser hur många underbara människor man har runt omkring sig, och hur fascinerande det är att många av dem kanske inte fanns i ens liv för ett halvår sedan, eller kanske bara en månad sen. Alla händelser leder till nya vägar i livet, och även om det var en tuff period från december till maj så har allt tagit mig hit. Hit till alla fantastiska minnen och människor och vänner och kyssar. Det finns saker jag borde ångra, men i slutändan är det ju så: Jag ångrar ingenting.

För allting tog mig hit, hit till er och till oss och till alla minnen. Utan er, alla ni som finns i mitt liv och gör hösten lite färggladare och dagarna lite kortare och mer fyllda av liv. Vart vore jag då? Vem vore jag då?

Kärlek till er alla.

He walked me home and held my hand

I knew it couldn't just a one night stand

And he asked to see me next week

And I told him I could

Something tells me I'm into something good

2010-08-18T22:13:00.004+02:00

Taken By Trees- Lost and Found

Det är en onsdagskväll, och himlen har öppnat sig för fjärde gången denna veckan. Katter skriker lite argt på varandra utanför mitt vidöppna fönster, och klickande från ben som vandrar på alldeles för höga skor ekar genom nejden. Min lägenhet artar sig mer och mer för varje dag, samtidigt som jag blir alldeles för duktig på att stöka ner. En gammal brudkista från farmor tjänstgör som soffbord, och mina vinylskivor får nytt sällskap nån gång i veckan. Vi trivs rätt bra här, jag och mina spöken. Det är lite litet fast samtidigt något för stort, och den flagnande tapeten gör det hela än mer gemytligt och charmigt. Lite fler klockor, vinyler och stolar- sen är vi hemma.

En tradition har sparkats igång, fylld med god mat, trevligt sällskap och fina samtal. Det känns fint att ha en anledning att planera in varje måndag, och veta att trots att det kommer svåra dagar och hårda tider så har man saker att se framemot. Jag försöker göra mitt bästa för att trösta små vänner som har förlorat alldeles för viktiga saker, och jag hoppas det lyckas. En festival mitt i slottskogen där jag sprang mig andlös genom ett fullpackat slottskogen, med glädjen i halsen och håret i en virvel bakom mig funkade finfint för mig. Det var en väldigt fin saga den helgen, och jag tackar alla som var en del av den.

När jag var liten var jag alldeles fascinerad över de där vuxna. Hur visste de allt, hur var de så starka, hade de känslor, vad levde de på, hur kan man gå runt i flera timmar och säga konstiga ord på telefon utan att det spritter i benen? Jag undrar fortfarande, men nu vet jag lite mer. Och det finns ju ingen hemlighet. Man vaknar inte upp en dag och har svaret på allt. Det finns fortfarande alldeles för många tankar kring hur allt fungerar, vem som bestämmer att fjärilar ska se ut som de gör och vem som kom på musiken. Helt plötsligt är de där vuxna inte något man grubblar över. Helt plötsligt är jag en av dem.

Men jag hoppas att jag skall spela rollen så mycket bättre, så mycket mer genuint och trovärdigt. Kanske inte helt perfekt, och kanske kan jag inte spela så vuxen som jag skulle vilja. För jag har ju faktiskt ingen aning om hur man säger konstiga ord på telefon utan att det spritter i benen.

I took myself out walking

By the evening I was running

Look at the time it's almost daybreak

Oh I don't want to settle down

I don't want to leave this town

I'm feeling lost and found

Am I wild, wild, wild, wild, wild?

Are we wild, wild, wild, wild wild?

2010-06-27T23:24:00.006+02:00

Mumford & Sons- The Cave

Det har passerat månader sedan mina fingrar senast fick försöka sätta ord på mina tankar. Fantastiska saker har hänt, förvirrande förändringar har skett. Det har fört med sig både mycket trevliga saker, och andra hemskt jobbiga. Men det är så det är med förändringar. Med varje uppvaknande du gör kommer något under dagen att föra ditt liv i en riktning, en riktning som du kanske inte hade för avsikt att gå i tidigare. Själv har jag vandrat från Kortedala till Hisingen för att nu slå rot i Majorna. För ett tag. En rastlös själ har sällan planer som sträcker sig längre än till imorgon, och inte jag heller. Eller iallafall längre än till juli.

Hjärtat är ömt, lite trasigt men främst alldeles för trött. Det har hänt så mycket de senaste två åren att jag knappt kan räkna upp alla saker, alla förändringar. Mycket har varit fint, solen har definitivt lyst många dagar och musiken & vännerna har varit fantastiska. Samtidigt har så många tårar fällts av fel anledningar att det är ett under att mina ögon fortfarande skiner. Sällan har ett hjärta tömts på så mycket så många gånger, och sällan har någon fått så många tårar fällda för sin skull. Men det är slut med det nu. Alla människor man passerar och möter spelar någon roll i ens liv. Vissa följer med en bit på vägen för att sen fortsätta mot andra destinationer. Kanske ses man igen, kanske inte. Andra finns alltid där, oavsett om man är nära eller långt bort. Och jag är så fantastiskt glad över att jag vet vilka ni är. Kärlek i mängder, alltid.

Snart har jasminen blommat över i trädgården och körsbärsblommorna fallit till marken. Vi har hållit oss ifrån varandra de senaste åren, jag och sommaren. Tiden har mest gått åt till jobb och flytt. I år är inget undantag, men snart kommer jag fly den ostabila svenska sommaren och återigen snirkla mig upp på vägen mot morfars hus. Äta egenodlad sallad under vindruvstaket och snorkla i vatten blåare än himlen. Att säga att jag har längtat är en underdrift. Det är tre somrar sedan mina fötter senast mötte Kroatiens fina stenstränder, och de skriker nästan efter varandra nu. Snart är vi där.

Vi kanske ses igen. Kanske inte. Vem vet när fingrarna åter får chansen att låta orden och bokstäverna flöda. Det finns stunder när allt stämmer och det finns stunder när ingenting kunde vara mer fel. Men på något vis letar jag mig ändå tillbaka hit ändå. Som en liten krönikablogg över mitt liv. Det kanske inte är stort, det kanske inte är helt fantastiskt alltid, men det är mitt. Och allt jag har skrivit har jag kärt, och allt jag har skrivit står jag för. Så läs här under. Och skynda att älska. Glöm aldrig bort det, vem du nu är. Livet är tillräckligt kort ändå. Jag promenerar i fuktigt gräs och tänker att livet är ändå förbaskat fint ändå. Förbaskat fint.

And I'll find strength in pain
And I will change my ways
I'll know my name as it's called again

Cause I have other things to fill my time
You take what is yours and I'll take mine
Now let me at the truth
Which will refresh my broken mind

2010-04-05T23:23:00.005+02:00

Johnny Flynn- Tickle me pink

Det är måndag, men söndag på samma gång. Månader har gått sen sist, händelser som ibland varit allt för stora har passerat och kommit igen. Jag har bott i Tollered i två veckor, gråtit alldeles för många tårar för att det skall vara fysiskt möjligt och gått isär gång på gång. Efter hundratals koppar med té och alldeles för blöta kuddar kom det en taxi klockan 19.30 till Snipåsvägen på julaftonskväll. 900 kronor senare befann jag mig åter i Göteborg, och fem timmar senare åter med min, i vår lägenhet. Men jag antar att det är stormarna, och det faktum att man kan rida ut dem och försöka och försöka och försöka trots att inget ljus syns, som bara bevisar vad vi redan känner till. Att det är såhär det skall vara.

Nu har det gått mer än tre månader sedan dess, och om man inte räknar med några små luftgropar, så flyger vi bland molnen. Om det inte är såhär man skall ha det när man är kär, då vet jag inte vad. Och ni som inte har det, hur överlever ni? Få lite luft under vingarna vettja. Det är det de är tillför. Och om vi inte kan flyga som fåglarna, så kan vi i alla fall flyga såhär.

Det finns saker jag ångrar, saker jag sagt och saker som jag har gjort. Men det finns minst lika många saker som jag ångrar att jag inte sagt eller gjort. Att jag inte tagit det där steget för att ge den där pussen, eller vikt bort med blicken när jag egentligen borde hålla fast. Slagit mig fri när helt fel händer hållit mig fast. Men oavsett vad, kan jag inte ändra någonting utav det. Det enda jag kan göra är att bestämma hur framtiden kommer att se ut, och försöka göra rätt då. Nu.

Och alla ni som inte flyger (än). Er vill jag ge alla råd jag kan komma på (just nu). Jag vill egentligen ge er hundratusentals sånger som både kysst mig i pannan och smällt mig på käften. Saker som gör att jag både går isär och stärks på samma gång. Alla de där låtarna som följt mig hem om natten. Musik jag lyssnat på i ett minusgradigt festivaltält som aldrig fick följa med mig hem. Men idag blir det bara ord. Jag gissar på att ni har musiken själva.

Pussas så mycket ni kan. Minst hundra gånger om dagen. Kramas dubbelt så mycket. Somna aldrig arga. Be alltid om ursäkt om du gjort något fel, hellre en gång för mycket än en gång för lite. Laga mat tillsammans ofta, och ät måltider tillsammans så ofta det går. Ha långa frukostar på helgen (eller när helst ni är lediga) Glöm inte bort vem du är, och försök att inte glömma bort dina vänner heller. Du behöver dem lika mycket trots att du inte är själv längre. Det hjälper förstås om ni har lite lika intressen, men försök att hitta på saker ihop. Och gå på hans/hennes matcher, eller vad han/hon nu sysslar med på fritiden. Det kostar så lite och ger så mycket. Var intresserad. Om du är arg, har sagt något dumt eller har blivit sårad: minns att ni älskar varandra. Glöm inte bort att det är ni. Att alla drömmar som finns runt er har ni spunnit tillsammans. Störst av allt är kärleken (och skulle man råka förlora den, så kommer den alltid tillbaka. I en eller annan form).

I’m rosy as a flushed red apple skin
Except I’ve never been as sweet
I’ve rolled around the orchard
and found myself too awkward
and tickle me green I’m too naive

Pray for the people inside your head
for they won’t be there when you’re dead
muffled out and pushed back down
pushed back through the leafy ground

2009-10-06T00:23:00.006+02:00

I've just seen a face- The Beatles

Det är tisdag idag, och allt är tyst.

Det är tyst när jag lagar mat, tyst när jag äter, tyst när jag skriver och tyst när jag lyssnar. Inte ens vinden, som stormat runt i dagar och nätter, ljuder utanför fönstret. Det är som om alla ljud av betydelse har försvunnit. Och själv är jag ensam kvar.

Nu har det gått nästan tio dagar sedan han åkte. Det är alldeles för många dagar om du frågar mig. Det hade räckt med en halv, kanske en hel. Men inte mer. Det är så tyst och hårt och alldeles för stor plats i sängen kvar. Jag drunknar i allt täcke, och hittar knappt ut. Min frukost smakar alldeles för lite, mitt mellanmål ännu mindre och min middag ingenting. Det är konstigt hur sådant som smaker ändrar sig bara en person försvinner.

Jag räknar dagar och nätter på fingrarna. önskar att tills det bara är en hand kvar och försöker få de fingrarna som är kvar att böja sig av ren vilja. Det går sådär. Men en knastrig telefonlinje till en ö en bit bortom havet är bättre än inget. Även om allting känns som "vem kan trösta knyttet" och som om jag behövs räddas en smula.

Hösten har bitit sig fast och drar ner både löven och mig på marken. Det är svårt att sväva på moln när frosten kryper allt närmare in på. Allt som skall göras och inte har gjorts kryper sig på och drar ner mig än mer. Men snart blir det jul och lov och besök norrut och kanske sönder ut. Vem vet vad som händer när advent nalkas?

Just nu hostar min granne lungorna ut sig och jag funderar på att ge av meducinen som står i mitt kylskåp. Det är nästan sådan som pippi hade, fast med tråkigare inköpskälla. Vi får se hur länge det fortsätter och hur länge jag är vaken. Det är läskigt att sova själv, utan händer, kramar och pojklockar att dra fingrarna igenom. Fast om fem nätter och knappt fem dagar, ute på en flygplats utanför Göteborg. Då kommer den finaste människan i världen tillbaka.

Som jag längtar. Som jag längtar.

I've just seen a face

I can't forget the time or place

where we just met, he's just the boy for me

and i want all the world to see we've met

Na na na na na na

2009-04-30T22:47:00.006+02:00

Minnen av aprilhimlen- Håkan Hellström

Klockan är nästan mitt i natten och det är sista april. Sista april, valborg, och imorgon har vi varit tillsammans i tio månader. Senaste månaden, eller månaderna, har varit lite röriga och hektiska. Det har hänt en miljon saker och samtidigt stått alldeles still. Det har tagit slut, det har varit hemskt, det har vart magiskt, det har blivit vi igen och det är vi nu. Jag bryr mig inte alls om vad om varit egentligen, för det är mest nu som spelar någon roll.

Och nu är det valborg. Jag har varit i slottskogen mest hela dagen och druckit öl och köpt pizza. Tidigare fick jag tillbaka tenta nummer två, och det var g på den med. Jag är förvånad och väldigt fascinerad över att det var så, men väldans glad på samma gång. Det känns bra att saker och ting vill gå min väg ett tag. Jag vet inte hur länge det kommer att vara så, men jag klagar inte.

Till sommaren händer det saker. Blommor fröar av sig, gräs gror, fåglar flyger alldeles för högt. Det mesta är fint. Och jag skall flytta. Till en lägenhet som står på mig, iallafall i ett år. En lägenhet som är fin på alla sätt och vis. Det är något av det största som hänt i mitt relativt händelselösa liv. Och det innebär att jag kommer tömma mitt rum, rensa bort alla saker jag inte vill ha och bosätta mig i göteborg på heltid, på fast adress, iallafall i ett år. Det skall bli spännande och läskigt och roligt och hemskt på samma gång. Man vet liksom aldrig vad som händer. När man tar första steget på den där stigen, den där stigen som kan dra i väg med en vart som helst.

-Om man inte följer sina fötter.

Klockan är nu ännu senare. Jag har skickat iväg ett sms som jag inte förväntade mig att få svar på. Suktat efter läppar som räknar strängantal hellre än kysser mina. Drömt lite drömmar som ligger på is tills tid och pengar finns. Men det är lugnt. Jag överlever. Och alldeles nu kom ett svar på det där smset. Så jag antar att läpparna kanske hittar hit tillslut. Och pengarna och tiden kommer efter hand.

Tills dess finns det bara en sak att göra:

- Njuta.

Glad valborg.

Och hon sa:

Egentligen är du inte kär i mig

Och egentligen

är det okej med mig

För jag blir aldrig kär i nån

Sånt där är slöseri med tid

Men då slösar vi bort våra liv

(jag tänker alltid på dig i april)

Ge mig en kyss innan du går

En kyss att bygga en dröm på

2009-03-18T00:11:00.003+01:00

Tom Waits- I hope that i dont fall in love with you

Klockan är efter tolv. Himlen som tidigare varit blå har gömt sig långt bortom fönsterkarmarna. Vi sitter inne under lampor och dricker té i stora koppar. Det är min femte kopp idag och jag lapar vitt té med honung än en gång. Mina ben är lite rastlösa men jag sitter ner ändå. Min utsikt är så fin att jag inte vill gå någonstans iallafall.

