Mumford & Sons- The Cave

Det har passerat månader sedan mina fingrar senast fick försöka sätta ord på mina tankar. Fantastiska saker har hänt, förvirrande förändringar har skett. Det har fört med sig både mycket trevliga saker, och andra hemskt jobbiga. Men det är så det är med förändringar. Med varje uppvaknande du gör kommer något under dagen att föra ditt liv i en riktning, en riktning som du kanske inte hade för avsikt att gå i tidigare. Själv har jag vandrat från Kortedala till Hisingen för att nu slå rot i Majorna. För ett tag. En rastlös själ har sällan planer som sträcker sig längre än till imorgon, och inte jag heller. Eller iallafall längre än till juli.

Hjärtat är ömt, lite trasigt men främst alldeles för trött. Det har hänt så mycket de senaste två åren att jag knappt kan räkna upp alla saker, alla förändringar. Mycket har varit fint, solen har definitivt lyst många dagar och musiken & vännerna har varit fantastiska. Samtidigt har så många tårar fällts av fel anledningar att det är ett under att mina ögon fortfarande skiner. Sällan har ett hjärta tömts på så mycket så många gånger, och sällan har någon fått så många tårar fällda för sin skull. Men det är slut med det nu. Alla människor man passerar och möter spelar någon roll i ens liv. Vissa följer med en bit på vägen för att sen fortsätta mot andra destinationer. Kanske ses man igen, kanske inte. Andra finns alltid där, oavsett om man är nära eller långt bort. Och jag är så fantastiskt glad över att jag vet vilka ni är. Kärlek i mängder, alltid.

Snart har jasminen blommat över i trädgården och körsbärsblommorna fallit till marken. Vi har hållit oss ifrån varandra de senaste åren, jag och sommaren. Tiden har mest gått åt till jobb och flytt. I år är inget undantag, men snart kommer jag fly den ostabila svenska sommaren och återigen snirkla mig upp på vägen mot morfars hus. Äta egenodlad sallad under vindruvstaket och snorkla i vatten blåare än himlen. Att säga att jag har längtat är en underdrift. Det är tre somrar sedan mina fötter senast mötte Kroatiens fina stenstränder, och de skriker nästan efter varandra nu. Snart är vi där.

Vi kanske ses igen. Kanske inte. Vem vet när fingrarna åter får chansen att låta orden och bokstäverna flöda. Det finns stunder när allt stämmer och det finns stunder när ingenting kunde vara mer fel. Men på något vis letar jag mig ändå tillbaka hit ändå. Som en liten krönikablogg över mitt liv. Det kanske inte är stort, det kanske inte är helt fantastiskt alltid, men det är mitt. Och allt jag har skrivit har jag kärt, och allt jag har skrivit står jag för. Så läs här under. Och skynda att älska. Glöm aldrig bort det, vem du nu är. Livet är tillräckligt kort ändå. Jag promenerar i fuktigt gräs och tänker att livet är ändå förbaskat fint ändå. Förbaskat fint.

And I'll find strength in pain
And I will change my ways
I'll know my name as it's called again

Cause I have other things to fill my time
You take what is yours and I'll take mine
Now let me at the truth
Which will refresh my broken mind