Ed Harcourt-She fell into my arms

Jag börjar bli rastlös. Mina vingar vill släppas ut och mina fötter vill lyfta från marken.
Det kittlar lite i magen av tillbakahållet skratt. Jag känner hur det småbubblar och hur läpparna kröks upp i ett leende lite sporadiskt då och då.
Det känns bra.
Bra, men rastlöst.

Egentligen har jag inte tid att sitta här. Här och skriva ner alla snurriga tankar och spontan-idéer. Men ibland måste man ta sig tid. För tiden av lugn är viktigare än tiden av stress.
Och jag stressar hellre än tar bort de där extra minuterna av total vila jag unnar mig.
Tiden räcker alltid till, även om det inte alltid blir som man har tänkt sig.

Ibland har jag lust att skriva ner alla fina saker som mina vänner skriver till mig. Allt från de små "tack", "puss", "du är söt" till mer komplicerade saker som "linnéa du är det finaste jag vet". Men jag glömmer det alltid. Ibland lyckas jag spara något i ett dagboksinlägg någonstans, men jag missar ofta själva helheten. Hur allt kommit fram. Det är synd, för jag skulle behöva en hel låda med sånt att läsa vissa dagar. De där dagarna när jag känner mig totalt värdelöst och inte kan inse hur någon ens ägnar mig ett ögonkast. Tack och lov för att de dagarna inte är så många.

Just den här sommaren har det varit få av de där dagarna. Jag har njutit och skrattat och haft kul på tusen olika sätt utan att tvivla på att jag är tillåten att ha det eller ej. Och ingen annan har gjort det heller. För vi är bäst. I våran unika enskildhet är vi bäst, men i våran oslagbara gemenskap är vi gigantiska. Vi är fantastiska. Tack, tack alla ni stjärnor för att ni finns här med mig. Och för att ni varje dag gör livet värt att leva. Det går inte att förklara hur mycket ni gör mig. Hur mycket av mig som är er. Men utan er vore jag värdelös.

Det finns drömmar och det finns hopp. Och önskningar, vi får inte glömma önskningar. De som smyger sig på i drömmarna precis innan man vaknar. Just den skall ni fånga. Att leva utan att våga ge efter för det man drömmer om och söker efter fungerar inte. Det är just de där små sakerna som man samlar på sig under vardagen som gör livet värt att leva. För ni vet; de säger att man blir vacker om man följer sina drömmar.
& Jag tvekar inte ett dugg på det.

Sen kommer vi till slutet. Där allt skall knytas samman. Egentligen tror jag att jag gjorde en rosett med förra stycket. Men något saknas. En koppling till rubriken, till texten. Och den självklara kopplingen kanske ni vet. Där inne. Men ändå.

Kärlek. Allt går tillbaka till kärlek på ett eller annat vis. Jag är en så känslostyrd person, att jag kan göra allt för dem jag älskar. Även om jag inte vågar. Man samlar upp till och med den sista gnutta mod man trodde försvunnit för länge sedan när det gäller kärlek. Så gör det.
Att våga älska är något av det svåraste man kan ge sig in på. Och det behövs mycket mod. Men det finns så mycket man kan vinna att man inte har råd att vara utan.
Så samla mod.
Använd.
Lev.
Älska.

Well there's a thousand things I shouldn't do
But if I do them
I should do them with you
So wont you fall into my arms again
And hold me for the world may end

And if you need to kiss me
You'll most definitely miss me
When im gone

Håkan Hellström-Klubbland

Det var länge sedan sist nu. Jag vet inte om det beror på brist på tid eller brist på tankar.
Kanske inget av det. Men jag vet ändå att jag suttit och tänkt att jag skall skriva, men fingrarna inte hittat rätt väg över tangentbordet. Det är en villoväg genom alldeles för många möjligheter och för lite som är bestämt.

Det känns att något är annorlunda. I magen, i huvudet, i hjärtat, i verkligheten. Annorlunda är bra, på många sätt, och ibland är det det som behövs för att man skall ta det där steget över gränsen. Jag vet inte om det kommer, men kanske snart.

Mitt liv är uppdelat i sektioner och jag ger den namn efter personerna som speglat dem. Jag borde göra ett arkiv och skriva ner allt, så jag kan titta tillbaka på det någon gång. På allt, och skratta åt alla misstag jag begått, alla fel jag gjort och alla tårar som föll utan nytta. Det är konstigt när man redan nu undrar hur man kunde känna som man gjorde för en månad sedan. Det känns så overkligt och osannolikt. Men jag är väldigt bra på att bli involverad i allt.