Mars har kommit och tagit över efter februari. Idag var det vår och höst på samma gång. Massvis med snödroppar som flockas i rabatterna, samtidigt som löv tumlar runt över gården. Fast vår, det är det. Och med våren kommer sommaren. Underbara, fantastiska, magiska sommar. Vad väntar mig detta år? Vad följer med alla varma nätter och ljusa mornar? Oftast hinner man inte blinka förrän det är över. Så jag håller ögonen öppna.

Vad har hänt med breven som aldrig kommer? Vem är det som tappat pennan alldeles för långt från skrivbordet, glömt bort frimärken och aldrig passerat brevlådan? Det finns alldeles för många rader som borde ha blivit skrivna. Och framför allt ha blivit lästa. Förra veckan skickade jag ett brev till min gammelmormor. Jag hoppas på svar. När tangentborden klickar för snabbt och smstummar blöder av hastigheten längtar jag efter mina brev. Det behöver inte ens ha kommit rätt. Bara ett litet kuvert med ord och jag blir glad. Fast har det mot all förmodan kommit rätt blir jag lite gladare såklart.

Det finns dagar, nätter, stunder då jag faller lite lätt. Glömmer bort hur saker är, vad som har varit och oroar mig för framtiden. Det är svårt att förlora när man en gång vunnit. Men om man aldrig har vunnit så sörjer man inte vinsten lika hårt. Eller gör man det? Tidigare trodde jag att olycklig kärlek var den svåraste av alla. Den som gjorde mest ont. Men kanske är det just den lyckliga som är det. För den (kanske) tar slut någon gång. Och när den gör det, vad händer då? Vem blir man då? Jag är samma person som för ett år sedan, fast jag tycker om mig själv bättre nu. Jag kan bara hoppas att jag inte glömmer.

Och det är sent. Min utsikt borstar tänderna och skall snart krypa ner i sängen. Och jag med. "Jag är så glad över att jag får känna din hud när jag somnar" och "jag älskar dig mer än jag någonsin älskat någon" är meningar som får mitt hjärta att slå hårdare än förut. Hur kommer det sig att jag kan sitta i ett hörn och le åt hur otroligt fantastiskt det är att du är min? Ibland vågar jag inte röra mig av rädsla för att vakna. Och ibland när jag precis har vaknar så ler jag åt att jag fortfarande är kvar. Här. Med dig. Min.

Well I turn around to look at you,

you're nowhere to be found

I search the place for your lost face

guess I'll have another round

And i think that i just fell in love with you

2009-02-01T16:32:00.003+01:00

Håkan Hellström- Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din

I dag är det den första februari. Det är lite snö ute och väldigt mycket solsken. Inne finns det täcken och kuddar och gitarrspelande pojkar och mjuka läppar. I taket hänger ljusslingor och lite glitter och längs bokhyllan sitter julstrumpan kvar. Och jag ligger i sängen. Du sitter i stolen bredvid och sjunger. Du är vacker och jag är väldigt, väldigt nöjd med var jag är just nu.

Jag minns vad jag gjorde förra februari. Att jag var rätt lycklig. Livet var hektiskt och fullt av olika planer. De flesta lyfte med plan. Vissa är kvar, andra har liksom redan hänt. Fast inte riktigt som jag trodde att de skulle ske.

Jag har haft en okryssad ruta framför "bli kär". Och jag minns att jag alltid varit en av alla dem som förskönat all kärlek. Som målat upp bilder från filmer och sagor och försökt placera in dem i verkligheten. Det har alltid funnits en bild över hur saker och ting skall vara. Hur Han skall vara. Han som man egentligen inte tror finns. Som är allt och samtidigt ingen speciell. Efter att ha väntat och blivit van vid att inte vara någon speciell för någon speciell så glömde jag det. Och jag insåg att jag nog inte var gjord för kärlek.

Sen en dag i juni. En dag som jag egentligen inte trodde skulle förändra något mer än min karriär inom greenpeace. Då var du där. Jag minns att jag var nervös över att träffa alla nya människor så jag gjorde som jag alltid brukar; jag är intensiv och pratar fort. Du hade ostyrigt hår och rökte på en cigarett. Jag såg dig lite från sidan och tänkte mest "han ser alldeles för bra ut för mig och är absolut inte singel". Och det gjorde du, och det var du inte heller.

Men av olika anledningar som jag fortfarande inte riktigt förstår så höll du inte med mig. Och någon vecka senare var du singel. I en knapp vecka. Sedan var det vi. Vi. Det var sommar och vi jobbade på samma jobb, grillade ute på öar i Göteborgs skärgård, gick på festival i slottskogen och drack öl på andra långgatan. Den blev det höst, jag gick på dina konserter, du följde med mig på inflyttningsfest och thanksgivingkväll. Vi gick på bio och spelade scrabble och såg på pushing daisies och spelade biljard. Och det blev vinter och jul. Vi gick på julmarknad i haga och julmarknad på liseberg. Vi åkte till kiruna och drack massa té, pulsade i snön och halkade på vägen. Och firade nyår.

Det har varit stormigt och ibland har man fått vatten i lungorna och vi har gråtit och varit förtvivlade. Och det har varit alldeles fantastiskt och jag har gått på moln och haft fjärilar i magen och gråtit av lycklig. Och jag är väldigt glad över att du inte höll med mig den där dagen i juni. Så otroligt glad.

Det finns ingenting finare än att krypa tätt intill. Att gosa in näsan i din hals. Höra dig sucka(andas tungt) och säga "Hej flicka min". Det har varit vi i sju månader nu.

-Tack.

Jag flyger högt och det känn som jag faller igenom igen

Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din

Och att dina ord i natten är det enda som går in

Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din

Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din.

2009-01-03T14:03:00.002+01:00

Beirut- Elephant Gun

Det är konstigt hur allt kan bli. Hur ett år kan förändra ens tillvaro och ens liv. Hur många saker man kan ta med sig där ifrån, och hur många saker man kan lämna kvar. Minnen, personer, händelser och känslor. Jag vet inte om tvåtusenåtta var ett ovanligt bra år. Men jag vet inte heller om det det var ovanligt dåligt. Så jag antar att det var lagom.

Jag är på en resa just nu. Kanske reser jag inte för tillfället, men resan pågår ändå. Just nu befinner jag mig i Kiruna. Det har varit rörigt och jag har varit ledsen. Och det har varit vackert och jag har varit glad. Ärligt talat kan jag inte förklara allt. Jag har inga svar. Det finns saker jag är rädd för. Att alla skall inse att jag egentligen bara är en trotsig nio åring med lite för många principer är väl en av dem. För egentligen är jag ju så himla liten.

Det är mörkt ute nu. Klockan är bara två men solen har knappt varit ovanför horisonten idag. Jag har rest tvåhundra mil uppåt, men stannat i samma land. Det är vackert här, till och med när man inte känner någon. Till och med när man inte känner något.

Och imorgon reser vi hem. Och jag vet inte vad jag ska säga. Det känns som om jag blåser hål på varenda bubbla och sänker dig varenda gång. Som om det finns ett tusen orökta cigaretter som egentligen hade brunnit enbart för mig. Och jag kan som vanligt inte förklara någonting.

Tvåtusennio, och dagarna börjar bli längre. Glöm inte bort att fånga solljuset. Det är kanske inte så mycket av det, men det lyser ändå för dig. Och dröm. Det är ett nytt år, och det finns trehundrasextiotvå dagar att förverkliga dem på.
- All kärlek.

If I was young,

I'd flee this town

I'd bury my dreams underground

As did I, we drink to die,

we drink tonight

Let the seasons begin - it rolls right on

Let the seasons begin - take the big king down

2008-11-18T02:23:00.005+01:00

The Decemberists- Oh Valencia

Det är en mörk novemberkväll och vindarna dansar kring huset. Jag sitter inne och dricker té, men ryser forfarande i hela kroppen. Idag promenerade jag gator i stan och åt soppa och nynnade på julmusik samtidigt som marken lös allt för kal. Vart är snön? Liseberg har öppnat för jul, men än är det inget vitt täcke på backen. Det är synd. Men det är knappt två veckor kvar till första advent och ungefär två veckor precis tills julkalendern börjar. Då kan jag pynta och baka lussekatter och pepparkakhus på riktigt.

Jag är hemma alldeles för långt från stan och huset är tyst. Min telefon ringde inte ikväll, inte ens ett sms togs emot, och det känns lite som ett myggbett. Det går över om jag inte tänker på det, men just nu svider det lite lätt. Det är så lättare att somna själv i en kall säng med rastlös själ om man vet att man inte är helt ensam egentligen.

Mitt té börjar kallna och jag får snart krypa in under täcket för att försöka sova. Det är mycket tankar i huvudet och vinden blåser in genom fönstret, så vi får se hur bra det går. Men jag är lycklig och jag är glad och väldigt hoppfull. Det kommer bli en fin tid nu. Jag ser fram emot att fånga snöflingor på tungan och pulsa runt i alldeles för mycket kläder och med vantar som nästan trillar av. Speciellt med dig att göra det med.

Håll fast i varandra nu när kylan kryper in genom väggarna. Håll fast, och glöm inte bort att ni är de finaste ni har. Ibland kommer man inte ihåg att man faktiskt är jättevacker och unik och bra på alla sätt och vis. Och alldeles alldeles underbar. Så påminn varandra. Och pussas och kramas, så mycket det bara går.
-Det är det vintern är till för.

So wait for the stone on your window, your window
Wait by the car and we'll go, we'll go
But oh Valencia
With your blood still warm on the ground
Valencia

And i swear to the stars
I'll burn this whole city down

2008-09-25T23:43:00.005+02:00

Barry Louis Polisar - All i want is you

Det är snart oktober och löven faller ner från träd lite här och var. Det är gult och rött och orange överallt och svart vid åtta. Jag vet inte om jag tycker om hösten. Den är för mörk och regnig och grå. Och även om den är synonym med filtar, té och böcker känns den för tom. Alldeles för tom på liv.

Men jag letar lite överallt. Och jag hittar lite hopp, lite tro och lite kärlek. Det sistnämnda finns överallt. I luften, i naturen, i smakerna. Det är närvarande överallt, i varje steg man tar. I varje årstid som kommer och går. I varje soluppgång, i varje solnedgång, i varje natt. Den lämnar dig med ett leende på läpparna och med löften om morgondagen. Men akta dig.

För kärlek gör ont. Den slår dig på fingrarna när du minst anar det. Den är kall och svår och helt frånvarande. Den är smärtsam och olidlig. Byter sida och lägger fällben. & Jag tvivlar och jag faller och jag skrapar knäna och skriker halsen hes. Men jag reser mig igen.

För kärlek är vackert. Den lyser upp världar och skrymslen och vrår och förvandlar regn till solsken på en sekund. Ger dig pirr i magen och fjärilar upp till hakan. Den väver in dig i en drömvärld och gör dig intet annat än lycklig. Den kysser dig på handen och säger att du är vacker och ler lite under lugg. Den är varm och den är vacker och den är alldeles fantastisk.

För kärlek är du.

If you were a river in the mountains tall,
The rumble of your water would be my call
If you were the winter, I know I'd be the snow
Just as long as you were with me, let the cold wind blows

All i want is you, will you stay with me
Hold me in your arms and sway me like the sea

2008-08-17T16:39:00.010+02:00

Håkan Hellström- Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din

Det kan vara natt. Det kan vara dag. Egentligen är det helt oväsentligt så länge jag går med dig. Persiennerna är neddragna och ljuset släckt. På golvet ligger kläder i högar och om jag kisar tillräckligt hårt på kudden kan jag se dina ögon le mot mig. Fast du är inte här nu.

Jag tycker om att musik ligger utstrött lite här och var. Gitarrer, Pianon, Munspel. Sångerna viner runt hörnet. Det är fint att somna till coldplay och håkan och meloy när jag vet att alla texter handlar om oss. Kanske inte från början, men från och med nu. Fast de finaste melodierna, de finaste sångerna, de kommer från dig. Inte ens fåglarna kan säga emot.

Det är bara några veckor kvar tills skolan börjar. Tid, all tid jag inte har. Det känns som den stjäls ifrån mig, som om den lilla tid jag har bara är ett hån. Jag tycker inte om att inte räcka till. Jag tycker inte om att behöva välja. Att behöva kompromissa. Det borde man aldrig behöva göra med fina saker. Fast jag antar att jag borde dela med mig.

Vad tänker du på? Vad är det egentligen som gömmer sig bakom ögonen, pannan och huden. Dina läppar talar om för få av dina tankar. Mina kanske inte är mycket bättre. Tankar är så lustigt. De följer inte något särskilt mönster utan rör sig som de vill. Bland hallon, krig, skola, musik och katter. Fast fint är det. Fint är det.

Det kanske är dag. Eller tidig kväll. Jag har inte bestämt mig än. Men jag måste åka hem. Hem. Det känns konstigt att gå runt med nycklar i fickan och veta vart de leder. Veta vad som döljer sig bakom dörren. Det gör det mycket svårare att åka hem, och mycket svårare att stanna kvar. När jag vet att hemma väntar inget lika vackert som du.

Jag vet inte vem jag är,
men jag vet att jag är din
Och att dina ord i natten
är det enda som går in

Jag vet inte vem jag är,
men jag vet att jag är din

2008-07-08T00:54:00.004+02:00

Belle & Sebastian- Piazza, New York catcher

Månaden är tidig när regnet smyger sig in under huden. Det där regnet hänger sig fast som moln ovanför huvudet.

Det är hektiskt nu. Tiden rinner iväg under mina fingrar och jag hinner inte stanna. Jag hinner inte ens med mig själv. Månaderna flyger iväg men jag kommer ingenstans. Jag har ju alla platserna att uppleva, alla människorna jag skall möta. Det känns som om tiden börjar bli knapp nu. Förutsättningarna förändras. Det är nog dags nu. Det är nog dags att starta igång äventyret snart.

Dansbanan, klockan är runt tolv på natten. Det hänger skynken framför fönstren och golvet knarrar när man går över. Jag berättar om nätter när jag flytt hit och lagt mig på golvet för att stirra rakt ut i ingenting under tonerna av winnerbäck, kent eller håkan. Dina ögon lyser genom mörkret och jag tänker att det måste vara en dröm. Jag övertalar mig själv att gå närmare, trots att jag bara vill vara kvar i samma ögonblick hela natten. Men konstigt nog försvinner du inte när jag rör mig. Du är kvar. På precis samma ställe som förut, fast med min hand i din. Och jag undrar hur länge du stannar.

