Pratar med Johan på msn,
han är i Australien
och jag saknar honom en massa.
Jag saknar så många, så himla många som jag vill se nu, kunna prata med;
kunna känna.
Det är jobbigt.
Kanske åker jag och hälsar på honom i Australien snart. I Augusti. Eller så.
Jag vill jag vill jag vill!
Mm.

....

Jag kan drömma om dina ögon ibland.
Ditt leende som aldrig blommade ut.
Dina alldeles för vackra ord som viskades.
Ibland tror jag det är verklighet.
Men det är det aldrig.
Jag saknade dig länge, men nu är det inte saknad mer.
Det är något annat, för, jag vill inte träffa dig.
Jag kan inte förutse min reaktion.
Och jag vill inte att du skall se att jag är likadan som sist.
Verkligen inte.

Fan.
Jag tar uppenbarligen varje chans att känna något.
Att känna allt, kanske jag skall säga.
Längtan.
Saknad.
Kärlek.

De känslorna hänger ihop oftast.
Tyvärr.





Jag måste börja leva.
På riktigt.