För jag vet att jag är intensiv. Att det alltid är allt eller inget, att saker är svarta eller vita. Det är nästan alltid så, och jag hatar att det är så, men så är det. Det är fakta och det är bra på sitt sätt, för jag är alltid allting helhjärtat. Är jag glad så är jag glad, är jag lycklig så är jag lycklig. Och just nu är jag mest glad. Det är skratt och roligt, jag spenderar tid med människor jag älskar och allt känns rätt så bra faktiskt.

Jag är kreativ nu. Jag skriver och målar och nynnar fram melodier. Ibland skulle jag vilja lära mig spela ett instrument. Väldigt ofta, faktiskt. Peter sa att han kan lära mig spela gitarr, och det vore bra, så jag kan försöka få fram låtar till texter och så. Det är svårt att förklara en melodi man hör i huvudet för någon som inte förstår. Och det är inte många som gör det.

Jag slutar här.
Innan allt blir för indraget och utdraget och jag börjar skriva ner ord jag stängt munnen framför, eller besöka tangenter jag gjort förbjudna.
Det räcker nu.
Det räcker.

Det har blivit svårt att älska
När all kärlek lett till besvikelse
Oh compadres
Lever till på gränsen till förintelse
Oh compadres
Ni trodde man kunde svika kärlek
Men det kan man inte

Hello Saferide- I can't believe it's not love

Mamma påpekade precis att det är sova-dags så jag sa "ja mamma" och satte på en ny låt.
Jag är kär. Jag är kär. Jag är kär.

Jag älskar Hello Saferide.
Jag älskar Annikas underbart förtrollande röst, och man känner igen sig i hennes texter om tusen sorters kärlekar.
Till en vän. Till en pojkvän. Till en flickvän. Till någon man tittar på i smyg. Till någon man aldrig träffat. Till någon man träffar varje dag. Till sin bror. Till sin syster.
Det finns all sorters kärlek insnurrad i tretton låtar.
På fredag, den 4:e augusti spelar hon på Göteborgskalaset.

Jag lånade "Borta med vinden" idag utav mormor, när vi var där en stund. Jag älskar den filmen. Det är en sån där klassisk film som jag kan titta på om och om och om igen, trots att den är tre och en halv timma lång. Scarlett O'Hara och jag är lika envisa, iallafall om man skall tro farfar.

Mina fötter värker sedan mitt infall att promenera till kyrkan igår. Eller idag. Beroende på hur man ser det. Fast det var fint, och det var mysigt, och jag kände mig sådär duktig när jag kom hem. Jag gjorde flera goda gärningar på en gång liksom.
Det borde man göra oftare.
Sen kom jag hem och duschade, och somnade trött men glad på sängen, med fönstret öppet och fåglarna hade lugnat ner sig lite. Det var skönt, och min säng var för en gångs skull mjuk.

Jag läste precis om Emmabodafestivalen. Det är rätt bra band som skall dit, och det är rätt tragiskt att jag åkte hem förra året. Men dels lyssnade jag inte lika mycket på sådan musik som jag lyssnar på nu (tyvärr) och dels så var jag förbannat trött på alla wannabe-popfjortisar som låg fulla i ett dike kl fyra på morgonen. Att Linnéa var väldigt ledsen gjorde det inte bättre. Så jag lämnade Emmaboda för att åka på Plasticity på Kompaniet. Synthbar. Och det var ju roligt, jag hittade ju någon att spendera kvällen med, trots att jag fick diverse skavsår. Menmen.

Jag kom också på att jag faktiskt såg Slagsmålsklubben där förra året. Jag hade glömt det. Det var några artister jag såg, och det var Elias and the Wizzkids, Häxor och Porr, Slagsmålsklubben och Niccokick. Sen var det nån mer, men jag tror jag förträngt det, eller så ja. Jag råkade ju bli rätt onykter precis vid tiden då vi skulle sova, och borstade tänderna lite överallt. Med en lilleskutt tandborste+tandkräm, såklart. Rosa är grejen.

Det finns många saker som lockar just nu. Väldigt många. Och jag vet inte vad jag skall ta mig till, vad jag skall göra, vad jag skall hoppa över och vad jag skall vänta med. Men det innebär mest att det hela är som vanligt. Just nu skall jag iallafall gå till mitt rum och försöka få någon ordning på vilken buss jag skall ta imorgon. Och kanske kolla ut vilka kläder jag skall ha, så jag slipper gå upp för tidigt. Jag skall ju fika med Hannah. Om jag går ut på kvällen imorgon återstår att se, men nej. Vodka blir det inte, fredagen har satt sina spår.

Can I sleep on your shoulder?
Whisper sweet words in my ear
Can we go out together?
Can we make out and pretend it’s all there?
Cause you know,
I’ve been waiting for
something that hasn’t come through
But it might come along soon
And until that, you will do
I can’t believe it’s not love!
It's not love, it's not love
It's not love, it's not love?