Av någon anledning blir jag alltid så osäker när jag är själv. När tankarna tränger sig allt för nära och väggarna blir allt för trånga. Det är lätt att man väljer den enkla vägen för att undvika besvär trots att det kanske är besvären som leder till allt fint. Det är ett farligt spel att leva så. Jag vet inte ens om jag skulle säga att det är att leva alls.

Nu har tiden runnit iväg igen. Jag skall göra té och svälja lite stoltheter. Inte för att jag har så mycket kvar att svälja. Allt har försvunnit på vägen, jag offrar hellre lite av mig själv för att vinna lite av dig. Eller åt dig. Det är ändå oftast värt det i slutändan. Trots att jag inte kan laga alla, inte ens med delar av mig själv. Men det hindrar mig inte från att försöka.

Vi sitter i en stillastående rulltrappa och du pussar mig i nacken. Jag ler och tänker att jag nog kan leva med regnet. Det finns ju andra saker under min hud nu.

I wish that you were here with me to pass the dull weekend
I know it wouldn’t come to love, my heroine pretend
A lady stepping from the songs we love until this day
You’d settle for an epitaph like “Walk Away, Renee”

The sun upon the roof in winter
will draw you out like a flower
Meet you at the statue in an hour
Meet you at the statue in an hour

2008-04-20T01:53:00.005+02:00

Oh laura- Release me

Det lider mot sommar, och tider är ljusa. Om du öppnar ditt fönster runt tre på natten är det ingen kompakt tystnad som möter dig; det är en lovsång för nästa dag, och en skymningsaga som utspelar sig timmarna innan gryning. Citronfjärilarna har släppts fria och samspelar i färgskalan med björkknoppar och maskroser. Nästa vecka öppnar nöjesfält och slottskogen börjar locka med grönska och värme. Och jag känner på mig att tiderna kommer att vara riktigt ljusa.

Jag sitter ensam i natten och lyssnar på musik. Frida Örhn förtrollar ord med munspel och sång, och vaggar in mig i någon form av drömlikt tillstånd. Mina fingrar är fläckiga av blåbär och ögon matta av syner. Varje rörelse man gör känns många gånger mer, och en gäspning utmanar varje del i min kropp. Det känns nästan som ögonblicket innan man somnar, efter att ha hört en väldigt fin melodi spelats för en. Förhoppningsvis blir det många flera sådana kvällar till sommarn. Kanske lite som ikväll med.

Vi vandrade genom ett vårrusigt Göteborg med trötta ögon. De mötte leenden och lätta fötter, skratt och tunga huvuden. När min ipod just började saknas spred sig stadens egna musik i varje gathörn. Från pojken med mobilen i handen till flickan med ljusa lockar och hårt sminkat ansikte vidare till mannen med trasiga skor och kalla händer. Det är ett sällsamt skådespel att uppleva.
Månen lös ner mot tre rastlösa själar en natt som den här. Vi kanske inte gick mot samma mål, men vi hade iallafall börjat gå.

Vi har alla gått vägen. Tagit stegen. Och vi vet att den kommer till ett vägskäl, där man måste välja vilket håll man vill gå. Att följa en huvudväg, eller våga ta steget ut i vildmarken rakt ut mot den där skogsstigen som slingrar sig framåt. Vilket val som är rätt, det vet ingen mer än du. Du måste fråga dig själv vart ditt mål ligger. Och mitt mål, det ligger nog efter en betydligt snårigare stig än det här. Så jag vandrar vidare.

Och förhoppningsvis möter jag dig där nångång, vid ett annat vägskäl.
Eller så kan vi ha sällskap dit.

I am the rain that's coming down on you
That you shielded yourself from with a roof
I am the fire burning desperately
but you're controlling me

Release me
Release me

2008-03-25T21:08:00.003+01:00

Eddie Vedder- Far behind

Vintern är sen och jag missbrukar både text, musik och bild. Snön virvlar utanför fönstret när vinden sveper förbi. Idag har jag grävt gropar i snön och borstat bort katttassar när jag letat efter vägen under. Jag är glad över att det blev vinter. Jag är glad över att kylan gör att man sveper in sig i filtar med en kopp té. Och framför allt att man har en anledning att stanna inne och läsa ett äventyr.

Det är fascinerande att det finns människor som aldrig öppnat en bok. Har de någon aning om vad de missar? Vet de hur otroligt det är att bli förtrollad av ord, av tankar, av meningar? Mitt liv vävs samma av trådar, och jag är övertygad att fantasin är den allra viktigaste. Även om just den fantasin har hindrat mig från att göra saker jag kanske borde ha gjort, har den varit min. Det är lite som lotta på bråkmakar gatan - i min fantasi vågar jag, och kan göra, allt.

Jag saknar att inte kunna andas. Att fastna i varje andetag och glömma bort vad man vill säga. Söka febrilt i någons ögon efter svar och gå hem samma kväll och banna sig själv över hur dum man är. Bara för att vakna upp dagen efter med fjärilar i magen igen, efter nattens drömmar. Det är lite långsamt att inte tänka på någon. Att inte drömma om någon. Jag brukar vara rätt bra på det, oavsett om jag är kär i personen eller ej. Det är mest för att ha ett tidsfördriv, och för att känslan av att vara kär är som att flyga och ha den där skrattkänslan i halsen hela tiden. Men det kommer nog.

Det kommer bli en bra vår. Det kommer att bli den mest fantastiska våren i världshistorien. Jag känner det på mig. Det kommer bli fullt med vitsippor och sjöbad och vackra platser och hallonbuskar. Och jag ser fram emot att fira midsommar i sommarstugan och springa genom kohagarna på jakt efter havet.

Och kanske gör våren den där skrattkänslan i halsen konstant.
-Jag har den redan där.

Subtle voices in the wind,
Hear the truth they're telling
A world begins where the road ends
Watch me leave it all behind

Far Behind
Far Behind

2008-03-03T22:57:00.004+01:00

Frank Sinatra – Fly me to the moon

Jag startar ett nytt kapitel här. Med nya sidor, nya ramar och nytt innehåll. En vår har kommit och jag har svårt att skiljas från mörkret trots att jag inte behövt det. Det var bara det att det var där. Det var beständigt. Det var något.

Varje kväll lämnar jag mat åt fåglarna. I fyra olika fågelhus, krukor och annat där det får plats. Bara för att se dem nöjda flyga fram och tillbaka hundra gånger om medan jag äter frukost. Ibland kan så lite ge så mycket. Och en påse fågelfrö för nitton och nittiofem är värd vartenda öre.

Har ni sett snödropparna, som flockas i gräsmattornas kanter? Jag går förbi och ler åt varenda krokus som vågat sträck på sig, varje liten knopp som trotsat frosten. Det gäller att härda ut och hålla värmen. Och kämpa även för den lilla. Därför vägrar jag slänga basilikan som kämpar sig fast vid livet med den enda lilla kvisten som finns kvar. Jag sitter och pratar och blåser lite på den varje dag. Och den överlever, den till och med knoppas ibland. Mamma tycker att jag är galen. Men om man som enligt buddismen kan återfödas till blomma, om det finns minsta lilla chans, då hoppas jag att jag i alla fall gjort någon glad.

Vi brukar samsas om våren, jag och håkan. På något vis går jag alltid tillbaka till det där krönet kring april. Där jag hittar en snart många år gammal del av mig själv, som jag överlevt. Och för att vältra mig i alla känslor som stiger till ytan. Idag gick vi hem från bussen med ”det är så jag säger det”. Imorgon möter jag Brännö serenad. Och jag oavsett vad, så tänker alltid på dig i april.

Det har varit en bra vinter trots allt. Trots samma nyårsfirande som föregående år och trots tårar, skrik och skällsord mot både människor och speglar. Men det kanske är en ny trend. I slutet av december går det neråt för att starta nytt och friskt i januari. Och även om jag helst hade gjort det på ett annat vis går det bra ett tag till. Frågan är hur nästa december är. Om jag är här. Om ni är här. Om vi finns kvar.

Till dess:

Fly me to the moon
Let me play among the stars
let me see what spring is like on
Jupiter or Mars

In other words, hold my hand
In other words, baby, kiss me

2008-01-22T22:14:00.000+01:00

Jon McLaughlin- So close

Nytt år, nya tider och jag följer samma spår till bussen varje dag. Jag och min väckarklocka kämpar med att gå efter samma tid, och min väska är mer bokfylld än skräpfylld. Varje dag börjas med ett glas juice och mina vitaminer, och jag har spenderat mer än en kväll läsandes bibeln i jakt på mer kunskap inför stundande religonlektioner. Jag tror detta är början på en ny era.

När jag var på väg mot tåget tidigare idag gick jag och lyssnade på musik och nynnade med. Plötsligt verkade världen vara en film och jag hade soundtracket i mina öron. Det gick två människor hand i hand framför mig, och en tjej gick och lämnade ett brev på postlådan. Allt var så logiskt just då, i den sekunden. Vad är det med musik som får människor att bli lyckliga? Hur fascinerande och förtrollande är inte en låt, vars text och ton fångat din uppmärksamhet?

För inte allt för många dagar sen befann jag mig en lördagseftermiddag i stan. Människor sprang förbi i jakt på än mer onödiga och förbrukningsbara saker att investera i, och vi försökte motstå frestelsen att följa dem. Det luktade svagt av nybakta muffins från ett café, och våra fötter beslöt sig för att ta en vila i muffinsarnas närhet. Byggnaden hade stora glasfönster, och i väntan på en varm dryck satt jag och iaktog människorna som myllrade runt mig.

Mitt i allt stod en kille och plockade upp en gitarr. Han slog an en ton och började sjunga och dansa, mitt på det lilla torget mellan palladium och kompassen. Strax bredvid arbetade människor med att bygga om en fasad, och de stannade upp en sekund och tittade på gitarrspelandet. Han var en fascinerande syn, med en gul/röd/grön mössa och ett fantastiskt leende.

Vad som förvånade mig mest i all denna röra, det var att så få människor stannade ett slag och lyssnade. De som faktiskt stannade, eller gav bort några kronor i dagens stress, de skulle bara veta hur gott jag tänkte om dem just då. Hur många poäng på karmakontot jag gladeligen investerade åt dem. Vad kostar det egentligen att ge någon en krona av dina pengar, eller framför allt en minut av din tid? Det är nog det som är allra dyrast i dagens samhälle. Tiden.

Jag slösar så mycket jag kan av ovanstående gåva. För inte allt för många månader sedan valde jag att spendera en stjärnfylld natt brevid en gatumusikant och hans fodral. Och det var nog något av det mest givande jag gjort. Jag har mött så många alldeles unika människor i mina dar, och jag lägger hellre min tid där än på något annat.. Och jag kanske inte kan namnge alla nobelpristagare i litteratur, men jag vet precis vilka som får mitt liv att verka lite mer. Och det är tusen gånger mer värt, iallafall i min verklighet.

As life goes by
Romantic dreams will start
So I bid mine goodbye and never knew
So close was waiting, waiting here with you
And now forever I know

All that I wanted to hold you
So close

2007-12-03T02:52:00.000+01:00

Jeff Buckley - Hallelujah

Vart man än vänder blicken finns det stjärnor såhär års. Jag tittar i alla fönster och affärer och dörrar och det är stjärnor, stjärnor överallt. Men jag tittar även på gatorna och på tågen och på bussar och i väntkurer. Och det finns minst lika många stjärnor där som det finns i fönstren. Vart jag än vänder mig är ni där.

Ibland när man går runt på stan i jakt på absolut ingenting kan man gå förbi någon, och helt plötsligt ser man personen. Det är så vanligt att man tittar utan att faktiskt se. Och när man gör det, så blir man så fascinerad. Jag fastnar i ögon och undrar vart personen är på väg. Vad hon drömmer om, vart han vill vara egentligen, vem som möter dem när de kommer hem.

Jag har mött dem alla. Han som sålde sina drömmar för sina föräldrars skull. Hon som lägger alla pengar hon har på sitt utseende utan att veta vem hon är. Han som levt hela sitt liv på väg någonstans och nu kommit fram till slutet. Det är bara att möta en blick för att känna igen dem. Att titta lite extra på personen som råkade stöta emot din axel. Lämna den där femman i någons hand och möta leendet. Vad kostar det? Vem betalar? Det kostar nog inte mest för dig iallafall. Och om det gör det? Vad spelar det för roll.

Det finns så många saker jag vill göra. Förändra människors liv. Göra skillnad. Försöka göra någonting bättre än vad det är- när jag vet att det kan vara det. Jag har mina idéer om framtiden, om möjligheterna, om valen. Det enda jag kan önska är att jag har möjlighet att genomföra dem.

Jag såg en film helt nyligen. Den var inte speciellt bra, men ändå inte dålig. Jag tittade lite i ögonvrån när jag satt och läste, och helt plötsligt kom det. Något, vad som helst som kunde få mig att ändra synpunkt. Filmen var fortfarande inte den bästa jag sätt, men citatet var precis vad jag behövde höra.

"Det enklaste sättet att få en dröm att gå i uppfyllelse,
det är att vakna"

God jul.

Well there was a time when you let me know
What's really going on below
But now you never show that to me, do you?
I remember when I moved in you
And the Holy Dove was moving too
And every breath we drew was hallelujah

Hallelujah, hallelujah
Hallelujah, hallelujah

2007-10-23T22:22:00.000+02:00

Israel Kamakawiwo Ole'- Somewhere over the rainbow

Höst, höst, höst och hela världen skälver i en kavalkad av färger. Alla sveper jackan hårdare runt sig, men jag behåller mina flippflopp på. Jag vill behålla lite sommar så länge jag kan. Hösten är vacker och himlen gör sig nog bäst i kontrast till allt rött och gult och grönt som samsas i träden. Man undrar hur människor kan överleva utan årstider. Vad vet de egentligen om skönhet?

Det luktar äppelpaj i hela huset och jag har spillt kanel över hela klänningen. Men den är brun ändå så det enda som märks är lukten. Jul, jul, jul. Gröt och apelsiner med nejlikor i och paketinslagning med lack och etiketter med tomtar på. Jag har redan köpt min första present, och den är bäst. Såklart. Alla mina presenter är bäst. Sen om de som får dem tycker annorlunda, då har de fel. Alla presenter är ju bäst, enbart för att de är presenter. Personen har ju köpt/gjort den med tanke på dig.

Vi hamnade på en bar i helgen, lite otippat sådär. Det luktade öl och var fullt av skratt och ballonger. Engelska blandades med svenska och alla pratade i mun på varandra. Mer sånt, tack. Det är allt det där oplanerade och oförberedda som blir bäst. Alla som säger något annat, de ljuger. Och trots att jag spillde öl på både mig själv och andra så var det okej. Det luktar bara minnen just nu.

Fullmånen lyser klart utanför, och jag skall göra mig en kopp té och krypa upp i fotöljen. Det kanske är dags att låta mina flippflopp vila snart, och kura in sig i raggsockar och stickade tröjor. Det är trots allt sommar snart ändå. Och vilken sommar det skall bli.

Where trouble melts like lemon drops
high above the chimney top
that's where you'll find me
Oh, Somewhere over the rainbow
way up high
and the dream that you dare to,
why, oh why can't I?

Well I see trees of green and
red roses too,
I'll watch them bloom for me and you
and I think to myself
what a wonderful world

2007-09-18T03:08:00.000+02:00

Damien Rice- Cold Water

Egentligen. Egentligen borde vi lämna allt. Följa vinden, kasta oss ut och hoppas på det bästa.
Egentligen.
Egentligen.
Egentligen.

Vad är en annan synonym för kärlek? Vad står det i en innehållsförteckning på livet? Vad innehåller en saga? Vad består egentligen drömmar av, och hur långt är det till himlen? Det är så många, många saker som saknar svar. Och egentligen, egentligen har vi alla.

Jag vill bara fånga in alla saker och skriva en bok, göra en film, skapa något. Något som känns och inte ligger lika platt som allt annat. Något som kan förändra utan att vara en förändring i sig. Men hur gör man, när man sitter fast utan kedjor? Det finns ju inget att bryta sig ur, men samtidigt ingenstans att gå. Livet är för kort för tveksamma bestlut. Livet är för kort för framtidstänkande. Livet är för kort för allt annat än nu, egentligen.

Det är inte värt att tänka fram. Tänka på vart man är om tio år. Allt förändras så snabbt. Jag kan vakna en dag och drömma om att bli skådespelare, en annan dag vill jag bli minröjare. Så vad vet man egentligen om imorgon. Det föränderliga, förödande och väldigt förrådande imorgon.

Varje natt då du somnar säljer du dig åt morgondagen. Du förlitar dig på att allt kommer vara som du lämnade det, på att dina ögon kommer möta samma dag imorgon. Men vad är du att bestämma hurvida saker och ting är rätt eller fel? Vem är det som bestämmer vad rätt är, och framför allt vad fel är?

Det finns så många felaktiga bestlut som i slutändan visade sig vara rätt, och så många rättvisa saker som egentligen inte alls är speciellt rätt. Att nöja sig med det man har, är det rätt? Är det inte fel att inte kämpa för att få det bättre, för att komma längre, för att få chansen att smaka på den där segern man aldrig tagit? Jag vet faktiskt inte.

Men egentligen spelar det ingen roll vad jag vet, eller vad jag inte vet.

Det enda som faktisk spelar roll är vad du vet.

Vad du drömmer om.

För om inte du drömmer, vem skall då göra det åt dig?

Don't you know I love you
And I always have
Hallelujah

Will you come with me?
Cold, cold water surrounds me now
And all I've got is your hand

Lord, can you hear me now?
Lord, can you hear me now?

2007-08-03T00:31:00.000+02:00

Kent- 747

Det är natt nu. Solen har somnat för länge sedan och ute lyser stjärnorna för tomma själar. Min är inte tom, men den är alldeles för tom för att kallas hel. Så jag beundrar dem. Det är lite som i Lejonkungen. Jag har lust att ignorera alla professorer och vetenskapsmän och deras prat om solar långt borta. Jag tror som Simba. Jag tror att det är de forna kungarna, i alla deras bemärkelser, som tittar ner på oss.

Det är något fint med att titta på Disneyfilmer. Jag älskar att krypa ner i en soffa full med täcken och kuddar, göra rostmacka och oboy och trycka på play. Och där, helt oberoende av tidens gång, dyker Peter Pan upp. Pocahontas, Lejonkungen, Aristocats, Robin Hood och alla andra filmer. Och jag känner mig så himla, himla liten. Det känns fortfarande som om hela växa-upp proceduren var ett skämt. Jag är lite längre, men jag är lika liten ändå.

Och ni är det finaste jag vet. Och jag vet att du vet att jag vet att du vet. Men egentligen spelar det ingen roll. Det har hänt så mycket i sommar. Så mycket, och ändå ingenting. Jag flyr saker för drömmar som inte finns. Men vem säger att de inte går i uppfyllelse? Vem säger att jag inte är som Pinocchio? Det är lite som vinden, man vet aldrig när den vänder. Fast jag tror det är dags nu.

Vi kan ju hålla uppe varandra. Luta oss och kämpa och låtsas. Prova vingar som varit invecklade för länge. Man måste våga för att vinna, och det är nog dags att försöka vinna. Vi kan kasta oss ut i världen och se vad som händer. Det värsta som kan hända, vad är det? Snarare att vi stannar kvar än att vi faller. Och hellre leva med lite skrubbsår, än att inte leva alls.
Eller hur?

Du är värd att dö för
Ni kan skratta om Ni vill
Håna oss
Vi rör oss
Ni står still

Jag håller mig vid liv
Du håller mig vid liv
Du håller mig vid liv

2007-06-17T22:24:00.000+02:00

Håkan Hellström - Kom igen Lena

Härom natten sprang jag genom regn och rusk och vind över en stenig trottoar, på flykt ifrån en ringklocka. Det blåste och paraplyet vändes ut och in och kastade tillbaka allt vatten det fångat men ändå var det ren magi. Nådde tåget lite för blöt och gick av lite för torr, men ändå med ett stort leende på läpparna och sånger i öronen. Ibland är vattenpölshopp och tårtlämnande mitt i natten precis det man behöver. Trots vätan. Trots vinden. Kanske till och med just på grund av det.

Idag är det torrare men tommare, och över gräset ligger kvarglömda regndroppar. Det visslar lite i hörnen och vindspelen spelar för en tom publik. En katt springer med bjällra över gräsmattan och jagar trollsländor och ett rådjur har placerat sig på första parkett för kvällens skådespel. Jag vet inte vad som bjuds, och jag vet inte när det börjar, men jag vill inte missa det för allt i världen.

Midsommar närmar sig med stormsteg. Att plocka sju olika blommor från sju olika hagar och hoppa över sju gärdsgårdar och sju brunnar, det är så svårt nu för tiden. Alla blommor försvinner, alla hagar ätes upp och gärsgårdarna revs innan brunnarna byggdes om. Men man får improvisera bäst man kan i hopp om att förtrollningen inte är bruten.
Hopp, hopp, hopp.

Egentligen spelar det ingen roll, för jag drömmer hela nätterna ändå. Mina nätter är så fyllda av liv och rörelse att jag vaknar utmattad och måste tänka efter för att komma på om det bara var en dröm.

& Jag tänker fortfarande.

Sluta dröm om det ljuva livet
(vi kommer aldrig va med om det)
Och be aldrig mer om ursäkt
(för sakerna du aldrig gjorde)
Men det äter upp dig när du ligger i din säng
Åh gud det gör så ont att nått
så nära kan va så långt bort

Du-tu-ru-tu-ru
Du-tu-ru-tu-ru
Wo-oh!

2007-06-09T03:27:00.000+02:00

Bernard Fanning - Wish you well

Jag tog bussen hem genom sockervadds moln och violetta skyar, den verkade aldrig nå slutstationen och jag ville aldrig hoppa av. Det var tomt men ändå fullt av liv, av folk, av mig och varje gång bussen svängde sjönk jag än mer ner i min stol. Mitt säkerhetsbälte var på men inte störande och rösterna bakom mig ljöd precis lagom mycket för att inte störa min musik. Jag lyssnade på genialiska texter och hänförande melodier och när jag hoppade av vid slutstationen dansade jag hela vägen hem.

Hade det inte varit så tyst ute hade det kunnat vara dag, så ljust var det. Fast jag var glad över att vara själv för det är speciellt när man kan göra vad man vill utan några ögon på sig. Jag ville göra allt på en och samma gång; stå på händer, göra kullebyttor, klättra upp i lyktstolpen och trilla ner för en backe för att känna hur det känns. Så att jag nästa gång jag går förbi en backe blir glad över att jag inte trillade ner. Det är sånt som är enkel glädje. Att glädjas för allt man sluppit och allt man gjort.

Mötte alldeles för många minderåriga människor som frågade om saker de inte borde känna till idag. Jag blir trött och ledsen och upprörd när det är på det viset, när människor hamnat fel när de kan komma så rätt. Jag vet att det bor idéer i varje hjärta som pumpade där borta, och att de hade kunnat briljera och överraska bara genom att försöka.
Men de försöker inte ens. Det är det som gör ont.

Att ge upp innan man ens börjat.

Peter nanar i sin säng och jag hör hans andetag i bakgrunden, hans andetag och fläkten som gnisslar lite i varje varv den snurrar. Jag skall alldeles strax duscha bort kvällens historier och sedan krypa ner i en säng som styr siktet emot drömmarna.

Kanske drömmer jag om sånger och himlar och nyckelpigor.
Kanske drömmer jag om svart och galler och krig.

Kanske drömmer jag inte alls.
Vem vet.
Imorgon är ju en annan dag.

Heart attacked by fear and doubt
won't be long till the truth comes out
first impressions never last
Lover's bonds they hold so fast
Restless future burning bright
The past is holding on so tight
Never heard the warning bell

And I just want to wish you well
I just want to wish you well

2007-05-19T04:58:00.000+02:00

Bruce Springsteen-Thunder road

Jag vandrar natten hem, den slumrar och gryningen tar över. Horisonten är nästan vaken när jag närmar mig Nääs och jag känner att livet är inte så tokigt ändå. Jag har så många fel men så många rätt och när det luktar vår och hav och storm i löven tänker jag på dig. Det är inte alltid så lätt när man har fel utan att ha en enda chans att gissa rätt. Men det är rätt fint att våga när man har allt att förlora.

Jag sliter löv från ett träd på vägen genom Tollered, passerar åar som flyter under mina fötter och egentligen vill jag följa med. Kasta iväg mina kläder och min väska och mitt liv och hoppa i och se vart jag hamnar. Vinden sliter och drar i mig så jag blåser bort innan jag hinner ta av mig skorna. Men jag antar att det kommer mer chanser.

En nyckelpiga satt på ett löv jag fångade, och det är inte rätt tid att vakna att lyfta att flyga så jag jagar efter löv att sätta tillbaka den på. Man hittar aldrig det jag söker men jag letar inte ändå. Passerar en ek som vaggar sig till sömns och placerar nyckelpigan inuti på ett löv. Jag hoppas att jag inte störde.

Går hem med din röst i mina öron och det spelar ingen roll om du är tre hundra mil eller en meter bort när alla avstånd betyder samma sak. Det är inte så att jag klagar men det hade varit så mycket lättare om jag var nån annan. Jag blir aldrig tillräckligt fin, aldrig tillräckligt liten, aldrig tillräckligt stark, aldrig tillräckligt modig, aldrig tillräckligt klok, aldrig tillräckligt lagom. Jag vill ju bara räcka till för dig.

Du har tolv tusen anledningar till att inte känna mig men det enda jag känner är dig så vad spelar det för roll.
Vad spelar det för roll.
Vad spelar det för roll.
Vad spelar det för roll.

Roy Orbison singing for the lonely
Hey that's me and I want you only
Don't turn me home again
I just can't face myself alone again
Don't run back inside darling
You know just what I'm here for
So you're scared and you're thinking
That maybe we ain't that young anymore

Show a little faith, there's magic in the night
You ain't a beauty, but hey you're alright
Oh and that's alright with me

2007-04-23T00:43:00.000+02:00

Death Cab for Cutie-A lack of color

Om ungefär femtio minuter kommer den första fågeln att börja sjunga utanför mitt fönster. Jag hör den varje tidig morgon, just nur solens första strålar nuddar himlen. Tänker att jag önskar att jag precis vaknat så att jag kunde gå ut och hålla den sällskap. Ibland är det skönt att bara vara.

Du är en melodi och jag nynnar dig till sömns. Enkelt, livet är enkelt. Men samtidigt svårare än något annat. En väg hem kan vara fel väg, trots att man hamnar utan för sin dörr. Ibland ligger inte hem där det borde vara. Ibland är inte hem en fast punkt, utan en fast människa. Kanske en fast känsla. Det borde vara enkelt att hitta hem, men det är svårare än någonsin.

Jag fick en fråga om vad som gör mig glad och när jag är som lyckligast. Det var samma svar på båda frågorna. Ni gör mig glad, när jag är med er är jag som lyckligast. Jag tvivlar på att en bråkdel av er som är involverade i skapandet av min glädje och lycka kommer läsa detta. Men jag skriver det ändå. Det är ni som gör mig lycklig.

Det är April nu, och imorgon fyller jag år. Det är 21 timmar kvar tills jag är tjugo år. Jag har haft ångest och tvekat så länge hurvida jag skall fira eller inte. Det är så mycket som talar emot och så många speglar som säger ifrån. Jag vill skrika tillbaka men de talar sitt tydliga språk, och de talar så högt. Jag har ingen chans. Inte ens idag vet jag vad jag vill eller om jag orkar. Om jag kommer blunda bort tårar eller skratta mig hes.

Ibland är en kram det finaste man kan få.
Ibland är en kram precis det man behöver.
Ibland är en kram det enda man inte kan få.
Ibland är nu.

But I know it's too late,
and I should have
given you a reason to stay
given you a reason to stay;
given you a reason to stay;
given you a reason to stay

This is fact not fiction for the first time in years

2007-03-06T03:32:00.000+01:00

SÄKERT!- Vi kommer att dö samtidigt

"Och när skall du bli vuxen då?"
Mamma ställde frågan när vi låg invirade i täcken i min säng, hon sjuk och jag vanligt trött och säng-kär. En mycket bra fråga för övrigt. Och som alla bra frågor har den inget svar. Jag är tom på svar och full av frågor. Ibland hade det kunnat vara så himla enkelt. "Imorgon. Direkt imorgon blir jag vuxen". Men jag blir inte det, det vet jag. Fast varför skulle jag egentligen. Varför skulle jag.

Jag läste en krönika av någon som borde vara vuxen men som inte var det. Han skrev att alla tror att man blivit vuxen när man blivit några och trettio. Men det blir man inte. Man är precis likadan som förut, fast man måste låtsas vara vuxen. Jag tänker inte låtsas vara vuxen. Jag är som jag är både på ont och gott. Fast jag vill låtsas att det är mest gott. Sött & Gott, såklart.

Mina naglar är jättekorta och har ett svart lite slitet nagellack på sig. Om jag hade varit vuxen hade jag haft välpolerade naglar med klanderfritt målat nagellack i någon trist beige nyans. Alla gamla människor som sitter och tittar föraktfullt på mig genom halvmåneformade glasögon och illa sminkade ögon stör mig. Bara för att de gav upp och föll offer för bingolotto och Svensson-mentaliteten tänker inte jag göra det. Man kan bli äldre utan att bli tråkig. Man kan skaffa barn utan att bli gammal. Man kan vara vuxen men fortsätta leva.

Jag antar att jag kommer gå folk på nerverna och flamsa runt tills jag dör. Springa runt i ösregnet på sommaren bara för att det är så skönt att känna regnet. Fånga fjärilar, ha krig med vattenpistoler och ballonger, måla julkort, få skrubbsår på knäna och skratta. Mest skratta. Fast jag är rädd. Jag är jätterädd för att jag måste bli vuxen på riktigt, med alla premiepensioner och bankbesök, för att nån skall ta mig på allvar. Liksom på riktigt.

Det känns i magen. Ibland saknar jag att prata i telefon. Fortfarande. Ibland saknar jag min bästa vän. Människor som varit har försvunnit på något vis, trots att de egentligen finns kvar på samma ställe. Men utan räckhåll för mig. Och de som är inom räckhåll är egentligen distanserade. Allt är så dubbelt.
Men mest av allt är det tomt

Andas, jag kan inte andas
För det låter så pinsamt kvavt
där jag står brevid dig
För trött för att dölja,
det måste vara uppenbart
Kom inte närmre,
snälla kom närmre

Snälla kom närmre, snälla kom närmre, kom närmre...

2007-01-01T23:59:00.000+01:00

Åsa Jinder & Cajsa Stina Åkerström- Av längtan till dig

Nytt år, nya drömmar, nya hopp.
Det finns en ny historia som väntar på att skrivas, ett nytt äventyr och en helt ny verklighet som vill levas. Det är fullt med möjligheter och ett nytt år skrivs på pappret samtidigt som det gamla stoppas undan. Ingen minns gårdagen, det är framtiden som skall visa vägen för allt nytt. Och jag är glad för det, jag är glad att vi byter årtal och kalenderår. Tvåtusensex är inget år jag kommer spara nära hjärtat. Det var helt enkelt inte värt det.

En student, fyra romanser, tre förlorade vänner och sju nya. Vissa saker kan man inte fly från, och det vill jag inte heller. Det finns saker som skedde som var livsavgörande på flera sätt. Studenten förändrade mig inuti och på papper, skolplikten är utsuddad och mina tolv år i skolan avklarade. Om än inte med glans, så med glädje. Trots all trötthet som bodde kvar i mina ögon den andra juni så var det med glädje i bröstet och leende läppar jag blickade ut för skolan, klassen och lärarna en sista gång. Aldrig mer skall jag ligga sömnlös inför prov, redovisningar eller inlämningar. Aldrig mer.

Friheten som följer med avslut är överväldigande. Jag har inte behandlat den så som jag skulle ha gjort, jag har inte tagit tillvara på det senaste halvåret av tid jag haft. Den har flugit iväg och jag står fortfarande kvar på samma punkt. Ändock känner jag mig starkare än i somras. Men det är dubbelt, för jag står fortfarande med samma fråga i huvudet. Vad skall jag bli, vad skall jag göra? Det är svaret jag saknar, och söker. Förhoppningsvis tar det nya året med sig det, och låter en ny stig bana väg under mina fötter.

Än har jag inte gjort allt jag vill, och än är inte min impulsivitet slut. Det finns fortfarande lika stora lockelser i Stockholm som i Tokyo. Hjärtat slår fortfarande dubbla slag när jag pratar om Indien, Italien, Island och Irland. De fyra I:en skall jag besöka någon dag, men om det är om tre månader eller sjutton år, det återstår att se.

Natten har krypit in över himlen och stjärnorna blickar kalla ner på det nya året. Jag har ingen aning vad som komma skall, eller vad gudarna har planerat för oss under den kommande tiden. Men jag hoppas det är något fint, något glädjande och något lyckosamt. Fyll året med musik, värme, skratt, kärlek och vänskap. Låt sagorna bli verklighet och drömmarna bli uppfyllda. Jag hoppas, jag hoppas. Och vem vet, kanske får jag rätt.

Kanske blir det här året, år tvåtusensju, det bästa i mitt liv.
Vi får se.

Det var enkelt och vackert
du sa att du väntat mig
Jag kunde ana att det fanns
en himmel på jorden
jag såg den
Och du bad mig att leva mitt liv
alltid nära dig
Jag följde dina steg och allt jag
någonsin drömt om fanns där för mig

Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig
För jag trodde att du fanns och väntade mig
Alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött
För att möta den vackraste människa jag någonsin mött

2006-11-27T20:35:00.000+01:00

John Rzeznik- I'm still here

Ibland slutar jag andas för att få veta att jag lever. Man glömmer bort såna saker så lätt. Att andas. Oftast undrar jag om mitt hjärta verkligen slår. För man hör liksom inte. Om man inte koncentrerar sig. Sist jag hörde två hjärtan slå i samma takt var alldeles för länge sen. Ibland hör jag fortfarande ekot. Du-dunk. Du-dunk. Det är fint och även om jag inte kommer höra det igen så finns det där. Precis som ord man hört på något vis alltid stannar kvar i öronen. Och blickar. Det är sånt som betyder något som man minns.. Allt det fina. Man glömmer oftast alla onödiga saker. Därför är det dumt att slösa energi på sånt som egentligen inte betyder något. Och på sånt som kan skada. Kom ihåg det.

Jag läste någonstans att varje hjärta slår 250 miljoner slag, men inte mer. Man har alltså 250 miljoner slag på sig att leva sitt liv och uppleva allt det där man vill uppleva. Undra hur många slag jag har kvar, undra om de räcker. Om jag hinner med allt. Och hur många slag jag får slå tillsammans med någon, och hur många slag som det kommer eka om. Vilka som kommer spenderas under stjärnhimlar och vilka som dröms bort. Ibland vill man inte somna, för man är för rädd för att släppa taget. Om verkligheten. Det är på nätterna, när månen speglas i fönsterrutan och luften är kall som man är sårbar. Det är då man faller.

Men jag skall inte falla. Jag skall samla mina hjärtslag och slå mig fri. Frihet är viktigt. Hopp med. Oftast vill man inte våga hoppas när framtiden ligger för nära. Jag oroar mig. För att inte räcka till, för att inte våga tro, för att vara för korkad, för dum, för fel. Oftast oroar man sig i onödan, men det vet man inte förrens det är försent. Det finns viktigare saker att lägga sina hjärtslag på än att oroa sig.

Leva, till exempel.

And I want a moment to be real
Want to touch things I don't feel
Want to hold on and feel I belong
And how can the world want me to change?
They're the ones they stay the same
They don't know me
'Cause I'm not here

2006-10-31T03:01:00.000+01:00

Damien Rice-Canonball

När jag vaknade idag regnade det ute. Himlen var grå och fönstrena blöta, hösten påtaglig och värmen borta. Ibland undrar jag varför det finns väder. Inte rent vetenskapligt utan varför. För humöret skiftar så otroligt mycket beroende på vädret. När det är soligt och somrigt med grönt gräs och långa, ljusa nätter, då är jag lycklig och glad. Men när det byts ut emot mörka dagar, mörka nätter, mörka mornar och alldeles för blött väder? Jag vet inte. Just nu försöker jag komma på hur jag mår. Det enda jag vet, det är att jag saknar något.

När man känner sig halv, ser andra det då? Kan andra se hur man tar sig för hjärtat och håller fast för att det inte skall falla i sär? Ser människor alla osynliga tårar som rinner ner för ansiktet, och ser de hur går sönder mer och mer för varje steg man tar? Ibland undrar jag om de är blinda. Man kan skrika rösten ur halsen mitt på gatan utan att någon ser. Vill de inte se, eller vill man inte bli sedd? Jag vet faktiskt inte. Någon sa en gång "Det enda man vet, är att man inte vet". Någon har rätt.

Om jag går tillräckligt långt emot stjärnorna borde jag komma hem till dig. Jag undrar om jag skulle hitta, om mina fötter skulle veta vägen. Finns det ens någon väg? Någon väg till kärlek. Finns det kärlek överhuvudtaget? Övertyga mig. Övertala mig. Hjälp mig. Dina ögon sitter fortfarande fast på min näthinna och alla saker jag skriver är brev som aldrig blir skickade. Jag har tusentals monologer i huvudet som jag aldrig får säga. Men allt är illusioner i slutändan. Och allt sitter i mitt huvud.

Men om du faller, fall för mig. Det behövs ibland. Någon, någon vem som helst egentligen. Eller egentligen inte. Men jag vet att jag behöver sova säkert. När jag åker bil sitter jag alltid och håller tummarna. Inte medvetet, inte för att jag vill önska något. Jag bara gör det. Det finns ingen förklaring till varför, men det kanske är av bristen på något annat att hålla i. Jag vet inte. Men jag vet att inget varit mer realistiskt än det som inte finns. Du fångade en dröm åt mig och gav den liv, sen föll den till marken och slogs i tusen bitar. Jag sparade en skärva och tittar på den varje natt.
Men jag ler iallafall åt minnet.

Stones taught me to fly
Love, it taught me to lie
Life, it taught me to die
So it's not hard to fall
When you float like a cannonball

There's still a little bit of your song in my ear
There's still a little bit of your words I long to hear
You step a little closer to me
So close that I can't see what's going on

2006-10-21T00:41:00.000+02:00

Anthony & the Johnsons- Fistful of love

Jag har tryckt på shuffle, och sveps mellan minnen och glömda drömmar. Räknar takterna i låtar jag trodde jag glömt och nynnar med i melodin på andra jag borde ha glömt. Samtidigt som refrängerna börjar ljuda slås jag av att jag kan varje ord. Man glömmer aldrig. Det finns känslor man kan dölja och minnen man kan förtränga, men man glömmer dem aldrig. Ibland hatar jag det faktumet, faktumet att jag inte kommer ifrån det förflutna.
Men just nu, i just detta ögonblicket, älskar jag det.

Det är mörkt ute, och jag har tänt julstjärnan i fönstret. Den har suttit där hela året. Jag tycker det är mysigt, och det är finare att ha en stjärna än en vanlig lampa. Den tröstar lite på nätterna när mörkret blir för påträngande och man slås undan i ett hörn. Den gör nätterna lite lättare, lite kortare och lite ljusare. Alla borde ha en stjärna i fönstret, alltid. Det hjälper när man vrider sig av och an, det hjälper när man känner att man tappar greppet. En enda ljuspunkt att koncentrera sig på kan lysa upp hela livet.

Alla ballader, alla serenader. Vem är de skrivna till? Vem är det som alla ord blivit nedpräntade för, vem är det som väckt alla känslor av längtan, av lust, av lidelsefull kärlek? Jag undrar vem hon är. Jag undrar vem han är. Jag undrar om de fick varandra tillslut, om de förstod. Eller om det var ett kärleksbrev som skickades alldeles för sent. Det blir ofta så. Man skriver ner tusental rader, men skickar inte en enda. Om det är av svaghet, av besvikelse eller hopplöshet vet jag inte. Men jag vet att de borde ha skickats. Att varje ord borde ha lästs om och om igen och varje sida borde blivit fulla av fingeravtryck och torkade tårar.

Ibland har vi glömt bort det viktigaste av allt.
Det handlar inte om hur många namn du har i telefonlistan, hur mycket pengar du har på ditt konto eller hur många fester du besökt. Det handlar inte om hur stor din garderob är, vilket jobb du har eller hur många länder du varit i. Det handlar inte om hur många händer du har skakat, hur många skor du har eller vem som skrattade sist.
Det handlar om något mer än så, det handlar om något livsnödvändigt, något som kan framkalla andnöd och hjärtklappningar. Det handlar om antalet nätter du ligger vaken med ett ansikte i huvudet, hur många gånger du slagit in siffrorna på telefonen men inte lyft luren och det handlar om att tro.
Det handlar om det enklaste, och det svåraste av allt.
Det handlar om kärlek.

I was lying in my bed last night staring
at a ceiling full of stars
when it suddenly hit me
I just have to let you know how I feel
we live together in a photograph of time
I look into your eyes
and the seas open up to me
I tell you I love you
and I always will

2006-10-12T01:54:00.000+02:00

Veronica Maggio- Månskensregn

Mitt liv har satts på paus och jag börjar krypa på väggarna. Jag har hållt mitt löfte men alla vägar jag har passerat, alla blickar jag har sänkt mina ögon för, alla munnar jag har tystnat. Det har varit svårt, men det som varit svårast är nog att blunda för sig själv. Tysta sin egen mun, hindra sina egna fötter. Men ibland klarar man mer än vad man vet.
Ibland är man starkare än man tror.

Jag längtar efter vintern. Jag verkligen längtar efter de första snöflingorna som singlar ner från himlen, att skrapa med skorna i täcket som lagt sig över vägar, gräsmattor och buskar och att få rulla runt och göra snöänglar. Det finns inget så mysigt som att springa runt i snön och sen komma in med snö innanför jackan, blöta skor och borttappade vantar och dricka varm choklad. Gud vad jag längtar! Det skall bli timmar av thé och filmer, böcker som skall läsas under filtar och tusentals tillfällen utomhus. Ge mig, ge mig nu!

Det har varit jobbigt med en ledsen Olivia. Att försöka trösta utan att kunna säga något tröstande är svårt. Jag försöker lägga plåster på de ytliga såren, torka mascaratårar och krama så hårt jag bara kan, men jag når inte in. Att försöka förklara för henne att hon är den finaste jag har, och att han inte är värd hennes tårar går liksom inte. Jag vet hur hon har det med, så att säga att hon bara skall glömma går inte. Det har aldrig gått. Men det skär i hela mig varje gång jag hör hennes spruckna röst i telefon. Och vetskapen om att jag inte kan laga den krossar mig.

För ängel, du är det finaste jag har. Alla våra minnen, allt från misslyckade fester i skogar utanför gråbo till skrattattacker när vi spelat spel eller kollat på filmer ("linnéa, spela fram till det roliga! spela fram till pandabjörnen!"). Vi är bäst helt enkelt. Du och jag, jag och du. Jag vet att jag är snurrig och att jag alltid glömmer bort saker, och jag vet att jag aldrig riktigt kommer förstå vissa saker. Men det finns inget jag över huvudtaget utan du. Det funkar liksom inte. Någonsin.

Det luktar jordgubbsglass. Eller det luktar nog inte det, men jag känner att vi har jordgubbsglass, och min mage säger att jag vill ha det. Jag har några böcker som väntar på att jag skall läsa dem och en skiva som spelas på repeat varje kväll. Det enda som fattas i vinter är egentligen någon. Någon som kan vara med. Sånt är fint. Men det duger bra själv just nu, faktiskt. Det är mys att snurra in sig i täcken, och jag kan alltid försöka inbilla mig att det snöar ute. Och funkar inte det så drar jag ner rullgardinen.
Den är iallafall helt vit.

Vaken i månskensregn
Vridandes i sin säng
Nätterna känns igen
Morgonen kommer sen
Vaken i månskensregn

Brukar hon fundera, om det är för sent
Hon andas ut och blundar
Undrar om han vet

2006-09-29T00:28:00.000+02:00

Lisa Miskovsky-Foxholes

Det regnar inte tårar från himlen. Inte än. Det regnar inga brustna hjärtan eller trasiga drömmar. Det regnar faktiskt inte alls. Det är soligt, och solstrålarna värmer kittlandes på näsan. Jag tror nästan jag fått några fräknar, det ser iallafall ut så om jag kisar. Man ser det man vill, inget annat.

Det är skönt att vara vid liv nu. Jag trodde jag skulle få höstångest av rädsla för att vandra in i vintern ensam. Men just nu står jag säker och virvlar runt i livet bland alla rörelser och infernon. Saker sker, rör sig och tycks forma sig efter mina händer. Jag har hela världen i min hand. Det svarta i mitten av mina ögon är vägen till verkligheten. Min pupill. Min verklighet. Och den är fin. Den blir finare allt eftersom. Ja, det är skönt att var vid liv nu.

Det slog mig att tiden går snabbare än jag tänkt. Jag hinner inte med. Jag hinner inte med att börja sakna förän det är för sent. Och jag hinner inte med att vända mig om förän du är borta. Jag hatar att förlora saker. Vänner, kunskap, drömmar, längtan, kärlek. Det är sånna saker man inte skall förlora. Man skall vårda dem ömt. Det är skatterna som finns i livet. Det allra finaste som finns. Det är slutet på regnbågen. Det är det du måste finna.

Ibland kan jag falla. Böja mig för känslor och tankar och krav. Sjunka ihop av alldeles för lite utrymme och alldeles för mycket känslor. Jag skulle ljuga om jag inte erkände att jag ångrar saker. Många saker. Saker jag gjort, saker jag inte gjort och saker jag borde ha gjort. Det är som en ond cirkel på många sätt, och man drar ner sig själv hela tiden. Det hade varit så enkelt, om jag bara kunde vika mig. Erkänna att jag är svag, och inte leka stark hela tiden. Men vem väljer den enkla vägen här i livet? Ingen av dem som borde det, dessvärre.

Ge mig kärlek.
Kom och spring bort nätterna med mig.
Andas lycka och värm mig med din röst.
Sippra liv ur dina lungor.
Kom och befria mig från ensamheten.
Det är bara med dig runt min själ den försvinner.

Close your eyes,
take me back into that doorway
Close your mind,
when your smile shone through
the flame of your lighter
Close your eyes,
as I look down on you
wipe the rain of my brow
Close your mind, let me lose you again

2006-09-19T01:46:00.000+02:00

Billie the vision and the dancers-Summercat

Jag har varit så otroligt glad de senaste dagarna, utan direkt anledning. Jag har nynnat, skuttat runt och sjungit, dansat galet på borden, skrattat så att jag gråtit, pratat konstant hela tiden och mått allmänt underbart. Så här glad har jag inte varit på länge. Tacktacktack. Inte ens när vi förlorade valet och rött blev blått, trots att jag höll tummarna så hårt jag kunde, blev det några sura miner. Mitt leende kunde inte suddas ut och när alla ser ledsna ut fortsätter jag bara le. Framtiden är ett senare problem, detta är nutiden.

Och nutiden är fin. Riktigt fin. Vädret är fortfarande soligt och dagarna fortfarande ljusa, värmen dröjer fortfaranade kvar och néorna springer barfota till brevlådan varje dag. Jag fasar lite för när graderna kryper ner och vindarna blir hårdare, men jag är för glad för att bli ledsen. Det känns som om någon hällt sjutton koppar varm oboy i mig och värmen aldrig slutar värma. Det är skönt och spralligt och smittar. Jag är en sån som smittar av mig. Är jag ledsen smittar det av sig, är jag glad smittar det av sig. Och just nu är jag en smittohärd i allra högsta grad.

När jag gick på stan idag slog det mig hur skönt Göteborg är. Hur fint det är. Jag har mina favoritaffärer, de där fiken man alltid stannar vid och tittar in igenom glasrutan, klubbarna man dricker glädje och dansar lycka på och människorna som för länge sen blivit delar av mig. Egentligen borde jag vara nöjd och se fram emot allt som finns här. Så nära. Och det gör jag faktiskt med. För första gången på länge känner jag att det skall bli skönt, och väldigt roligt med en vinter till. Här. Med alla jag älskar.

Jordgubbsglass får mig att få sommarkänslor. Pirrande, bubblande sommarkänslor. Att sitta och äta glass ur lådan, framför fönstret på nätterna till tonerna av Gyllene Tider är så underskattat. Det är så otroligt somrigt och glädjande att jag får kramp i mina kinder för att jag sitter och ler hela tiden. Man viftar lite smått på fötterna och nynnar tyst samtidigt som man vickar på huvudet. Sekunderna senare kan man störtdyka ner i havet av täcken och kuddar jag dragit in i mitt rum, och snurra runt ett tag bara för att börja skratta åt just ingenting.
Prova.
Det är underbart.

I kissed you good bye at the airport.
I held you so close to me.
I said ’So here we are now and I can’t stop from crying Lilly’.
And you said ’Hey hey hoo, you know this is the way to go
You will forget about me when I’m on that plane.
Forget about me when I’m on that plane.’

Tonight tonight tonight tonight
I wanna be with you
Tonight tonight tonight tonight
I wanna be with you tonight

2006-09-14T23:54:00.000+02:00

Kent-December

Jag borde ha lärt mig vid detta laget. Jag borde lärt mig allt det där. Det som gör ont. Och att ingenting varar. Att ingenting är evigt. Och att ett trasigt hjärta är ett sorgligt sätt att starta något nytt på. Så jag låter det vara trasigt. Precis som vanligt. Som alltid.

Man skall inte skriva när man är ledsen. Risken är för stor att känslorna tar överhanden och man inte har en aning om vad texten kommer bli. Men jag tar risken. För just nu trycker allt som ligger under huden. Allt som måste ut. Förr eller senare. Jag kanske inte skriver det här, men jag måste skriva. Låta pennan flyga och fylla ark efter ark. Med utkletat bläck och torkade tårar. Eller nästan vad som helst.

Jag hatar att jag bryr mig. Och jag hatar att du inte bryr dig. Jag hatar tanken på att detta kan förstöra mer än vad allt redan är. Men jag klarar inte av att ha allt som det är. Jag är ledsen. Ledsen för att jag vet att det är mina egna fötter jag snavar över. Och att det är mitt eget hjärta jag krossar. Jag har sagt det tusen och åter tusen gånger. Jag krossar hellre mitt hjärta själv än låter någon annan göra det.

Någon frågade mig en sak. "Men tänk om du gör det i onödan? Tänk om det inte behövs?". Tänk om. Det är något jag inte ens vågar riskera. För jag vet hur det känns. Att ligga där på marken med allting framför. Alla känslor, alla tankar, alla hopp, alla drömmar. Och se dem blir sönderslagna. Och tro mig, det smärtar inte på en sekund så mycket som det gör att se tomheten i någons ögon. Höra frosten i någons röst. Det är mer än vad jag klarar av.

Och jag landar alltid på fötterna.
Ibland måste man tillåta sig att falla,
för att kunna resa sig upp på nytt.
Och jag vägrar leva ett liv på knä.

September, och jag fattar ett svårt beslut
min nedräkning börjar nu
där allt en gång tog slut

Och du får bli mitt spöke om du vill
snälla, vänd inte ryggen till igen
snälla, möt min blick en allra sista gång
innan du lämnar min kropp
som blivit för trång

2006-09-11T00:18:00.000+02:00

There is a war between us-Tiger lou

Jag är inte bra på att låtsas.
Förlåt mig, förlåt mig för min svaghet. För att jag inte kan hålla skenet uppe lika bra som dig. Och för att mina ögon tåras för lätt. För det gör dem. Jag borde egentligen inte låtsas om det, men det är nog oundvikligt. Men tro inte att jag alltid gråter av sorg; verkligen inte. Mina ögon är bra på att överraska mig i de mest magont-orsakande skrattattacker. Fast det är fint, att ligga på golvet och rulla runt av glädje. Det händer oftast med en Olivia rullandes bredvid, förstås.

Fast jag menade något annat. Än vad jag slutade på. För jag har alltid varit imponerad av de som kan låtsas-le och skratta falsk-klingande skratt. Det är imponerande hur någon kan låtsas vara glad. För ett riktigt skratt är finast. Och riktiga leenden kan lysa upp dagar, veckor, månader. Mer sådant. Mer sanning och mer uppåtkrökta mungipor. Just nu, när hösten närmar sig och bladen börjar skifta i gult, behövs det mer än någonsin.

För jag känner vintern komma. Jag tänker inte låtsas om det, men att gå barfota om nätterna eller strosa runt i stan i bara linne lockar inte längre. Vindarna blir isbitande och ger mig gåshud, och trots att jag försöker protestera talar mina armar sitt tydliga språk; sommaren är på väg bort. När jag gick hem här om natten räckte inte min sommarjacka till för att skydda mig, utan kylan smet in i alla sömmar och linningar. Det innebär att jag måste köpa en ny. Och köpa en ny jacka är aldrig ett bra tecken, det är inte som att köpa en ny klänning. Snarare som att köpa fem och ta på sig alla samtidigt. Varmt, otympligt och tråkigt.

Jag vill inte mer. Snälla, spara lite sol September ut och låt mig lapa sol och dra grässtrån med tårna några dagar till. Jag behöver lite tid kvar för att använda alla mina solglasögon och solkrämen, solkrämen! Den måste ju ta slut, och jag har nästan en hel tub kvar. Så ge mig sol. Det gör inget om det inte går att få sol över hela tollered, jag kan klara mig med lite på våran gräsmatta. Lite sådär lagom som man kan ta med sig. I ett snöre. Jag hade nöjt mig med det.

Drömmar är fina. Och önskningar. När en stjärna faller, så får man önska sig något. Jag såg ett stjärnfall för kanske en vecka sen, ungefär. Det var fint, det var borta, det var bra. Ibland är inte hemma bäst; vid stjärnfallstillfällen är inte hemma bäst. Men jag var inte hemma, jag var borta när stjärnan föll. Då önskade jag mig något, slöt ögonen hårt och höll tummarna och lät önskingen flyga iväg från mina läppar; ljudlöst. Och jag hoppas. Och hoppas. Och hoppas.

Förresten. Ni vet, allt det där med att älska över vintergator och stjärnhimlar, längta sig känslostormar bort och fingertoppsnärhet precis bredvid?
Allt det där är fint.
Och när det kommer; låt det inte försvinna.
Låt det inte slinka mellan fingrarna på er eller bara glida förbi.
För sån kärlek är för fin för att tappas bort.

There is a war between us
I wanna build you something
there is a force that binds us
and you know how it feels
so you learn to forget
and you learn at the end
that it's best to pretend
is this the end?

2006-08-31T00:34:00.000+02:00

Ed Harcourt-She fell into my arms

Jag börjar bli rastlös. Mina vingar vill släppas ut och mina fötter vill lyfta från marken.
Det kittlar lite i magen av tillbakahållet skratt. Jag känner hur det småbubblar och hur läpparna kröks upp i ett leende lite sporadiskt då och då.
Det känns bra.
Bra, men rastlöst.

Egentligen har jag inte tid att sitta här. Här och skriva ner alla snurriga tankar och spontan-idéer. Men ibland måste man ta sig tid. För tiden av lugn är viktigare än tiden av stress.
Och jag stressar hellre än tar bort de där extra minuterna av total vila jag unnar mig.
Tiden räcker alltid till, även om det inte alltid blir som man har tänkt sig.

Ibland har jag lust att skriva ner alla fina saker som mina vänner skriver till mig. Allt från de små "tack", "puss", "du är söt" till mer komplicerade saker som "linnéa du är det finaste jag vet". Men jag glömmer det alltid. Ibland lyckas jag spara något i ett dagboksinlägg någonstans, men jag missar ofta själva helheten. Hur allt kommit fram. Det är synd, för jag skulle behöva en hel låda med sånt att läsa vissa dagar. De där dagarna när jag känner mig totalt värdelöst och inte kan inse hur någon ens ägnar mig ett ögonkast. Tack och lov för att de dagarna inte är så många.

Just den här sommaren har det varit få av de där dagarna. Jag har njutit och skrattat och haft kul på tusen olika sätt utan att tvivla på att jag är tillåten att ha det eller ej. Och ingen annan har gjort det heller. För vi är bäst. I våran unika enskildhet är vi bäst, men i våran oslagbara gemenskap är vi gigantiska. Vi är fantastiska. Tack, tack alla ni stjärnor för att ni finns här med mig. Och för att ni varje dag gör livet värt att leva. Det går inte att förklara hur mycket ni gör mig. Hur mycket av mig som är er. Men utan er vore jag värdelös.

Det finns drömmar och det finns hopp. Och önskningar, vi får inte glömma önskningar. De som smyger sig på i drömmarna precis innan man vaknar. Just den skall ni fånga. Att leva utan att våga ge efter för det man drömmer om och söker efter fungerar inte. Det är just de där små sakerna som man samlar på sig under vardagen som gör livet värt att leva. För ni vet; de säger att man blir vacker om man följer sina drömmar.
& Jag tvekar inte ett dugg på det.

Sen kommer vi till slutet. Där allt skall knytas samman. Egentligen tror jag att jag gjorde en rosett med förra stycket. Men något saknas. En koppling till rubriken, till texten. Och den självklara kopplingen kanske ni vet. Där inne. Men ändå.

Kärlek. Allt går tillbaka till kärlek på ett eller annat vis. Jag är en så känslostyrd person, att jag kan göra allt för dem jag älskar. Även om jag inte vågar. Man samlar upp till och med den sista gnutta mod man trodde försvunnit för länge sedan när det gäller kärlek. Så gör det.
Att våga älska är något av det svåraste man kan ge sig in på. Och det behövs mycket mod. Men det finns så mycket man kan vinna att man inte har råd att vara utan.
Så samla mod.
Använd.
Lev.
Älska.

Well there's a thousand things I shouldn't do
But if I do them
I should do them with you
So wont you fall into my arms again
And hold me for the world may end

And if you need to kiss me
You'll most definitely miss me
When im gone

2006-08-21T19:10:00.000+02:00

Håkan Hellström-Klubbland

Det var länge sedan sist nu. Jag vet inte om det beror på brist på tid eller brist på tankar.
Kanske inget av det. Men jag vet ändå att jag suttit och tänkt att jag skall skriva, men fingrarna inte hittat rätt väg över tangentbordet. Det är en villoväg genom alldeles för många möjligheter och för lite som är bestämt.

Det känns att något är annorlunda. I magen, i huvudet, i hjärtat, i verkligheten. Annorlunda är bra, på många sätt, och ibland är det det som behövs för att man skall ta det där steget över gränsen. Jag vet inte om det kommer, men kanske snart.

Mitt liv är uppdelat i sektioner och jag ger den namn efter personerna som speglat dem. Jag borde göra ett arkiv och skriva ner allt, så jag kan titta tillbaka på det någon gång. På allt, och skratta åt alla misstag jag begått, alla fel jag gjort och alla tårar som föll utan nytta. Det är konstigt när man redan nu undrar hur man kunde känna som man gjorde för en månad sedan. Det känns så overkligt och osannolikt. Men jag är väldigt bra på att bli involverad i allt.

För jag vet att jag är intensiv. Att det alltid är allt eller inget, att saker är svarta eller vita. Det är nästan alltid så, och jag hatar att det är så, men så är det. Det är fakta och det är bra på sitt sätt, för jag är alltid allting helhjärtat. Är jag glad så är jag glad, är jag lycklig så är jag lycklig. Och just nu är jag mest glad. Det är skratt och roligt, jag spenderar tid med människor jag älskar och allt känns rätt så bra faktiskt.

Jag är kreativ nu. Jag skriver och målar och nynnar fram melodier. Ibland skulle jag vilja lära mig spela ett instrument. Väldigt ofta, faktiskt. Peter sa att han kan lära mig spela gitarr, och det vore bra, så jag kan försöka få fram låtar till texter och så. Det är svårt att förklara en melodi man hör i huvudet för någon som inte förstår. Och det är inte många som gör det.

Jag slutar här.
Innan allt blir för indraget och utdraget och jag börjar skriva ner ord jag stängt munnen framför, eller besöka tangenter jag gjort förbjudna.
Det räcker nu.
Det räcker.

Det har blivit svårt att älska
När all kärlek lett till besvikelse
Oh compadres
Lever till på gränsen till förintelse
Oh compadres
Ni trodde man kunde svika kärlek
Men det kan man inte

2006-08-02T01:32:00.000+02:00

Hello Saferide- I can't believe it's not love

Mamma påpekade precis att det är sova-dags så jag sa "ja mamma" och satte på en ny låt.
Jag är kär. Jag är kär. Jag är kär.

Jag älskar Hello Saferide.
Jag älskar Annikas underbart förtrollande röst, och man känner igen sig i hennes texter om tusen sorters kärlekar.
Till en vän. Till en pojkvän. Till en flickvän. Till någon man tittar på i smyg. Till någon man aldrig träffat. Till någon man träffar varje dag. Till sin bror. Till sin syster.
Det finns all sorters kärlek insnurrad i tretton låtar.
På fredag, den 4:e augusti spelar hon på Göteborgskalaset.

Jag lånade "Borta med vinden" idag utav mormor, när vi var där en stund. Jag älskar den filmen. Det är en sån där klassisk film som jag kan titta på om och om och om igen, trots att den är tre och en halv timma lång. Scarlett O'Hara och jag är lika envisa, iallafall om man skall tro farfar.

Mina fötter värker sedan mitt infall att promenera till kyrkan igår. Eller idag. Beroende på hur man ser det. Fast det var fint, och det var mysigt, och jag kände mig sådär duktig när jag kom hem. Jag gjorde flera goda gärningar på en gång liksom.
Det borde man göra oftare.
Sen kom jag hem och duschade, och somnade trött men glad på sängen, med fönstret öppet och fåglarna hade lugnat ner sig lite. Det var skönt, och min säng var för en gångs skull mjuk.

Jag läste precis om Emmabodafestivalen. Det är rätt bra band som skall dit, och det är rätt tragiskt att jag åkte hem förra året. Men dels lyssnade jag inte lika mycket på sådan musik som jag lyssnar på nu (tyvärr) och dels så var jag förbannat trött på alla wannabe-popfjortisar som låg fulla i ett dike kl fyra på morgonen. Att Linnéa var väldigt ledsen gjorde det inte bättre. Så jag lämnade Emmaboda för att åka på Plasticity på Kompaniet. Synthbar. Och det var ju roligt, jag hittade ju någon att spendera kvällen med, trots att jag fick diverse skavsår. Menmen.

Jag kom också på att jag faktiskt såg Slagsmålsklubben där förra året. Jag hade glömt det. Det var några artister jag såg, och det var Elias and the Wizzkids, Häxor och Porr, Slagsmålsklubben och Niccokick. Sen var det nån mer, men jag tror jag förträngt det, eller så ja. Jag råkade ju bli rätt onykter precis vid tiden då vi skulle sova, och borstade tänderna lite överallt. Med en lilleskutt tandborste+tandkräm, såklart. Rosa är grejen.

Det finns många saker som lockar just nu. Väldigt många. Och jag vet inte vad jag skall ta mig till, vad jag skall göra, vad jag skall hoppa över och vad jag skall vänta med. Men det innebär mest att det hela är som vanligt. Just nu skall jag iallafall gå till mitt rum och försöka få någon ordning på vilken buss jag skall ta imorgon. Och kanske kolla ut vilka kläder jag skall ha, så jag slipper gå upp för tidigt. Jag skall ju fika med Hannah. Om jag går ut på kvällen imorgon återstår att se, men nej. Vodka blir det inte, fredagen har satt sina spår.

Can I sleep on your shoulder?
Whisper sweet words in my ear
Can we go out together?
Can we make out and pretend it’s all there?
Cause you know,
I’ve been waiting for
something that hasn’t come through
But it might come along soon
And until that, you will do
I can’t believe it’s not love!
It's not love, it's not love
It's not love, it's not love?

2006-07-26T16:45:00.000+02:00

Bright eyes- First day of my life

Jag har feber. Jag känner det i hela kroppen, och med feber kommer alla idiotiska tankar som jag bara vill kväva och stoppa ner i ett hål någonstans långt borta bara för att aldrig aldrig någonsin se dem igen.
Det jobbiga är att jag genom att kväva dem kväver mig själv.

Ibland tycks livet så långt borta. Framtiden och framtidsplaner suddas ihop till en dimma av ingenting. Jag vill inte fastna nånstans. Varför vet jag inte riktigt, men jag vill inte ha några hinder ivägen för vad som kan komma. Om ett år, vart är jag då? Jag vill inte vara kvar här, för hur mycket jag än älskar Tollered så är det en vändplats. Jag har liksom nått slutet på resan, och kanske börjar den igen om några år. Många år. När jag inte är ensam.
Lika ensam som nu.

& Pernilla, vi pratade ju om Sthlm. Mamma och jag pratade om Sthlm, Camilla och jag gjorde det, och fler där till. Men just nu känns det så långt bort. Alla ställen känns så långt bort. Stockholm är bara en timma bort egentligen, en timma och fyra hundra kronor. Men det känns som 300 mil bort. Igen. 300 mil men bara en tanke bort.
Fan. Jag hatar det. Jag hatar att allt är så långt bort, att alla är så långt bort.

Moa hamnar i Skövde, precis som Emma, Ingela hamnar i Malmö, Natha vet jag inte vart hon tar vägen, Johan är fortfarande i Australien och ja. Jag har ingen aning vart Pernilla tar vägen. Ingen alls. Frågan är om det spelar någon roll. Jag känner mig (b)låst. Och jag känner mig trött. På förhoppningar och regnbågar, som alltid.

Det är som slutet på en resa. En underbar refräng som slutade tvärt. För snabbt, de sista raderna var inte renskrivna innan musiken tystnade. Och jag föll. Ibland så slår det mig att jag bara kan stänga av allt. Precis som mamma säger. Jag borde nog göra det egentligen. Släppa det. Kanske åker jag ner till Kroatien senare. Morfar är ju där.

Fast, Håkan på Grönan tänkte jag se. Vi får se hur det blir. Sen den 22:a September på Liseberg med. Vilket kommer bli sjukt bra, känner jag på mig. I och för sig är det nästan omöjligt att se en dålig spelning med Håkan. Det finns liksom inte. Så jag har lite saker att se fram emot. Och som jag sagt tidigare; det ger sig.
Allt ger sig i slutändan, även om det tar ett tag att komma dit.

Yours is the first face that I saw.
I think I was blind before I met you.
I don't know where I am.
I don't know where I've been.
But I know where I want to go.

So I thought I'd let you know,
These things take forever,
I especially am slow.
But I realized that I need you,
And I wondered if I could come home.
...and I wondered if I could come home.

2006-07-18T02:30:00.000+02:00

Kent-Gravitation

Jag fick otroligt ont i magen precis. Det kändes som om någon slog mig hårt, hårt, hårt. Jag tappade nästan andan. Sen mådde jag illa och jag har inte ätit något på typ 8 timmar ungefär. Kanske därför.

Jag har gjort klart planschen till Lillebror. Han kom ner och kollade, och även om jag inte ansträngde mig jättemycket blev den helt okej. Bättre än hans iallafall. (Som om det vore en merit). Just det: Grattis på födelsedagen, Lillebror<3

Det är synd, men jag är problem allt som oftast. För mig, för andra, för alla. Ungefär. Fast de flesta människor är nog problem till stor del. Jag är bara lite större, antar jag. Det känns inte konstigt egentligen. Lycka är få förunnat. Jag och Oskar pratade precis om det. Att det där med lycka är farligt. När man är olycklig kan iallafall inget blir värre.
Så är det.

Men jag hatar det. Jag hatar att jag, trots att jag lovade mig själv att inte falla över samma snara igen, redan ligger där. Jag är irriterad på att någon som jag aldrig träffat vet mer om mig än många andra, och att jag ibland tänker på personen oftare än vad jag tänker på många av mina vänner. Allt är inte alltid som man vill, speciellt inte om det har med känslor att göra.

Och jag är ledsen. Det är klart jag är ledsen. Jag vill inte att det skall bli så att någon blir ledsen. Verkligen inte. Och om någon måste det, så låt det vara jag. Låt det vara jag...

Jag står här frusen fast äntligen stilla
Som gravitationen som nåt vasst
Jag ska aldrig gör dig illa igen
Du fastnar perfekt i min polaroid
Du blinkar förskräckt
när jag ställer mig bredvid
Du ryggar tillbaks
när min hand
just ska röra
vid din...

Men det är så det ska vara
Det är så vi vill ha det nu
Det är så det ska vara
Som en perfekt och underbar lag
Perfekt och oförstörbar som jag...

2006-07-04T20:50:00.000+02:00

Lifehouse-Everything

Jag sitter vaken, klistrar in bilder i paint.
Försöker hitta bilder på alla killar jag gillat de senaste åren.
Bara för att jämnföra.
Någon sa att man alltid gillar en viss typ killar,
men ärligt talat så ser jag ingen likhet mellan nån av dem.
Eller jo.
Två av dem var popare.

Åh, min lugg är kort nu.
Mamma klippte den igår.
Lite ovant, för den hänger lite i ögonen ibland.
Men jag antar att det ger sig.
Jag kan iallafall ha den som snedlugg fortfarande.
FAST alla säger att jag ser ut som en korean.
Tacktack.

Det liksom känns. Djupt inne.
Dunk-dunk.
Det bildas vägskäl i mig.
Många, och svåra.
Jag vet inte riktigt åt vilket håll jag skall gå.
Helst hade jag viljat höra det bara, så enkelt.
"Ta min hand, jag följer dig, vi skall åt samma håll".
Men ingen säger det.

Det knakar i min rygg, jag har suttit för snett.
Men jag träffade Pernilla idag, så jag mår bra.
Pernilla får mig att andas lugnt.
Trots att vi blir uppätna av knotten vid sjön.
De bet mig bakom örat igen, fattar inte varför.
Jag hatar det!
(men hon är värd alla knottbett i världen, så jag klarar mig)

Tyst.
Natten blir dag igen,
Morgonen reser sig ur mörkret.
Jag borde sova. Och jag borde läsa.
Jag borde resa. Och jag borde stanna
Jag borde äta. Och jag borde vara mätt.
Jag borde nöja mig. Och jag borde be om mer.
Jag borde byta låt.
Men jag orkar inte.

You calm the storms
You give me rest
You hold me in your hands
You won’t let me fall
You steal my heart and you take my breath away
Would you take me in
Would you take me deeper now
’cause you’re all I want
You are all I need
You are everything,
everything

2006-06-26T00:54:00.000+02:00

Lasse Lindh-Svenska Hjärtan

& Jag lyssnar på repeat efter jakt på något. Något viktigt.
En ledtråd i hur jag skall lösa alla problem jag tampas med.
Det är inget svårt egentligen, det finns bara två vägar att välja.
Men man skall våga röra fötterna med.

Kärlek. All denna kärlek utan svar, all denna kärlek som kastas bort åt mitt håll, ditt håll och allas håll.
Ingen älskar någon, alla älskar alla. Jag får ingen klarhet.

SMS piper till, ord jag inte vill ha kommer, men de jag söker kommer aldrig. Problem.
Hur jag än vrider och vänder mig är det ett himla trassel av överflödiga tankar och omsnurrade känslor. Jag måste ordna till det. Utomlands. Bort, bort, bort. Kanske flyttar vi till Sthlm snart. Vi pratar ju om det varje dag nästan, jag och mamma. Och här, vad har jag här till hösten, som jag inte kan ha där?

Olivia. Sandra. Pernilla. Anna. Och så vidare och så vidare.
Självklart kan ingen ersätta dem, någonsin. Men någon kan bli nästan lika viktig? Jo. Och dem förlorar jag aldrig. De kan komma dit, jag kan komma hit.
Vi möts ju alltid, kärleken och jag.

Framtid.
Dåtid.
Nutid.
Tid.
Tid är något jag har i överflöd nu.
Eller, jag tycks tro det iallafall. Det känns som allt går så sakta.
Dagar passerar. Jag sover bort dem. Vad sover jag inte bort? Minnet, viljan, hoppet.
Men ibland är det så.

Nattliv är det bästa livet.

Jag ger dig inte min morgon
och inte min dag
du får nått så mycket bättre
du får hela jävla jag

(-jag vet att den är sönderciterad, men ibland måste man bara.)

2006-06-05T03:59:00.000+02:00

Håkan Hellström-Båda sidor nu.
jag blir alldeles tom och full på samma gång. tom på innehåll och full av längtan. det känns så definitivt nu. så hårt. studenten. jag har gjort det.
jag har passerat gränsen. jag är gammal. jag är fri. jag är arbetslös. jag är förvirrad. jag är tom. jag är drömfylld. jag är borttappad.

det där med kärlek. det är ett problem. jag är halv av mig själv, och även om jag vill ignorera faktum så finns det där likt väl. jag förändras mycket. som alla gör. jag blir inte kär lika lätt. jag tycker om människor, men jag blir inte kär. på gott och ont. förut var det bara jag som blev sårad, nu sårar jag människor.

msnprat på nätterna till klockan sex på morgonen är underskattat. mer sånt. mer diskussioner om ingenting som leder till allt och mer midnattspromenader under stjärnorna (iallafall planer på). kom och promenera vintergatan med mig, och fyll sommarnätterna med hopp.
kom och tänd stjärnhimmeln.

ibland behöver man en smäll på käften för att komma i rätt balans. även jag. på peace and love festivalen får jag förmodligen energi i mina vener igen, och kraft nog att klara hösten. hösten som är fylld av ingenting. vad skall jag göra? det känns så tungt att inte veta. frihet är dubbelt. glädje över att inte ha några tvång, men ångest över att inte veta vad man skall göra.

men;

Kom sommarnätter under stjärnor kom,
med ensamheter dagen om
och om du behöver den finns aldrig gryningen
har sett hur kärlek vunnit.
Försvunnit och förlorat,
och du lämnar de skrattande när du gått
och om du brydde dig säg inte till mig
ge inte bort dig själv.

Jag har sett kärlek från båda sidor nu
från och ge och ta
och ändå ser jag bara kärleksillusioner
och nu minns jag
jag förstår inte kärlek,
inte det minsta.

2006-06-01T03:31:00.000+02:00

Imogen Heap-Hide and seek
Vackraste låten just nu är alldeles förtrollande skör. Jag sätter på högsta volym och låter mig svepas med över ljudvågorna och drömmolnen som skapas i de spröda styckena, när rösten låter som något man drömt. Ibland är saker så vackra att det känns alldeles varmt inombords och man känner sig lugn. Helt lugn.

Dagen idag har inte varit lugn. Hektiskt, stressande. Den har sugit musten ur mig. Jag har inte orkat äta, inte orkat dricka. Inte hunnit. Så nu törstar jag. Jag dricker och dricker men är fortfarande törstig. Irriterande. Imorgon. Jag vågar knappt tänka på det. Ett hus skall städas. Allt skall köpas. Planeras. Hur skall alla få plats? Hur skall jag orka. Klara av det. Jag misslyckades ju. Jag tog inte studenten. Jag har inte studentbetyg, jag har inte högskolebehörighet. Jag är ett fusk. Och det känns.

Jag vet inte hur det kommer gå. Hur jag kommer må. Det känns som om den dagen kommer bli den sista. Det känns verkligen så. Ibland känner jag mig så halv och så svag att jag inte har lust med något. Jag vill ta en biljett härifrån. Vart som helst, bara inte här.

Pappa och jag bråkade idag. Igen. Jag klarar inte av det. Jag orkar inte med det. Det gör så ont varje gång och det slutar alltid i tårar. Ibland kan man älska någon även om man kan leva med den. Och så är det. Jag älskar honom så mycket som det bara går, men jag klarar inte av att vara under samma tak som honom. och det har jag aldrig gjort.

Kris. så mycket tankar så lite ord. Så många saker man inte kan omsätta i skrift. Panikartade utbrott i tårar och hulkningar när man kramar en kudde så hårt att det gör ont i händerna. Huvudet gömt i ett hörne och ögonen stängda. Bröstet fullt med hopplöshet och oduglighet. Jag vet. Jag vet. Jag vet. Jag vet.

Ransom notes keep falling out your mouth.
Mid-sweet talk, newspaper word cut-outs.
Speak no feeling, no I don't believe you.
You don't care a bit.
You don't care a bit.
You don't care a bit.
You don't care a bit.
You don't care a bit.
You don't care a bit.
You don't care a bit.

2006-05-27T15:55:00.000+02:00

Åh allt är så intensivt. Denna sista veckan innan studenten.
Jag tar studenten. Herregud, jag är gammal. Jag har inte fattat det än.
Jag känner mig inte som nitton år. Jag känner mig som sexton, max sjutton.
Men nitton? Det är inte jag.
Fast jag vet inte. Det är mycket som är jag fast ändå inte. Hel, tex. När blir man hel? På riktigt.
Jag vet inte. Kanske om en vecka. Kanske om femton år. Kanske aldrig. Man kan bara hoppas.
Och det gör jag.

Åt samma håll- Lars Winnerbäck, spelas på repeat hela tiden. Jag älskar den. Speciellt
"hon var allt, hon var sin, hon var den vackraste person jag hade träffat någonsin".
Ah. Vackert. Jag skall försöka vara hemma i juli. När han spelar på trädgårn. Senast: Hultsfred. Det var underbart, det var magi.
Upprepning, tack.

Mamma o pappa o peter har fått "trygghetsundersökningar" ifrån Polisen. Konstiga frågor om vad som händer.
Här i tollered händer inget alls. Det finns ingen skadegörelse, inga brott, inget händer. kanske därför jag längtar här ifrån titt som tätt. ibland behöver man förändringar.
(inget händer här, men det gör ingenting om dina händer är här)

Bort. Utomlands skall jag. Alltid. Att befinna sig på samma plats för länge är jobbigt. Man klarar inte av det hela tiden. Jag behöver nya platser och annan luft i lungorna. Det är så syrefattigt här nu. jag vet inte ens vad jag vill. Jag vet inte vad jag vill vara om ett halv år. Jag har inga planer, bara drömmar. Jag vågar så lite.

Jag är så himla rädd för att bli bedömd egentligen. Jag försöker låtsas att jag inte bryr mig om nått, och ibland stämmer det. Ibland är jag oslagbar. Men en blick, ett ord, kan få mig ner på fall. Tårar, så alldeles för många tårar. Jag vet inte ens varför jag gråter över någon på det viset. Men att inte duga, det känns hårt.
Och det är sanningen.

Den bästa avslutningen någonsin är egentligen en början, ett mitten och ja; ett avslut.
hjärterdams sista sång.

men vid vägen längs bäcken som sakta ledde hem
där är himlen lite närmre för mig
där har tiden gjort en hållplats för oss och allt som hänt
dit kan jag gå och sakna dig
dit kan jag gå och sakna dig

2006-02-24T02:56:00.000+01:00

Pratar med Johan på msn,
han är i Australien
och jag saknar honom en massa.
Jag saknar så många, så himla många som jag vill se nu, kunna prata med;
kunna känna.
Det är jobbigt.
Kanske åker jag och hälsar på honom i Australien snart. I Augusti. Eller så.
Jag vill jag vill jag vill!
Mm.

....

Jag kan drömma om dina ögon ibland.
Ditt leende som aldrig blommade ut.
Dina alldeles för vackra ord som viskades.
Ibland tror jag det är verklighet.
Men det är det aldrig.
Jag saknade dig länge, men nu är det inte saknad mer.
Det är något annat, för, jag vill inte träffa dig.
Jag kan inte förutse min reaktion.
Och jag vill inte att du skall se att jag är likadan som sist.
Verkligen inte.

Fan.
Jag tar uppenbarligen varje chans att känna något.
Att känna allt, kanske jag skall säga.
Längtan.
Saknad.
Kärlek.

De känslorna hänger ihop oftast.
Tyvärr.

Jag måste börja leva.
På riktigt.

2005-09-22T01:33:00.000+02:00

& jag vet att jag borde sova,
men det är inte alltid lätt att göra som man vill, när hjärtat stretar emot
och fast jag försöker tvinga mig själv att gå här ifrån
vill jag inte förstå.
det känns lite jobbigt att vara själv,
att inte vara en del av något. inte för att jag någonsin har varit två mer än några timmar,
så saknar jag det.
när du är borta värker hela jorden av saknad efter ett hjärtas längtan.
ibland önskar jag att du kunde läsa detta, och förstå.
men jag tvivlar, för du är borta nu.
tre år, det är ett tag. men frågan är vad jag är då, om tre år?
är jag här, så skall vi ses.
om jag är borta...?
då skall vi ses iallafall.

fast det är nog så, att mitt hjärta slår för fort av många anledningar.
& saknad efter någon är iallafall en.

jag avslutar med håkan, för han talar ur mitt hjärta via sin röst.

Vi skulle stjäla allt
Och slänga bort det igen.
Nu finns det inget värt att stjäla
men du - du sätter höstsolen i eld

2005-08-14T04:04:00.000+02:00

Hittade denna bilden bland de jag tog på " Where the action is".
Den dagen, den dagen.
Jag grät nästan av lycka, för fast jag var trött och tråkig så var det ren glädje.
Bring me back to life.
Nyligen har "tonårsliv" avslutats, den filmen gillar jag trots att jag sett den flera gånger. Vissa kan man inte se för många gånger. Jag vill vara som henne, jag vill vara som Lola. Jag är inte gjort för detta liv.
Tankar på gårdagen strosar förbi, jag vet inte varför jag gjorde som jag gjorde igår. Det där med Ludvig, menar jag.
För det är himla irriterande att ha såriga läppar, och ett rött märke på halsen.
Han var inte värd det, jag blir galen.
Vad krävs det för att få den där sanna kärleken, den jag och Johan nyss pratade om? Det är bara en liten, liten procenthalt som blir lyckliga. Låt oss tillhöra den.
Jag vill, jag vill.

Jag lyssnar på " en kväll i juni" av Markoolio, och längtar tillbaka just dit.
Jag vill ha vänner, skratt, sommar, barfota och solsken på näsan.
Med gråa moln på himlen är man varken lycklig eller ledsen, bara likgiltig. Mina försök om att locka med farfar och farmor ut på en resa lyckas förhoppningsvis, för jag vill ut och resa igen. Nu.
Även om jag är Oxe, och att det skall betyda att jag vill ha stabilitet och lugn och ro, har jag oro i mitt blod och vill ut och stilla den.
Här hemma, i mitt tollered, finner jag min energi och kärlek, men det blir för mycket. Och trots att jag kom hem för några veckor sedan bara, så vill jag iväg.
Ge mig ett konto med pengar, en biljett och några månader så jag kan leva.

Jag begär inte mer.

2005-08-03T03:12:00.000+02:00

Just nu sitter jag hemma, i ett tyst hus. Datorn surrar lite som vanligt, och det är bara ljudet ifrån tangenternas klickande som håller mig sällskap. Egentligen skulle jag se på en film vid det här laget, men jag varken orkar eller har tid. Imorgon får det bli, då har jag mer lust.
Satte just på N*sync- This I promise you.
Det är ingen låt jag brukar lyssna på egentligen, men den fanns först på min artistlista. En mycket tragisk låt när man är ensam, måste jag säga.
Kärlek, kärlek, kärlek.
Vad är det jag gör för fel hela, hela tiden som får varenda person jag tycker om att fly fältet och inte titta två gånger på mig? Jag menar, om jag ens lyckas kommunicera med personen så slutar det ändå olyckligt.
*suck*
Kärlek, kanske inte är menat för mig.
Inte nu, iallafall.

Jag vet att jag har sagt det förut, och jag säger det igen; jag är beroende av kärlek, och blir därför kär i kärleken.
Att ha någon i maggropen som väcker fjärilar till liv och tänder stjärnor mörka nätter, det mer värdefullt än något annat.
Iallafall när man inte har det.
Jag vill ha någon att krama om när jag känner mig ensam om natten, en hand att ta när världen tynger sig på mina axlar.
Jag vill ha någon att älska, någon att kunna prata med timma efter timma. Jag vill känna mig älskad; jag vill bli älskad.
Det är sådana fåniga saker jag tänker, när jag hör kärlekslåtar, ser förälskade par på stan, eller känner mig ensam.
Livet går ju iprincip ut på att hitta någon man passar med, någon som gör bilden fullkomlig och hjärtat helt.
Varför kan jag inte få bli komplett nu då, bara för en stund?
Så jag kan få kraft tills det blir min tur, på riktigt?
Ack, dessa nätter, ack dessa tankar.
Jag tror att jag skall lämna resten av dem oskrivna, och låta er fundera själv vad jag tänker.
Förresten. Bilden ifråga, som jag har uppetill höger, har linnéa gjort.
Fin va?

All lycka.

2005-07-12T03:00:00.000+02:00

Det kliar lite över allt efter alla knott som bet mig när jag skuttade hem i bara sönderklippt t-shirt och shorts. Det luktar fränt av allt myggmedel blandat med solkräm, och mitt hår är fortfarande blött.
Alla dessa dofter, känslor och minnen.
Vad betyder det?
Tja, för mig betyder det nog att det äntligen är sommar.
Äntligen!

farmor och farfars trädgård
Min farfar bjöd på bakelse och sockerdricka när jag gick ner för att säga hej, och tja, se till att han levde.

Nathalie och Madeleine tog bussen hem klockan nio efter en heldag på Stranden, och jag njöt av att bara ligga i vattnet och skvalpa runt. Jag tror fortfarande jag har vatten i mitt högra öra.
Vi hoppade på våran jättestudsmatta tills fjärilarna kittlade i magen och man rullade runt av skratt och sommaren var bara sådär perfekt ni vet.
Med saft i magen och solkräm på min näsa var det konstigt om det inte hade varit det.
Man njöt, man skrattade, man lekte, man plaskade, man levde.

Jag har en digitalkamera med, och den är sådär fin, en canon powershot a520. Jag gillar den, och den har försäkring för allt, och ett minneskort på 256 mb. Det passar mig, förstår ni.
Jag sprang runt och tog lite kort innan knotten åt upp mig,och ni får väl bedöma om det är bra eller dåligt.

Nu måste jag återgå till min sömn, för imorgon väntas hårfrisören, stan och strand.
Detta måste vara den bästa sommaren.
Någonsin.

Kvällshimmeln

2005-07-11T02:27:00.000+02:00

Natten flåsar mig i nacken och påminner mig om att jag måste sova, så jag kan fånga dagen. Varje minut jag är uppe nu förlorar jag sen.
Det är bara en endaste dag kvar tills jag befinner mig i bilen på väg mot mitt paradis 200 mil bort. Det är bara en dag kvar tills friheten slår mig i ryggen och jag andas frihet i tre veckor.
& som jag längtar.

Jag har inte packat, jag har inte tvättat, jag har inte samlat adresser, jag har inte städat, jag har inte några pengar, jag har inte träffat anna, jag har inte sagt hej då till farmor.
Men man hinner inte allt, och jag hoppas att det jag behöver göra löser sig, eller att jag kan göra det efteråt.
Till er som jag tycker om önskar jag lycka, och till er övriga glädje.
Jag hoppas att ni får det roligt, och att en dag i solen möter er imorgon.
För mig väntas bad, packning, spänning och ett kamera inköp.

Kärlek,
over and out.

2005-07-09T00:08:00.000+02:00

Just nu dansar stjärnorna på himlen och luften är kvav av all blomdoft som försöker få lite utrymme innan de dör. Livet är tyst, och man hör inte längre alla röster som så ivrigt vill prata; berätta om allt som sker. Alla älskar att prata, så säger de alltid.
Det krävs hellre en god lyssnare än tjugofem bra talare.
För vad vore talarna utan sina lyssnare?
(Jag vet inte varför jag fastnade här.)

Idag var det kvavt, och jag och sandra blev trötta av värmen i stan. Vi hade jätteroligt, men mest bara för att vi var så... jag vet inte.
Vi tittade på myrorna som hade byggt en myrgång över de bruna vägstenarna på floda station. Den gick mellan busken och trädet.
Vi undrade varför.
Varför?
Det var nog en rätt så bra fråga egentligen tror jag. Sandra fick en stark lust att hoppa på myrgången och förstöra deras arbete.
Men jag förklarade att det vore samma sak som att hoppa på en buss. Vår buss.
Och det fick henne på andra tankar.

Om ungefär 78 timmar är jag inte i Sverige mer.
Jag befinner mig på väg ut i världen än en gång, och äventyr skall mötas och hinder besegras.
Vart man än går i världen så kommer det nya saker.
Det blir inte lättare för att miljön blir annorlunda.
Jag hoppas att jag kommer att slippa kärleksbekymmer, längtan, allergier och allt för dåliga tankar.
Och just nu, så tror jag faktiskt att det inte är någon risk att jag utsätter mig för det. Det är sol, värme, hav, skratt och lycka som väntar för mig.
Jag önskar er detsamma.